Author: oskar

Den första internationella konferensen om sufficiency

5 May 2023 / oskar

Detta blogginlägg är skrivet av Oskar Lindgren som deltog på den första internationella konferensen om sufficiency, arrangerat av Science Po and University of South Australia den 4 maj 2023.

IPCC:s senaste syntesrapport som släpptes i mars 2023, som är en summering av tidigare delrapporter sedan 2016, underströk behovet av att skyndsamt minska utsläppen för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C. Så långt inget nytt. Däremot betonades tydligare än tidigare vikten av beteendemässiga förändringar för att i närtid minska utsläppen. En typ av åtgärder som lyfts fram fokuserar på “sufficiency”. Sufficiency, eller tillräcklighet, syftar till åtgärder som minskar efterfrågan på resurser och energi och beskrivs i rapporten som en viktig utsläppsminskande strategi.

Sufficiency-styrmedel definieras av IPCC som “a set of measures and daily practices that avoid demand for energy, materials, land and water while delivering human well-being for all within planetary boundaries”. Genom att begränsa efterfrågan på konsumtion och följaktligen produktion ämnar sådana styrmedel möjliggöra skyndsamma utsläppsminskningar i kombination med ett fokus på en rättvis fördelning av resurser. Tillräcklighet är avgörande i relation till den resursanvändning i rikare delar av världen som slukar mycket av det utsläppsutrymme som finns tillgängligt om vi ska nå Parisavtalet.

Källa: Sufficiency Summit

I ljuset av det fokus IPCC riktar åt sufficiency-styrmedel samlades ledande forskare, beslutsfattare, civilsamhällesrepresentanter och praktiker på Sufficiency Summit i Paris och Adelaide, Australien. Konferensen ämnade diskutera sufficiency inom olika sektorer, dess nuvarande roll i den internationella klimatpolitiken samt hinder för dess utbredning. Här kommer en redogörelse av de, enligt min uppfattning, mest spännande diskussionerna som fördes under konferensen.

Beteendeförändringar kräver styrmedel

Dr. Yamina Saheb, huvudförfattare till IPCC:s rapporter, inledde konferensen med att beskriva att definitionen av sufficiency bör ses som fyra kausalt relaterade delar där (1) styrmedel krävs för att möjliggöra och uppmuntra till minskad efterfrågan på (2) energi, material, land- och vattenanvändning och andra naturresurser (3) som samtidigt kan förbättra välmående, (4) inom ramen för de planetära gränserna. Sufficiency begränsas därmed inte till energisystemet, vilket varit i huvudsakligt fokus inom forskningslitteraturen. Fortsättningsvis bör sufficiency enligt definitionen inte leda till försämrat välmående på global nivå, snarare utjämna skillnader i konsumtion och resursanvändning.

Saheb betonade vikten av sufficiency-relaterade styrmedel för att minska de globala utsläppen, vilket enligt IPCC:s uträkningar har potentialen att minska utsläppen med över 50% inom flera sektorer jämfört med nuvarande policy-scenarios.

Källa: IPCC, 2022

Samtidigt är sådana styrmedel frånvarande i IPCC:s egna utsläppsscenarios samt i länders nationellt fastställda bidrag. Saheb poängterade att även om sufficiency som begrepp uppmärksammas i rapporten återstår mycket arbete med att normalisera begreppet, inte minst inom politiken, där det föga förvånande alltjämt möter stort motstånd.

Bostäder i fokus

Sufficiency-orienterade styrmedel tillskrevs i syntesrapporten stor betydelse inom bostadssektorn. Professor David Ness från University of South Australia underströk den stora potentialen till utsläppsminskningar från bostäder och städer genom ett ökat fokus på sufficiency. Detta innebär enkelt utryckt att undvika behovet av material och energi genom att bygga om och rekonstruera, snarare än att bygga nya bostäder.

Inom bostadssektorn är sufficiency enligt IPCC den första ordningens strategi, följt av effektivisering och förnybar energi, för att minska energianvändningen och följaktligen klimatpåverkan från bostäder. Detta innebär att på ett så resurseffektivt som möjligt använda befintlig infrastruktur, men att effektivisering och förnybar energi bör användas vid nybyggnation. Ness fördelade sedan ordet till vad han beskrev som ”hjärnan bakom all bra klimatpolitik i Paris” – Paris stads chef för programmet för klimatomställning, Yann Françoise.

Begrepet sufficiency härrör från det franska ordet sobriété, som översatt innebär ’nykterhet’ eller ’återhållsamhet’. Françoise menade att ordet bara för några år sedan var tabu att nämna i politiska kretsar, men att det nu blivit ett modeord – till och med Emmanuel Macron pratar nu om sobriété som en vital del i klimatomställningen. Frankrike har legat i framkant vad gäller sufficiency, där begreppet är centralt i landets lag för energiomställning från 2015. Samtidigt menar Françoise att lagen lägger ansvaret för sufficiency (dvs återhållsamhet i konsumtion) på individen, vilket bortser från behovet av strukturella förändringar för att möjliggöra sufficiency-relaterade beteenden. Detta anknyter till vad Saheb underströk – sufficiency är först och främst en politisk strategi där förändrade beteenden förutsätter styrmedel.

I Paris ämnar Françoise implementera sufficiency på just detta sätt. Staden och politiken ska möjliggöra återhållsamhet i folks dagliga konsumtion, inte förvänta sig det av dem givet dagens förutsättningar. Detta kan ske genom att skapa förutsättningar för alternativa transportmedel, såsom cykling och gång, stötta lokalt producerade livsmedel samtidigt som man tar bort subventioner till eller förbjuda klimatskadlig konsumtion, produktion och tjänster. Enligt egen utsago är Françoises viktigaste uppdrag att inrätta styrmedel som försvårar ohållbara beteenden och uppmuntrar till dess dito på ett, ur allmänhetens perspektiv, önskvärt sätt.

Politiker måste våga prata om produktionsvolymer

Ciaran Cuffe, ledamot i EU-parlamentet samt tidigare minister för hållbara transporter och planering i Irland, var ansvarig för EU-parlamentets förslag till revidering av EU:s byggnadsdirektiv och lade stort fokus på sufficiency i parlamentets förslag. Konceptet är nu för första gången på god väg att inkluderas i EU-lag. Även om det stundtals funnits ett motstånd mot konceptet menar Cuffe att EU-kommissionen, med Ursula von der Leyen i spetsen, hörsammat behovet av styrmedel som syftar till återhållsamhet och begränsningar.

Samtidigt associeras sufficiency ofta till försämrad livskvalitet och välfärd, enligt Costa Ines dos Santos, tidigare miljöminister i Portugal. Det är en utbredd uppfattning att begränsningar av konsumtion hämmar innovation, utveckling och folks levnadsstandard, vilket hon menar är en tankevurpa som förhindrar begreppets utbredning. Begränsningar bör snarare ses som en möjliggörare för innovation, där vi under ett begränsat utrymme baserat på planetära gränser kan sporra nya affärsidéer och mer hållbar produktion. Genom att formulera och kommunicera sufficiency som en möjliggörande strategi för näringslivet kan vi vinna argumentet om behovet av sufficiency, menar hon.

Sufficiency är alltjämt långt ifrån ett etablerat begrepp på den internationella politiska arenan. Dr Irene Maldini på OsloMet University menar att problemformuleringen gällande produktionens klimatpåverkan ofta är tydlig; den höga produktionsvolymen i den rika delen av världen är ett problem. Samtidigt är lösningen sällan att begränsa produktionen, snarare göra den mer effektiv. Om vi fortsätter kringgå det direkta sambandet mellan problemet och lösningen, kommer sufficiency fortsätta befinna sig i utkanten av den politiska diskussionen och dess potential fortsatt vara underutnyttjad, enligt Maldini.

En framåtblick

Även om sufficiency må vara ett nytt modeord i det till synes aldrig sinande hållbarhetslingot så är det ett koncept med potentiell mobiliseringspotential. Det uppmärksammas inte bara av vetenskapen, utan verkar även väcka (om än begränsat) intresse inom politiken och näringslivet. Även om tillräcklighet och återhållsamhet vad gäller konsumtion varken ligger på många politikers läppar eller influerar individers konsumtionsbeteenden så knackar konceptet på den politiska och samhälleliga debattens dörr.

Tyvärr lades fokus under denna konferens övervägande på varför sufficiency är en nyckelstrategi för skyndsamma utsläppsminskningar, inte hur sufficiency kan normaliseras i den politiska diskussionen. Detta är ett återkommande problem även i den vetenskapliga litteraturen. Att ständigt ökande konsumtions- och produktionsvolymer är problematiskt ur ett klimatperspektiv har vi vetat länge – inte minst sedan Donella Meadows banbrytande bok om tillväxtens gränser. Men en reduktion av överflödig konsumtion lär knappast ske spontant, på basis av mer data eller genom en bättre förståelse för konsumtionens klimatpåverkan.

Jag tror att vi slösar värdefull omställningstid genom att undvika prata om hur sufficiency kan normaliseras i den politiska och samhälleliga debatten; under vilka förutsättningar är sufficiency-orienterade styrmedel ett relevant alternativ, givet dagens sociala, ekonomiska och politiska system? Vilka sociala och ekonomiska – utöver de uppenbara klimatmässiga – nyttor medför en sufficiency-orienterad politik? Och, inte minst, hur kan en sådan politik utformas och implementeras på ett sätt som gör det till ett önskvärt alternativ? Frågan är som Françoise träffsäkert poängterade – hur tar vi oss dit?

Förbehållet att sufficiency alltjämt är ett relativt nytt begrepp behöver forskningen ha ett starkare fokus på policy-relevanta ansatser där resultaten ämnar bidra till att stötta den politiska beslutsprocessen.

Forskningen bör söka svara på hur sufficiency-orienterade styrmedel kan utformas på ett sätt som gör dem önskvärda eller åtminstone acceptabla för allmänheten, civilsamhället, näringslivet och inte minst politiken. Däri ligger den stora utmaningen.

Att satsa på klimatet är en vinst för hela samhället

17 March 2023 / oskar

I den politiska debatten bortses ofta från att klimatåtgärder gynnar mer än bara klimatet, skriver Mikael Karlsson och Oskar Lindgren på UNT.

Klimatpolitiska beslut leder i regel till stora vinster för samhället utöver minskad klimatpåverkan. Minskad biltrafik och ökad cykling förbättrar folkhälsan till följd av minskade luftföroreningar. Förbättrad ekonomi, ökad sysselsättning och stärkt energisäkerhet är några andra exempel på dessa så kallade sidonyttor. Översätts dessa till monetära termer är vinsten enorm.

I en nyligen publicerad studie granskar vi hur sidonyttor av klimatpolitik bedömts i svensk politik. Vår genomgång av statliga utredningar och skattepolitiska beslut sedan 1990 visar att sidonyttor ofta utelämnas ur beräkningar. Detta får klimatpolitiken att framstå som dyrare än vad den egentligen är.

Att förbise sidonyttor leder till bristfälliga beslutsunderlag. Därför presenterar vi en rad förslag på hur den politiska beslutsprocessen kan förbättras för att möjliggöra att samhällsekonomiskt lönsamma beslut fattas. Sammantaget skulle dessa förslag synliggöra den ekonomiska vinsten av en mer ambitiös klimatpolitik. I en tid av ökad polarisering i klimatfrågan och turbulenta ekonomiska tider är det än mer viktigt att kommunicera och inkludera dessa sidonyttor i politiken, eftersom de skapar nyttor för gemene person här och nu.

In final week of COP27, progress rests on ‘loss and damage’

14 November 2022 / oskar

As ever, the annual climate summit of the Conference of the Parties (COP) has centered on a few and highly conflictual issues. Most notably, loss and damage, and the financing of such, is for the first time included in the formal negotiations and highly advocated by low-income countries. Moving onto the final week of COP27, observers report that negotiations are moving ahead too slowly and too little, and that several knots need to be untied.

This year’s COP meeting in Sharm-El Sheikh in Egypt started per usual with heads of states convening for the World Leaders Summit. Joe Biden, encouraged by the midterm election results which soothed worries of US climate policy drawbacks, announced a new plan to cut methane emissions and supported the “Early Warnings for All Action Plan” drafted by the World Meteorological Organization. The plan aims at establishing warning signals for extreme weather and climate-related events, especially for the most vulnerable countries. French President Emmanuel Macron strongly emphasized the need for climate justice considerations in his speech and that “loss and damage” righteously should be discussed during the coming two weeks.

Abd al-Fattah al-Sisi, President of this year’s host country Egypt, has named this the “Implementation Summit”. He urged all parties to center their efforts towards implementing the rules agreed upon last year in COP26 in Glasgow.

Leading up to the summit, discussions were expected to concern financing and the previously precluded concept of “loss and damage”, as well as clean energy developments and climate adaptation. As expected, both formal negotiations and informal discussions have centered around these issues.

Money talks

Financing has been a cornerstone and stumbling block in the climate negotiations since the Paris Agreement in 2015. The failure to deliver the annual $100 billion by 2020, agreed upon in Copenhagen 2009, has come into light as poorer countries are increasingly devastated by extreme climate catastrophes. Such as the one in Pakistan earlier this year, leaving over 20 million people in need of humanitarian aid. The World Bank headed by president Malpass – who have been accused of climate denialism by former Vice President Al Gore – has come under increasing fire for insufficient climate financing as well as continued financial support to fossil fuel projects.

A partial success concerning climate finance from the first week was the tentative support for the “Bridgetown Agenda”, proposed by Prime Minister of Barbados Mia Mottley. The agenda seeks to reform the international financial system to ensure financial flows to low-income countries. It received support from French President Emmanuel Macron, with Germany and the UK tentatively supporting the idea. The Bretton Woods financial system managed by the World Bank and IMF is, according to Mottley, insufficiently structured to allow poorer countries to adapt to increasing climate-induced extreme weather events. With poorer countries being charged with substantially higher interest rates than the rich, Mottley argued that poorer countries should receive concessional lending, but also that discussions must include oil and gas companies, which in recent months have seen unprecedented windfall profits. “How do companies make $200 billion in profits in the last three months and do not expect to contribute $0.10 on every $1 of profit to a loss and damage fund?” she said. Success of the Bridgetown Agenda does, however, rely heavily on the support of the G7 countries who historically been reluctant to adopt concessional lending and debt cancellation policies.

US Climate Envoy John Kerry announced a plan to marshal investments in renewables in developing countries through a framework for carbon credits. The plan, dubbed the “Energy Transition Accelerator”, would allow private companies to gain carbon credits by investing in projects in developing countries. The initiative has not landed well amongst developing countries. Critics argue that another voluntary carbon market will neither instigate necessary deep emission reductions in richer countries nor ensure any additional funding – that would happen anyway – to clean energy developments.

Rich countries criticized for preventing loss and damage mechanism

The most contentious – but previously precluded from formal COP negotiations – issue is the financing of loss and damage arising from climate change calamities. Although discussions within the UNFCCC have been ongoing since COP19 with the establishment of the “Warsaw International Mechanism for Loss and Damage”, strengthened at COP25 with the Santiago Network and with the Glasgow Dialogue at COP26, progress has been slow. Securing hands-on financing is not expected in Egypt, but emphasis is directed towards settling on the mechanisms of such funding. One week into the negotiations, however, a few countries have pledged to provide loss and damage money. Scotland broke the ice, followed by Denmark, Germany, Belgium Austria and New Zealand. More countries are expected to follow suit and pledge to the loss and damage fund in the second week of the summit, but sums are still far from adequate. Concerning the loss and damage mechanism, progress is even slower. Rich countries, especially the G7, have been accused of distracting from establishing a mechanism by proposing the alternative Global Shield insurance scheme, aimed at establishing a protection scheme to account for climate catastrophes. This has not landed well amongst poorer countries. It is perceived as a way of circumventing the loud calls for a loss and damage mechanism. The Global Shield insurance scheme does not include slow onset events brought about by climate change and includes only a fraction of countries in need of loss and damage money.

Demonstrations and fossil fuel delegates

A worry leading up to the summit in Egypt has concerned the role of civil society groups and activists. The Egyptian regime, with a record of human rights abuses and mass imprisonment of civil society actors, have come under critical scrutiny and commentators have warned of regressive restrictions. The currently imprisoned Egyptian human rights advocate Alaa Abd el-Fattah has become a figurehead of demonstrations and campaigns. Although attempts to raise human rights issues have been made and demonstrations have taken place, civil society organizations have been largely smothered.

If civil society action has been much curtailed during the first week, the oil and gas industry has not. With over 600 oil and gas representatives participating at the meeting, according to official registration lists, they outnumber all delegations from African countries.

What to expect from the final week of negotiations

Moving onto the second week, informal discussions will center around a few topics that traditionally fall outside the scope of the COP summits, beginning with water scarcity and gender issues on Monday. On Tuesday, attention will be directed towards the role of civil society. Discussions on Wednesday will raise to the fore biodiversity issues, paving way for the UN Biodiversity (COP15) starting on 7 December in Canada, ending with “solutions day” on Thursday where prospects for novel solutions such as Carbon Capture and Storage (CCS) and hydrogen centers on stage.

Turning to the formal negotiations, government ministers have replaced government leaders in the pursuit of untying the knots from the first week. The most pressing issue being the loss and damage funding, and whether the funding mechanism or the insurance scheme proposed by the G7 countries will prevail. How these negotiations end will much likely define whether COP27 will be seen as a step forward or not, especially concerning the contested issue of accountability.

A conference draft of formal agreements is expected on Wednesday, but a final draft is not expected until the end of the week. As last year’s COP focused on keeping the 1.5C target alive, a year later, that ambition looks even bleaker. In the run-up to the negotiations several reports concluded that the target is slipping away. That it is politically unfeasible to keep the 1.5C target alive and that there is “no longer any credible pathway” to achieving it. The last-minute calamities and weakened commitments in Glasgow made Alok Sharma, President of COP27, tearfully claim that the 1.5C target was, albeit barely, kept alive. Egypt’s COP27 President Sameh Shoukry will face a similar task.

Klimatpolitik från Rosenbad till Sharm el Sheikh

8 November 2022 / oskar

På andra dagen av COP27 men 640 mil från Sharm el Sheikh modererade Mikael Karlsson ett samtal om regeringens klimatpolitik och COP27 med Isabella Lövin och Mats Engström. Oskar Lindgren satt i publiken och skriver här om vad som diskuterades under detta samtal i det anrika Sjöfartshuset i Gamla Stan i Stockholm.

Isabella Lövin, tidigare vice statsminister, miljö- och klimatminister samt språkrör (MP), inledde samtalet med att kontemplera över utmaningar och möjligheter med att nå Parisavtalet, givet den senaste tidens rapporter som visar att 1,5-gradersmålet är på väg att glida oss ur händerna. Lövin menar att COP27 som inleddes den 6 november i mångt och mycket handlar om vilket narrativ som vinner. Det ena narrativet som driver på för en grön omställning, där den framställs som bra för hälsan, ekonomin och näringslivet. Det andra narrativet som rör finansiering av omställningen, där det verkar ha skapats en ohelig allians som bromsar implementeringen av klimatåtgärder. Alliansen består av fattigare länder som med all rätt kräver finansiering från rikare länder, samt länder och företag som är motsträviga mot en omställning, vilket skapar infekterade förhandlingar om exempelvis loss and damage. Lövin är oroad över att vi fastnar i förhandlingar om finansiering, när detta möte bordas ägnas åt implementering av den regelbok som beslutades förra året under COP26 i Glasgow.

Mats Engström, författare och senior policyrådgivare för Svenska institutet för Europapolitiska studier, håller med om denna farhåga, men tycker att vi bör se bortom de officiella förhandlingar som pågår. Han liknar mötet med ett korallrev av människor där näringsliv, civilsamhälle och politiker möts och fattar viktiga beslut som inte alltid kommuniceras i officiella kommunikéer.

En politik på efterkälke

Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap och lektor i klimatledarskap på Uppsala universitet, undrar om politiken sackar efter andra aktörer, vilket Lövin menar att den ibland gör. Hon tror att det har skapats en rädsla och osäkerhet för vad en omställning innebär. Denna rädsla har även nästlat sig in i Sverige, vilket blev tydligt med den retorik som fördes under valrörelsen där omställningen beskrevs som dyr och att Sveriges roll är obetydlig i sammanhanget med tanke på storleken på våra utsläpp. Denna idé är korkad, enligt Lövin, eftersom Sverige har ett viktigt ansvar som föregångare men även för att det finns många andra länder som är mindre än Sverige. Om inte vi, vem? tänker undertecknad.

Engström menar att denna för omställningen politiska tveksamhet bland annat beror på den oheliga allians som Lövin nämnde tidigare, men även för att rika länder inte levt upp till vad man lovat, både i termer av finansiering men även egna utsläppsminskningar. Nu sluter man äntligen avtal med flera så kallade tillväxtekonomier, såsom Sydafrika och Indonesien, men samtidigt skönjer Engström ett motstånd mot detta i flera näringsdepartement i rika länder eftersom det ökar konkurrensen för nya teknologier. Trion på scen är överens om att finansieringen, även under detta klimattoppmöte, blir en knäckfråga.

Varken Engström och Lövin vill svara på om det känner sig optimistiska inför mötet. De menar att klimatförhandlingar är långsiktiga processer och inte lämpar sig att utvärderas enskilt. Engström svarar dock, om än lite ovilligt, att ett framsteg är om det inte blir steg bakåt. En dos realistisk optimism, men rimligtvis krävs det mer av dessa förhandlingar tänker jag för mig själv. Lövin känner dock en gnutta optimism inför att begreppet ansvarsutkrävande (accountability) har stigit på agendan. Även om Parisavtalets mål är frivilligt måste vi börja prata om ansvarsutkrävande och mekanismer för att hålla länder och företag ansvariga för deras agerande, menar Lövin.

Sveriges ordförandeskap i EU

Vid årsskiftet tar Sverige över ordförandeskapet i EU:s ministerråd. EU-kommissionen har under ledning av Ursula von der Leyen drivit på för en stringent klimatpolitik inom unionen bland annat med den gröna given och lagstiftningspaketet Fit for 55. Engström, med gedigen kunskap om EU-politik, anser att Sverige är bra rustat inför ordförandeskapet, men att inriktningen för ordförandeskapet tills vidare är höljt i mörker. Han hoppas dock på att regeringen fokuserar på hur den gröna given ska implementeras över tid, men att Ukrainakriget och elkrisen riskerar att överskugga klimatarbetet under ordförandeskapet.

Den tidigare europaparlamentarikern Isabella Lövin bedömer att det är en helt annan fart i klimat- och miljöarbetet inom EU jämfört med hennes tid i Bryssel, mycket tack vare von der Leyens ambitiösa agenda. Dessutom har klimatarbetet stärkts genom att ge vice ordförande Frans Timmermans inflytande över flertalet portföljer, vilket Lövin menar är nödvändigt för att klimatpolitiken ska genomsyra beslut inom andra politikområden. Samtidigt har det byggts upp en stabilitet i kommissionen över tid, framför allt vad gäller genomförande av klimatlagstiftning. Detta är positivt och kan avskräcka politiker – i Sverige hoppas undertecknad – från att avskaffa nationella klimatstyrmedel och mål.

Den svenska regeringen i otakt med tiden

Även om det ambitiösa EU-arbetet rullar vidare har den nytillträdde svenska regeringens förslag inom klimatområdet väckt kritik, bland annat nedläggningen av miljödepartementet och den sänkta reduktionsplikten. Engström menar att omvärlden mycket noggrant iakttar utvecklingen i Sverige, exempelvis har den högsta chefen för den tyska miljömyndigheten uttryckt oro över skrotandet av miljödepartementet. Men Engström tycker att det är för tidigt att sia om hur bilden av Sverige som klimatpolitisk föregångare påverkas av den nya regeringens politik. För det första måste vi vänta in den budget som finansminister Svantesson sedvanligt till fots ska föra till riksdagen den 8 november, sedan får det kommande året utvisa hur bilden av Sverige förändras.

Avvecklingen av reduktionsplikten skapar, enligt Lövin, en ogynnsam ryckighet för näringslivet. Det har funnits en bred samsyn kring reduktionsplikten i riksdagen – inklusive alla partier utom SD – om att reduktionsplikten ska vara långsiktig. Detta för att möjliggöra att investeringar i förnybara svenska drivmedel frigörs, vilket välkomnats av näringslivet. Lövin förmodar att detta förslag är obegripligt ur ett näringslivsperspektiv. Dessutom är det ett stort mysterium att regeringen inte presenterat några andra förslag för att väga upp utsläppen som den avvecklade reduktionsplikten leder till, anser Lövin.

Vad gäller nedläggningen av miljödepartementet är båda talarna eniga, klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari (L) lär ha ett svagt mandat i förhandlingar med departementschefen Ebba Busch (KD). Lövin befarar att politiska hissningar – att frågor lyfts upp på högre beslutsnivå när exempelvis näringslivs- och miljöintressen hamnar i konflikt – kommer minska, vilket kan leda till att sådana konflikter löses (eller snarare begravs) internt i departementet.

För att knyta ihop detta brett utblickande samtal menar Karlsson att en del frågor som diskuterats under eftermiddagen kommer att besvaras med regeringens budget. Frågor gällande COP27 får vänta ett par veckor till, men Karlsson själv känner en viss optimism inför mötet. Spelplanen är förändrad, med maktskifte i Brasilien, ett EU med von der Leyen i spetsen som driver på klimatomställningen – som inte lär väja undan för en svensk politik som går i motsatt riktning – samt att den amerikanska presidenten kommer till mötet stärkt av det historiska klimatpaket som antagits i USA.

En motorväg mot ett klimathelvete

Det jag främst tar med mig från detta samtal är vikten av den institutionella styrka som byggts upp både inom EU och det internationella klimatpolitiska samfundet. När enskilda politiker eller länder sviker står det starkt och driver på omställningen. Även om denna omställning går förödande långsamt går det ett finna hopp i att dessa institutioners stabilitet i samklang med kulturella och politiska vindar vid någon tidpunkt kan accelerera omställningen till den takt som klimatkrisen kräver. Men tiden börjar bli knapp, vilket FN:s generalsekreterare Antonio Guterres med all tydlighet sade i sitt tal till världsledarna på COP27 “vi befinner oss på en motorväg mot ett klimathelvete med gaspedalen i botten”. Om vi inte bromsar in hastigt lär det inte finnas någon handbroms att tillgå.

—

Seminariet anordnandes av 2050.

Winter is coming and so is energy sufficiency?

3 October 2022 / oskar

In light of the Russian invasion of Ukraine, gas and energy prices have soared to dramatically high levels. Hoping for a mild winter but preparing for the worst, Europe is now considering energy conservation and rationing policies. Perhaps time has come for the important but mostly forgotten climate solution: energy sufficiency.

The ongoing energy crisis has uncovered the European dependence on Russian fossil fuels. Before the invasion of Ukraine, Russia supplied more than 40% of the EU’s total gas consumption as well as 27% of oil imports. This share is shrinking quickly as Russia has turned down the flow into the European energy system. As a response to this, the EU and its Member States have adopted radical measures to safeguard energy supply and avoid economic losses.

Energy sufficiency measures are taken as winter is approaching — As winter is approaching, different measures are taken across Europe to save energy.

EU plans to reduce energy use drastically

On 14 September, the EU Commission proposed the REPowerEU plan to make Europe independent from Russian fossil fuels before 2030. The plan includes amongst other things an update of the energy efficiency target to 14,5% (the earlier target was raised from 9 to 13 percent as late as in May earlier this year). Only ten days later, the Commission proposed an “emergency plan” which sets out to reduce electricity use in the EU by 10 percent until March 2023. It also mandates an obligation to reduce electricity use by at least 5 percent during peak hours and a temporary “solidarity contribution” on excess profits from energy producers. EU Member States are also incentivized to undertake voluntary energy and gas savings. The EU climate commissioner Frans Timmermans states:

“Demand reduction is fundamental to the overall success of these measures: it lowers energy bills, ends Putin’s ability to weaponize his energy resources, reduces emissions and helps rebalance the energy market. A cap on outsize revenues will bring solidarity from energy companies with abnormally high profits towards their struggling customers.”

Several European governments are following suit

The French government is planning to cut total energy use by 10% and impose energy rationing as a last resort. The country has launched a program of sobriété (sufficiency) including restrictions on indoor temperature in public buildings. As winter approaches, president Macron has stated that sacrifices by the French people is necessary.

Germany, where gas makes up 27 percent of the energy mix and of which 55 percent was imported from Russia before the invasion, have also proposed several energy-saving measures, including limitations on temperature in public buildings. Private companies are encouraged to do the same.

Italy, importing 40% of their gas from Russia, is preparing an emergency energy-saving plan including amongst other things restrictions on domestic radiation, street lighting and opening hours for restaurants and shops.

In Spain, the parliament approved a decree in the beginning of August to limit air conditioning and heating in public and commercial buildings including shopping centers, cinemas, rail stations and airports.

In Sweden, the government has assigned state authorities to undertake measures to reduce electricity use until April 2023. Beyond this, the political response to the energy crisis has been weak. Instead, the debate running up to the national elections in September saw a revived focus on nuclear power. This captured not only the energy but also the climate policy discussions.

The imperative for energy sufficiency

The current emphasis on energy savings is promising as it shines a light on an alternative, often neglected policy strategy, namely energy sufficiency. Energy sufficiency, in its simplest form, is about avoiding carbon emissions by targeting and reducing energy use. National energy policy have traditionally focused on improving energy efficiency and increasing the share of renewables, while neglecting sufficiency. But research shows that energy sufficiency is fundamental for rapid climate mitigation. In the latest IPCC report on Mitigation of climate change, demand-side mitigation strategies such as sufficiency was for the first time included. The IPCC defines the three strategies followingly:

“(i) sufficiency, which tackles the symptoms of the environmental impacts of human activities by avoiding the demand for energy and materials of the lifecycle of buildings and goods; (ii) efficiency, which tackles the symptoms of the environmental impacts of human activities by improving energy and material intensities; and (iii) the renewable pillar, which tackles the consequences of the environmental impacts of human activities by reducing carbon intensity in energy supply.”

To reduce environmental impacts from energy use, sufficiency policies should be undertaken first, followed by efficiency and consistency (Saheb, 2021). This is because sufficiency holds great potential to reduce GHG emissions rapidly.

Less is better!?

Although the scientific community emphasize sufficiency as an important climate solution, efforts steering towards energy demand reductions have been mostly ignored in policy making. This is unsurprising since energy sufficiency conflicts with current economic, political and social ideas such as economic growth, consumerism and ideas of “more is better”. But what sufficiency research shows is that less could actually be better. In terms of climate change mitigation, sufficiency policies are cheap and can reduce carbon emissions fast (Spangenberg and Lorek, 2019). In terms of wellbeing, energy sufficiency combined with better provisioning systems could actually lead to improved global health and wellbeing (O’Neill et al., 2018).

But energy sufficiency does not mean restraints for all, but mainly for affluent countries and especially for the over-consuming “super-rich” (Otto et al., 2019). This is the other side of energy sufficiency, namely to provide universal minimum levels of energy to ensure basic needs and wellbeing for all within planetary boundaries (IPCC, 2022). We live in a world constrained by ecological resources and when a majority of these resources are eaten up by wealthy countries and individuals, not much is left. At the same time we’re struggling – and currently failing – to stave of the climate crisis. Energy sufficiency responds to both of these challenges.

Person in a woolen pullover with a cup of tea — Although behavioral changes are important, energy sufficiency goes beyond individual downshifting.

Energy sufficiency policies are needed

Although individual downscaling to some extent is necessary, an orientation towards sufficiency requires that infrastructure and systems of consumption and production change, to ensure that all have access to necessary (clean) energy services. Research on energy sufficiency policies have grown exponentially in recent years. Ambitious work by scientists from a range of disciplines have developed policy packages and practices.

The suggestions laid forward by the EU Commission and European governments, such as restrictions on indoor temperature, air conditioning and business opening hours are however concrete examples of sufficiency policies. These are all effective in the short-term. But a long-term sufficiency orientation requires further, systemic measures. It requires a planned reduction of energy use. This includes policies such as the abolishment of environmentally harmful subsidies, energy taxation, infrastructure development, upper income limits and ban on advertisements for energy-intensive products, to name a few. For a full list of existing sufficiency policies, the Energy Sufficiency Policy Database is a great seed for inspiration. Such policies require that the EU Commission and EU Member States acknowledge energy sufficiency as an important lever next to efficiency and renewables. Behavioral changes and short-term measures are indeed important, but limited in our current societies which are built on unsustainable infrastructure and geared towards increasing emissions, not the reverse.

The energy crisis as an opportunity

The energy crisis is by all means a crisis. Low-income and vulnerable households are affected the most. A transition towards sufficiency should not be built on havoc, but on a planned reduction of energy use to ensure decent levels of clean energy services to all. Such a transition does not happen through radical measures in the midst of an energy crisis. But the crisis could be, if the momentum towards energy sufficiency sticks, a stepping-stone towards recognizing the importance of energy sufficiency.

This is a moment to revitalize solidarity and collective responsibility. To recognize what values such as “enoughness” and limitations means for us as individuals and society at large. The energy crisis provides a strong imperative for energy sufficiency, but further action is needed. Only then can Europe break free from its dependence on Russia, ensure energy security and do its parts in mitigating climate change.

Article written by Oskar Lindgren, research assistant in the CCL team.