COP26: Som man räknar får man svar

8 November 2021

Under FN-mötets första vecka har det florerat vitt skilda budskap om vart dagens klimatambitioner gentligen pekar. På väg mot 2,7℃ eller mer, långt över Parisavtalets skyddsbarriärer – eller för första gången tillräckligt för att hålla uppvärmningen under 2℃. Vad stämmer egentligen?

Inför COP26 konstaterade FN:s egna organ att de nationella åtaganden som rapporterats in till FN-systemet är långtifrån tillräckliga för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5-2℃. Enligt sammanställningen av åtagandena inför COP26 beräknas utsläppen i världen plana ut under 2020-talet, vilket är lång ifrån den halvering till 2030 som exempelvis krävs för att ha en någorlunda chans att begränsa uppvärmningen till 1,5℃. Enligt FN:s miljöorgan UNEP innebär det att världen med nuvarande klimatambitioner är på väg mot en uppvärmning runt 2,7℃ eller mer.

I veckan kom emellertid ett helt annat budskap från den internationella energibyrån IEA. För första gången tyder världens klimatambitioner, enligt IEA, på att den globala uppvärmningen kan begränsas till 1,8-1,9℃. Hur kan IEA och FN-organen komma till så vitt skilda slutsatser? Svaret är att man räknar på olika saker, och att IEA dessutom tagit med nya klimatlöften som presenterats efter FN-rapporterna.

Den avgörande skillnaden handlar om de långsiktiga klimatambitionerna. En stort antal länder säger sig idag ha som målsättning att nå nettonollutsläpp av växthusgaser 2050 (EU, USA med flera), 2060 (exempelvis Kina) eller 2070 (Indien). Inkluderas inte de här långsiktiga målen så tyder de mer närliggande klimatambitionerna fram till 2030 på en utsläppskurva som pekar mot 2,7℃ uppvärmning eller mer. Tas däremot de långsiktiga mål som inkommit i god tid inför COP26 med så blir resultatet ett helt annat. Utsläppen förväntas i så fall pressas ner rejält efter 2030 och den globala uppvärmningen beräknas landa runt 2,2℃. Läggs därtill de nya löften som tillkommit, framför allt från Indien och Kina, så kan den förväntade utsläpps- och temperaturkurvan bändas ner ytterligare, mot 1,8-1,9℃ uppvärmning.

Vilket av de här sätten att räkna man väljer beror inte minst på vilken tilltro man har till att de långsiktiga målen faktiskt kommer att backas upp med handfast politik. Men också på hur man ser på den underliggande tekniska och ekonomiska utveckling som antas realisera målen – många hoppas att den snabba utvecklingen för förnybar energi ska lösa en hel del, andra menar att det krävs betydligt tuffare åtgärder för att få ned utsläppen. Kalkylerna i sig rymmer också en osäkerhet, både när det gäller klimatsystemets känslighet och antaganden om framtida möjligheter att nyttja så kallade minusutsläpp. Räknas möjligheterna för minusutsläpp bort så blir ekvationen betydligt tuffare.

Ur ett optimistiskt perspektiv pekar temperaturskattningarna och de långsiktiga målen på något avgörande: Den snabba utvecklingen för förnybar energi har gjort det möjligt för världens utsläppsjättar att lova att utsläppen ska nå nettonoll 2050-2070. Nettonollutsläpp är ett kodord för att fossila bränslen – kol, olja, gas – ska försvinna. Världens stora ekonomier är med andra ord numera inriktade på att den fossila eran är över inom 30-50 år. Det här är en stor skillnad från hur det såg ut för bara 5-6 år sedan. Har man en god tilltro till att de långsiktiga målen faktiskt kommer att uppfyllas, inte minst genom den tekniska utvecklingen, så förefaller Parisavtalets lägre ribba, tvågradersmålet, numera väl inom räckhåll.

Från ett pessimistiskt perspektiv säger löftena och kalkylerna emellertid något annat. Det är lätt att lova saker som ska inträffa om 30, 40, 50 år, långt bortom nuvarande mandatperioder. Ser man däremot till de löften och åtaganden som gäller här och nu, fram till 2030, så ser bilden annorlunda ut. Även om de mest ambitiösa klimatplanerna för världens länder förverkligas så kommer utsläppskurvan som bäst bändas ner några få procent fram till 2030. Det är helt otillräckligt om världen ska ha en chans att hålla uppvärmningen nära 1,5℃, och ställer dessutom stora krav på snabba utsläppsminskningar och framtida minusutsläpp om temperaturökningen ska hållas väl under 2℃.

Den stora utmaningen idag handlar med andra ord om de politiska ambitionerna i närtid. Det är de som avgör om världen har en rimlig chans att begränsa uppvärmningen en god bit under 2℃ – utan att behöva luta sig mot gigantiska framtida minusutsläpp. Det här gäller världen som helhet. Länder som Kina behöver bända ner sin utsläppskurva märkbart före 2030 – vilket innebär att landets enorma kolkonsumtion måste börja minska på allvar inom några få år. Sverige och EU måste i sin tur vässa sin klimatpolitik, med stärkta ambitioner och åtgärder i närtid. Förmodligen skulle utsläppen i vår del av världen behöva minska med 70-80 procent till 2030. Åtminstone om ambitionen är den som slagits fast i Parisavtalet: att hålla den globala uppvärmningen väl under 2℃ och så nära 1,5℃ som möjligt.


Read more about COP26

Vad Handlar COP26 om?

No Comments

Comments are closed.