Tag: climate policy

Den första internationella konferensen om sufficiency

5 May 2023 / oskar

Detta blogginlägg är skrivet av Oskar Lindgren som deltog på den första internationella konferensen om sufficiency, arrangerat av Science Po and University of South Australia den 4 maj 2023.

IPCC:s senaste syntesrapport som släpptes i mars 2023, som är en summering av tidigare delrapporter sedan 2016, underströk behovet av att skyndsamt minska utsläppen för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C. Så långt inget nytt. Däremot betonades tydligare än tidigare vikten av beteendemässiga förändringar för att i närtid minska utsläppen. En typ av åtgärder som lyfts fram fokuserar på “sufficiency”. Sufficiency, eller tillräcklighet, syftar till åtgärder som minskar efterfrågan på resurser och energi och beskrivs i rapporten som en viktig utsläppsminskande strategi.

Sufficiency-styrmedel definieras av IPCC som “a set of measures and daily practices that avoid demand for energy, materials, land and water while delivering human well-being for all within planetary boundaries”. Genom att begränsa efterfrågan på konsumtion och följaktligen produktion ämnar sådana styrmedel möjliggöra skyndsamma utsläppsminskningar i kombination med ett fokus på en rättvis fördelning av resurser. Tillräcklighet är avgörande i relation till den resursanvändning i rikare delar av världen som slukar mycket av det utsläppsutrymme som finns tillgängligt om vi ska nå Parisavtalet.

Källa: Sufficiency Summit

I ljuset av det fokus IPCC riktar åt sufficiency-styrmedel samlades ledande forskare, beslutsfattare, civilsamhällesrepresentanter och praktiker på Sufficiency Summit i Paris och Adelaide, Australien. Konferensen ämnade diskutera sufficiency inom olika sektorer, dess nuvarande roll i den internationella klimatpolitiken samt hinder för dess utbredning. Här kommer en redogörelse av de, enligt min uppfattning, mest spännande diskussionerna som fördes under konferensen.

Beteendeförändringar kräver styrmedel

Dr. Yamina Saheb, huvudförfattare till IPCC:s rapporter, inledde konferensen med att beskriva att definitionen av sufficiency bör ses som fyra kausalt relaterade delar där (1) styrmedel krävs för att möjliggöra och uppmuntra till minskad efterfrågan på (2) energi, material, land- och vattenanvändning och andra naturresurser (3) som samtidigt kan förbättra välmående, (4) inom ramen för de planetära gränserna. Sufficiency begränsas därmed inte till energisystemet, vilket varit i huvudsakligt fokus inom forskningslitteraturen. Fortsättningsvis bör sufficiency enligt definitionen inte leda till försämrat välmående på global nivå, snarare utjämna skillnader i konsumtion och resursanvändning.

Saheb betonade vikten av sufficiency-relaterade styrmedel för att minska de globala utsläppen, vilket enligt IPCC:s uträkningar har potentialen att minska utsläppen med över 50% inom flera sektorer jämfört med nuvarande policy-scenarios.

Källa: IPCC, 2022

Samtidigt är sådana styrmedel frånvarande i IPCC:s egna utsläppsscenarios samt i länders nationellt fastställda bidrag. Saheb poängterade att även om sufficiency som begrepp uppmärksammas i rapporten återstår mycket arbete med att normalisera begreppet, inte minst inom politiken, där det föga förvånande alltjämt möter stort motstånd.

Bostäder i fokus

Sufficiency-orienterade styrmedel tillskrevs i syntesrapporten stor betydelse inom bostadssektorn. Professor David Ness från University of South Australia underströk den stora potentialen till utsläppsminskningar från bostäder och städer genom ett ökat fokus på sufficiency. Detta innebär enkelt utryckt att undvika behovet av material och energi genom att bygga om och rekonstruera, snarare än att bygga nya bostäder.

Inom bostadssektorn är sufficiency enligt IPCC den första ordningens strategi, följt av effektivisering och förnybar energi, för att minska energianvändningen och följaktligen klimatpåverkan från bostäder. Detta innebär att på ett så resurseffektivt som möjligt använda befintlig infrastruktur, men att effektivisering och förnybar energi bör användas vid nybyggnation. Ness fördelade sedan ordet till vad han beskrev som ”hjärnan bakom all bra klimatpolitik i Paris” – Paris stads chef för programmet för klimatomställning, Yann Françoise.

Begrepet sufficiency härrör från det franska ordet sobriété, som översatt innebär ’nykterhet’ eller ’återhållsamhet’. Françoise menade att ordet bara för några år sedan var tabu att nämna i politiska kretsar, men att det nu blivit ett modeord – till och med Emmanuel Macron pratar nu om sobriété som en vital del i klimatomställningen. Frankrike har legat i framkant vad gäller sufficiency, där begreppet är centralt i landets lag för energiomställning från 2015. Samtidigt menar Françoise att lagen lägger ansvaret för sufficiency (dvs återhållsamhet i konsumtion) på individen, vilket bortser från behovet av strukturella förändringar för att möjliggöra sufficiency-relaterade beteenden. Detta anknyter till vad Saheb underströk – sufficiency är först och främst en politisk strategi där förändrade beteenden förutsätter styrmedel.

I Paris ämnar Françoise implementera sufficiency på just detta sätt. Staden och politiken ska möjliggöra återhållsamhet i folks dagliga konsumtion, inte förvänta sig det av dem givet dagens förutsättningar. Detta kan ske genom att skapa förutsättningar för alternativa transportmedel, såsom cykling och gång, stötta lokalt producerade livsmedel samtidigt som man tar bort subventioner till eller förbjuda klimatskadlig konsumtion, produktion och tjänster. Enligt egen utsago är Françoises viktigaste uppdrag att inrätta styrmedel som försvårar ohållbara beteenden och uppmuntrar till dess dito på ett, ur allmänhetens perspektiv, önskvärt sätt.

Politiker måste våga prata om produktionsvolymer

Ciaran Cuffe, ledamot i EU-parlamentet samt tidigare minister för hållbara transporter och planering i Irland, var ansvarig för EU-parlamentets förslag till revidering av EU:s byggnadsdirektiv och lade stort fokus på sufficiency i parlamentets förslag. Konceptet är nu för första gången på god väg att inkluderas i EU-lag. Även om det stundtals funnits ett motstånd mot konceptet menar Cuffe att EU-kommissionen, med Ursula von der Leyen i spetsen, hörsammat behovet av styrmedel som syftar till återhållsamhet och begränsningar.

Samtidigt associeras sufficiency ofta till försämrad livskvalitet och välfärd, enligt Costa Ines dos Santos, tidigare miljöminister i Portugal. Det är en utbredd uppfattning att begränsningar av konsumtion hämmar innovation, utveckling och folks levnadsstandard, vilket hon menar är en tankevurpa som förhindrar begreppets utbredning. Begränsningar bör snarare ses som en möjliggörare för innovation, där vi under ett begränsat utrymme baserat på planetära gränser kan sporra nya affärsidéer och mer hållbar produktion. Genom att formulera och kommunicera sufficiency som en möjliggörande strategi för näringslivet kan vi vinna argumentet om behovet av sufficiency, menar hon.

Sufficiency är alltjämt långt ifrån ett etablerat begrepp på den internationella politiska arenan. Dr Irene Maldini på OsloMet University menar att problemformuleringen gällande produktionens klimatpåverkan ofta är tydlig; den höga produktionsvolymen i den rika delen av världen är ett problem. Samtidigt är lösningen sällan att begränsa produktionen, snarare göra den mer effektiv. Om vi fortsätter kringgå det direkta sambandet mellan problemet och lösningen, kommer sufficiency fortsätta befinna sig i utkanten av den politiska diskussionen och dess potential fortsatt vara underutnyttjad, enligt Maldini.

En framåtblick

Även om sufficiency må vara ett nytt modeord i det till synes aldrig sinande hållbarhetslingot så är det ett koncept med potentiell mobiliseringspotential. Det uppmärksammas inte bara av vetenskapen, utan verkar även väcka (om än begränsat) intresse inom politiken och näringslivet. Även om tillräcklighet och återhållsamhet vad gäller konsumtion varken ligger på många politikers läppar eller influerar individers konsumtionsbeteenden så knackar konceptet på den politiska och samhälleliga debattens dörr.

Tyvärr lades fokus under denna konferens övervägande på varför sufficiency är en nyckelstrategi för skyndsamma utsläppsminskningar, inte hur sufficiency kan normaliseras i den politiska diskussionen. Detta är ett återkommande problem även i den vetenskapliga litteraturen. Att ständigt ökande konsumtions- och produktionsvolymer är problematiskt ur ett klimatperspektiv har vi vetat länge – inte minst sedan Donella Meadows banbrytande bok om tillväxtens gränser. Men en reduktion av överflödig konsumtion lär knappast ske spontant, på basis av mer data eller genom en bättre förståelse för konsumtionens klimatpåverkan.

Jag tror att vi slösar värdefull omställningstid genom att undvika prata om hur sufficiency kan normaliseras i den politiska och samhälleliga debatten; under vilka förutsättningar är sufficiency-orienterade styrmedel ett relevant alternativ, givet dagens sociala, ekonomiska och politiska system? Vilka sociala och ekonomiska – utöver de uppenbara klimatmässiga – nyttor medför en sufficiency-orienterad politik? Och, inte minst, hur kan en sådan politik utformas och implementeras på ett sätt som gör det till ett önskvärt alternativ? Frågan är som Françoise träffsäkert poängterade – hur tar vi oss dit?

Förbehållet att sufficiency alltjämt är ett relativt nytt begrepp behöver forskningen ha ett starkare fokus på policy-relevanta ansatser där resultaten ämnar bidra till att stötta den politiska beslutsprocessen.

Forskningen bör söka svara på hur sufficiency-orienterade styrmedel kan utformas på ett sätt som gör dem önskvärda eller åtminstone acceptabla för allmänheten, civilsamhället, näringslivet och inte minst politiken. Däri ligger den stora utmaningen.

Winter is coming and so is energy sufficiency?

3 October 2022 / oskar

In light of the Russian invasion of Ukraine, gas and energy prices have soared to dramatically high levels. Hoping for a mild winter but preparing for the worst, Europe is now considering energy conservation and rationing policies. Perhaps time has come for the important but mostly forgotten climate solution: energy sufficiency.

The ongoing energy crisis has uncovered the European dependence on Russian fossil fuels. Before the invasion of Ukraine, Russia supplied more than 40% of the EU’s total gas consumption as well as 27% of oil imports. This share is shrinking quickly as Russia has turned down the flow into the European energy system. As a response to this, the EU and its Member States have adopted radical measures to safeguard energy supply and avoid economic losses.

Energy sufficiency measures are taken as winter is approaching — As winter is approaching, different measures are taken across Europe to save energy.

EU plans to reduce energy use drastically

On 14 September, the EU Commission proposed the REPowerEU plan to make Europe independent from Russian fossil fuels before 2030. The plan includes amongst other things an update of the energy efficiency target to 14,5% (the earlier target was raised from 9 to 13 percent as late as in May earlier this year). Only ten days later, the Commission proposed an “emergency plan” which sets out to reduce electricity use in the EU by 10 percent until March 2023. It also mandates an obligation to reduce electricity use by at least 5 percent during peak hours and a temporary “solidarity contribution” on excess profits from energy producers. EU Member States are also incentivized to undertake voluntary energy and gas savings. The EU climate commissioner Frans Timmermans states:

“Demand reduction is fundamental to the overall success of these measures: it lowers energy bills, ends Putin’s ability to weaponize his energy resources, reduces emissions and helps rebalance the energy market. A cap on outsize revenues will bring solidarity from energy companies with abnormally high profits towards their struggling customers.”

Several European governments are following suit

The French government is planning to cut total energy use by 10% and impose energy rationing as a last resort. The country has launched a program of sobriété (sufficiency) including restrictions on indoor temperature in public buildings. As winter approaches, president Macron has stated that sacrifices by the French people is necessary.

Germany, where gas makes up 27 percent of the energy mix and of which 55 percent was imported from Russia before the invasion, have also proposed several energy-saving measures, including limitations on temperature in public buildings. Private companies are encouraged to do the same.

Italy, importing 40% of their gas from Russia, is preparing an emergency energy-saving plan including amongst other things restrictions on domestic radiation, street lighting and opening hours for restaurants and shops.

In Spain, the parliament approved a decree in the beginning of August to limit air conditioning and heating in public and commercial buildings including shopping centers, cinemas, rail stations and airports.

In Sweden, the government has assigned state authorities to undertake measures to reduce electricity use until April 2023. Beyond this, the political response to the energy crisis has been weak. Instead, the debate running up to the national elections in September saw a revived focus on nuclear power. This captured not only the energy but also the climate policy discussions.

The imperative for energy sufficiency

The current emphasis on energy savings is promising as it shines a light on an alternative, often neglected policy strategy, namely energy sufficiency. Energy sufficiency, in its simplest form, is about avoiding carbon emissions by targeting and reducing energy use. National energy policy have traditionally focused on improving energy efficiency and increasing the share of renewables, while neglecting sufficiency. But research shows that energy sufficiency is fundamental for rapid climate mitigation. In the latest IPCC report on Mitigation of climate change, demand-side mitigation strategies such as sufficiency was for the first time included. The IPCC defines the three strategies followingly:

“(i) sufficiency, which tackles the symptoms of the environmental impacts of human activities by avoiding the demand for energy and materials of the lifecycle of buildings and goods; (ii) efficiency, which tackles the symptoms of the environmental impacts of human activities by improving energy and material intensities; and (iii) the renewable pillar, which tackles the consequences of the environmental impacts of human activities by reducing carbon intensity in energy supply.”

To reduce environmental impacts from energy use, sufficiency policies should be undertaken first, followed by efficiency and consistency (Saheb, 2021). This is because sufficiency holds great potential to reduce GHG emissions rapidly.

Less is better!?

Although the scientific community emphasize sufficiency as an important climate solution, efforts steering towards energy demand reductions have been mostly ignored in policy making. This is unsurprising since energy sufficiency conflicts with current economic, political and social ideas such as economic growth, consumerism and ideas of “more is better”. But what sufficiency research shows is that less could actually be better. In terms of climate change mitigation, sufficiency policies are cheap and can reduce carbon emissions fast (Spangenberg and Lorek, 2019). In terms of wellbeing, energy sufficiency combined with better provisioning systems could actually lead to improved global health and wellbeing (O’Neill et al., 2018).

But energy sufficiency does not mean restraints for all, but mainly for affluent countries and especially for the over-consuming “super-rich” (Otto et al., 2019). This is the other side of energy sufficiency, namely to provide universal minimum levels of energy to ensure basic needs and wellbeing for all within planetary boundaries (IPCC, 2022). We live in a world constrained by ecological resources and when a majority of these resources are eaten up by wealthy countries and individuals, not much is left. At the same time we’re struggling – and currently failing – to stave of the climate crisis. Energy sufficiency responds to both of these challenges.

Person in a woolen pullover with a cup of tea — Although behavioral changes are important, energy sufficiency goes beyond individual downshifting.

Energy sufficiency policies are needed

Although individual downscaling to some extent is necessary, an orientation towards sufficiency requires that infrastructure and systems of consumption and production change, to ensure that all have access to necessary (clean) energy services. Research on energy sufficiency policies have grown exponentially in recent years. Ambitious work by scientists from a range of disciplines have developed policy packages and practices.

The suggestions laid forward by the EU Commission and European governments, such as restrictions on indoor temperature, air conditioning and business opening hours are however concrete examples of sufficiency policies. These are all effective in the short-term. But a long-term sufficiency orientation requires further, systemic measures. It requires a planned reduction of energy use. This includes policies such as the abolishment of environmentally harmful subsidies, energy taxation, infrastructure development, upper income limits and ban on advertisements for energy-intensive products, to name a few. For a full list of existing sufficiency policies, the Energy Sufficiency Policy Database is a great seed for inspiration. Such policies require that the EU Commission and EU Member States acknowledge energy sufficiency as an important lever next to efficiency and renewables. Behavioral changes and short-term measures are indeed important, but limited in our current societies which are built on unsustainable infrastructure and geared towards increasing emissions, not the reverse.

The energy crisis as an opportunity

The energy crisis is by all means a crisis. Low-income and vulnerable households are affected the most. A transition towards sufficiency should not be built on havoc, but on a planned reduction of energy use to ensure decent levels of clean energy services to all. Such a transition does not happen through radical measures in the midst of an energy crisis. But the crisis could be, if the momentum towards energy sufficiency sticks, a stepping-stone towards recognizing the importance of energy sufficiency.

This is a moment to revitalize solidarity and collective responsibility. To recognize what values such as “enoughness” and limitations means for us as individuals and society at large. The energy crisis provides a strong imperative for energy sufficiency, but further action is needed. Only then can Europe break free from its dependence on Russia, ensure energy security and do its parts in mitigating climate change.

Article written by Oskar Lindgren, research assistant in the CCL team.