Category: Events and conferences

In this category we share summaries of events and conferences we have attended or arranged.

Reflektioner från Almedalen 2024

5 July 2024 / Anna Berg Grimstad

Under Almedalsveckan 2024 deltog Anna Berg Grimstad och Mikael Karlsson för att arrangera samtal om klimat- och miljöomställningen och representera CCL’s forskningsprogram i det som gärna beskrivs som hjärtat av svensk demokrati. Nedan följer en reflekterande text skriven av Anna om hennes erfarenheter från dagarna i Visby. Länkar till inspelade seminarier finns i texten.

Vad tror ni, är det sista gången i Almedalen?

Frågan ställs försiktigt i kön till kaffet, i minuterna mellan seminarier och samtal i ett sommarvarmt Visby. Politikerveckan, vars syfte är att skapa ett öppet och demokratiskt samtalsrum, ifrågasätts ofta för sin relevans. Privata företag och mediejättar tar mer och mer plats på de publika scenerna. Samtidigt utspelar sig många samtal bakom låsta dörrar där det demokratiska utrymmet begränsas till de få som är inbjudna. Det är lätt att vara kritisk till klimatrubricerade seminarier som påminner om reklamkampanjer för storbolagen, men kanske är det just kritiken av och debatten runt Almedalen som håller liv i samtalet? Kanske föds viljan till att skapa arrangemang som väcker debatt och provokation av vetskapen om att samtalet brått kan ta slut?

För CCL börjar Almedalsveckan tisdag eftermiddag med rundabordssamtal inom forskningsprogrammet Navigate. Temat för samtalet är riktningen för svensk klimat- och miljöpolitik efter EU-valet. Samtalet fungerar som ett inspel till forskningsprogrammet i övrigt. Utöver att stimulera idéer för framtida forskning inom programmet sätter det också tonen för veckan som följer. Vi befinner oss i en tid av sammankopplade kriser. Sverige har lagt ledartröjan i klimat- och miljöpolitiken åsido samtidigt som just ledarskap behövs som mest.

Extrema klimathändelser och en rättvis klimatomställning

Programmet för CCL fortsätter onsdag förmiddag med ett första av två panelsamtal om extrema klimathändelser, arrangerat tillsammans med Gabriele Messori, professor i meterologi vid Institutionen för Geovetenskaper. Det första samtalet äger rum i en fullsatt undervisningssal på Campus Gotland. Temat är extrema klimathändelser på kommunnivå, och medarrangör är föreningen Klimatkommunerna. Den centrala frågan för stunden är vilket klimatledarskap som krävs på lokal nivå för att bemöta extrema klimathändelser?. Panelen består av lokalpolitiker från fyra olika partier och klimatkommuner: Strängnäs (S), Värmdö (MP), Lidköping (L) och Kristianstad (M), och moderator är Mikael Karlsson, CCL.

Panelsamtal om extrema klimathändelser och lokalt klimatledarskap.

Under dryga 45 minuter pendlar samtalet mellan problem och lösningar, där lokala utmaningar och förutsättningar står i fokus. Först ut är Gabriele Messori som öppnar med en presentation om extrema klimathändelser. Forskningen visar att extrema väderfenomen som översvämningar ökar till följd av mänskligt orsakade klimatförändringar. Händelserna upplevs ofta lokalt, där människor bor. De innebär ökad press på lokala aktörer som arbetar med samhällsplanering och klimatarbete, exempelvis på kommunnivå.

Trots den geografiska spridningen mellan de fyra kommunerna, målar paneldeltagarna upp en likartad problembild. Extrema klimathändelser har blivit vanligare och sårbarheterna är många. Bland utmaningarna står frågor om vatten högt på agendan. Samtidigt finns en vilja bland panelen att agera för såväl minskade klimatutsläpp som klimatanpassning. Trots att anpassningsbehovet ökar på lokal nivå, vittnar kommunpolitikerna om att anpassningsfrågan befinner sig långt nere på riksdagens politiska dagordning. Mot samtalets slut kunde Mikael Karlsson summera ett budskap som på sätt och vis blev tonsättande för Almedalen 2024: Det finns ett tydligt engagemang för klimatet och en vilja att agera, men avsaknaden av riktning och resurser från nationell nivå bromsar det lokala arbetet.

Hur kan vi skapa en långsiktig och verksam klimatpolitik?

På väg till nästa seminarium reflekterar jag över de seminarier jag har varit på hittills. Utöver att de alla har berört frågor om klimat och miljö, finns en samstämmighet i slutsatserna. Avsaknaden av långsiktig stabilitet i klimatpolitiken och en gemensam vision för klimatomställningen lyftes dagen innan av Måns Nilsson, VD för Stockholm Environment Institute, i ett seminarium om regeringens klimatpolitik. Möjligheterna att koppla klimat- och miljöfrågor till frågor om säkerhet och självförsörjning togs bland annat upp när Aktuell Hållbarhet och Altinget diskuterade EU:s kommande politik efter valet i juni. Även om idéerna verkar flöda tycks lösningarna fastna i ett och samma spår om politiskt ledarskap. Den mycket aktuella frågan om hur vi lyckas genomföra en omställning som utgår från en rättvis och verksam klimatpolitik är därför temat för CCL:s nästa seminarium inom ramen för forskningsprogrammet FairTrans.

FairTrans seminarium i Almedalen om rättvis och verksam klimatpolitik.

Under en timme leder Mikael Karlsson och Sofia Bernett (SU) ett samtal där FairTrans parter delar sina insikter från forskningsprogrammet. På scen står representanter från det civila samhället och Sveriges fackrörelse. FairTrans parter berättar om ökad medvetenhet kring klimatfrågan. Den svenska modellen lyfts fram som gynnsam för att hitta gemensamma lösningar i omställningsprocesser. Programmets forskning visar att Sveriges medborgare önskar en kraftigare klimatpolitik. Vidare tycks möjligheten att lägga fram styrmedelspaket kunna öka acceptansen för klimatpolitiska lösningar. Efter parternas presentationer leder Mikael Karlsson ledamöter från Sveriges riksdag och Eva Alfredsson (forskare vid CCL och inom FairTrans) i ett panelsamtal om hur en rättvis klimatomställning kan genomföras. Den inspelade versionen finns att se här:

FairTrans seminarium i Almedalen om en rättvis och verksam klimatomställning.

När onsdagens seminariepunkter går mot sitt slut, arrangerar CCL ett andra seminarium om extrema klimathändelser med ledamöter från Sveriges riksdag och tjänstepersoner från Naturvårdsverket samt Svenska Kraftnät.

Panelsamtal om extrema klimathändelser och nationellt klimatledarskap.

Utmaningarna kopplade till extrema väderhändelser och samhällsskydd blir ännu tydligare när expertmyndigheterna delar sin verklighetsbild. Riskerna Sverige står inför som följd av extrema klimathändelser handlar bland annat om matsäkerhet, tillgång till el och vatten, och tycks påverka samhällets alla funktioner. Forskningen lyfts fram som särskilt central och även tjänstepersonerna efterfrågar politiskt ledarskap och stabilitet. Det sista panelsamtalet som Mikael Karlsson modererar består av politiker från S, MP och C. Ytterligare en riksdagsledamot från L hade tackat ja men fick förhinder i sista stund. Inom oppositionen väcker frågorna om extrema klimathändelser och klimatanpassning engagemang, trots att anpassning har legat lågt på oppositionens politiska agenda. Det finns ett tydligt behov av samordning och samstämmighet både mellan olika politiska partier, centrala myndigheter och mellan lokal och nationell nivå. Politikerna är överens om vikten av att agera för att minska utsläpp och anpassa samhället utifrån ett förändrat klimat. Däremot går åsikterna isär i frågan om staten skall ha mer att säga till om på kommunnivå, eller om kommunerna bör få större frihet. Hela seminariet finns att se här:

https://live.mediaflow.com/25CB80WV1F

Forskningens roll för det demokratiska samtalet

CCL:s egna arrangemang tar slut onsdag kväll men Mikael Karlsson medverkar i flera samtal under torsdagen. Två av dessa handlar om forskning och demokrati, och arrangeras av Vetenskap & Allmänhet. Det första samtalet har titeln ”Öppnare vetenskap – en demokratisk kraft”. Det tar sig an frågor om forskning i en värld präglad av demokratisk tillbakagång, konflikter, klimatförändringar och kamp begränsade naturresurser. Mikael pratar om vetenskapens centrala roll i ljus av dessa globala utmaningar och det mediala utrymmet som ges till vetenskapsförnekande utsagor, i synnerhet kopplat till klimatförändringar.

Det nästa samtalet på Vetenskap & Allmänhets scen öppnar för att politiker på nationell nivå får ställa frågor till forskare. Mikael Karlsson får först möjlighet att prata om hur vi kan öka acceptansen för klimatpolitiska styrmedel genom bland annat styrmedelspaket och stegvis införing av mer stringenta styrmedel. Han frågas sedan ut av Liberalernas riksdagsledamot Helena Gellerman, som vill veta mer om hur vi kan skapa acceptans i klimatfrågan och få människor att inse allvaret i klimatförändringarna. Båda samtalen finns att se i sin helhet här:

Mikael Karlsson deltar i seminarium om vetenskap och demokrati i regi av Vetenskap & Allmänhet.

Seminarierna i Almedalen är över för i år men jag är hoppfull om att samtalens viktiga budskap inte försvinner lika snabbt. Det finns ett stort behov av vetenskap om problem och lösningar kopplade till klimat- och miljöomställningen. Vidare har vikten av klimatledarskap nog aldrig stått högre på agendan, åtminstone i Almedalen. Framförallt visar veckan i Visby hur broar kan byggas genom dialog mellan olika samhällsaktörer. För min del var resan till Almedalen min första. Jag hoppas att mötespunkterna och samtalsytorna bli fler och inte färre, särskilt i en samtid där behovet av dialog och förståelse är så stort.

Den första internationella konferensen om sufficiency

5 May 2023 / oskar

Detta blogginlägg är skrivet av Oskar Lindgren som deltog på den första internationella konferensen om sufficiency, arrangerat av Science Po and University of South Australia den 4 maj 2023.

IPCC:s senaste syntesrapport som släpptes i mars 2023, som är en summering av tidigare delrapporter sedan 2016, underströk behovet av att skyndsamt minska utsläppen för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C. Så långt inget nytt. Däremot betonades tydligare än tidigare vikten av beteendemässiga förändringar för att i närtid minska utsläppen. En typ av åtgärder som lyfts fram fokuserar på “sufficiency”. Sufficiency, eller tillräcklighet, syftar till åtgärder som minskar efterfrågan på resurser och energi och beskrivs i rapporten som en viktig utsläppsminskande strategi.

Sufficiency-styrmedel definieras av IPCC som “a set of measures and daily practices that avoid demand for energy, materials, land and water while delivering human well-being for all within planetary boundaries”. Genom att begränsa efterfrågan på konsumtion och följaktligen produktion ämnar sådana styrmedel möjliggöra skyndsamma utsläppsminskningar i kombination med ett fokus på en rättvis fördelning av resurser. Tillräcklighet är avgörande i relation till den resursanvändning i rikare delar av världen som slukar mycket av det utsläppsutrymme som finns tillgängligt om vi ska nå Parisavtalet.

Källa: Sufficiency Summit

I ljuset av det fokus IPCC riktar åt sufficiency-styrmedel samlades ledande forskare, beslutsfattare, civilsamhällesrepresentanter och praktiker på Sufficiency Summit i Paris och Adelaide, Australien. Konferensen ämnade diskutera sufficiency inom olika sektorer, dess nuvarande roll i den internationella klimatpolitiken samt hinder för dess utbredning. Här kommer en redogörelse av de, enligt min uppfattning, mest spännande diskussionerna som fördes under konferensen.

Beteendeförändringar kräver styrmedel

Dr. Yamina Saheb, huvudförfattare till IPCC:s rapporter, inledde konferensen med att beskriva att definitionen av sufficiency bör ses som fyra kausalt relaterade delar där (1) styrmedel krävs för att möjliggöra och uppmuntra till minskad efterfrågan på (2) energi, material, land- och vattenanvändning och andra naturresurser (3) som samtidigt kan förbättra välmående, (4) inom ramen för de planetära gränserna. Sufficiency begränsas därmed inte till energisystemet, vilket varit i huvudsakligt fokus inom forskningslitteraturen. Fortsättningsvis bör sufficiency enligt definitionen inte leda till försämrat välmående på global nivå, snarare utjämna skillnader i konsumtion och resursanvändning.

Saheb betonade vikten av sufficiency-relaterade styrmedel för att minska de globala utsläppen, vilket enligt IPCC:s uträkningar har potentialen att minska utsläppen med över 50% inom flera sektorer jämfört med nuvarande policy-scenarios.

Källa: IPCC, 2022

Samtidigt är sådana styrmedel frånvarande i IPCC:s egna utsläppsscenarios samt i länders nationellt fastställda bidrag. Saheb poängterade att även om sufficiency som begrepp uppmärksammas i rapporten återstår mycket arbete med att normalisera begreppet, inte minst inom politiken, där det föga förvånande alltjämt möter stort motstånd.

Bostäder i fokus

Sufficiency-orienterade styrmedel tillskrevs i syntesrapporten stor betydelse inom bostadssektorn. Professor David Ness från University of South Australia underströk den stora potentialen till utsläppsminskningar från bostäder och städer genom ett ökat fokus på sufficiency. Detta innebär enkelt utryckt att undvika behovet av material och energi genom att bygga om och rekonstruera, snarare än att bygga nya bostäder.

Inom bostadssektorn är sufficiency enligt IPCC den första ordningens strategi, följt av effektivisering och förnybar energi, för att minska energianvändningen och följaktligen klimatpåverkan från bostäder. Detta innebär att på ett så resurseffektivt som möjligt använda befintlig infrastruktur, men att effektivisering och förnybar energi bör användas vid nybyggnation. Ness fördelade sedan ordet till vad han beskrev som ”hjärnan bakom all bra klimatpolitik i Paris” – Paris stads chef för programmet för klimatomställning, Yann Françoise.

Begrepet sufficiency härrör från det franska ordet sobriété, som översatt innebär ’nykterhet’ eller ’återhållsamhet’. Françoise menade att ordet bara för några år sedan var tabu att nämna i politiska kretsar, men att det nu blivit ett modeord – till och med Emmanuel Macron pratar nu om sobriété som en vital del i klimatomställningen. Frankrike har legat i framkant vad gäller sufficiency, där begreppet är centralt i landets lag för energiomställning från 2015. Samtidigt menar Françoise att lagen lägger ansvaret för sufficiency (dvs återhållsamhet i konsumtion) på individen, vilket bortser från behovet av strukturella förändringar för att möjliggöra sufficiency-relaterade beteenden. Detta anknyter till vad Saheb underströk – sufficiency är först och främst en politisk strategi där förändrade beteenden förutsätter styrmedel.

I Paris ämnar Françoise implementera sufficiency på just detta sätt. Staden och politiken ska möjliggöra återhållsamhet i folks dagliga konsumtion, inte förvänta sig det av dem givet dagens förutsättningar. Detta kan ske genom att skapa förutsättningar för alternativa transportmedel, såsom cykling och gång, stötta lokalt producerade livsmedel samtidigt som man tar bort subventioner till eller förbjuda klimatskadlig konsumtion, produktion och tjänster. Enligt egen utsago är Françoises viktigaste uppdrag att inrätta styrmedel som försvårar ohållbara beteenden och uppmuntrar till dess dito på ett, ur allmänhetens perspektiv, önskvärt sätt.

Politiker måste våga prata om produktionsvolymer

Ciaran Cuffe, ledamot i EU-parlamentet samt tidigare minister för hållbara transporter och planering i Irland, var ansvarig för EU-parlamentets förslag till revidering av EU:s byggnadsdirektiv och lade stort fokus på sufficiency i parlamentets förslag. Konceptet är nu för första gången på god väg att inkluderas i EU-lag. Även om det stundtals funnits ett motstånd mot konceptet menar Cuffe att EU-kommissionen, med Ursula von der Leyen i spetsen, hörsammat behovet av styrmedel som syftar till återhållsamhet och begränsningar.

Samtidigt associeras sufficiency ofta till försämrad livskvalitet och välfärd, enligt Costa Ines dos Santos, tidigare miljöminister i Portugal. Det är en utbredd uppfattning att begränsningar av konsumtion hämmar innovation, utveckling och folks levnadsstandard, vilket hon menar är en tankevurpa som förhindrar begreppets utbredning. Begränsningar bör snarare ses som en möjliggörare för innovation, där vi under ett begränsat utrymme baserat på planetära gränser kan sporra nya affärsidéer och mer hållbar produktion. Genom att formulera och kommunicera sufficiency som en möjliggörande strategi för näringslivet kan vi vinna argumentet om behovet av sufficiency, menar hon.

Sufficiency är alltjämt långt ifrån ett etablerat begrepp på den internationella politiska arenan. Dr Irene Maldini på OsloMet University menar att problemformuleringen gällande produktionens klimatpåverkan ofta är tydlig; den höga produktionsvolymen i den rika delen av världen är ett problem. Samtidigt är lösningen sällan att begränsa produktionen, snarare göra den mer effektiv. Om vi fortsätter kringgå det direkta sambandet mellan problemet och lösningen, kommer sufficiency fortsätta befinna sig i utkanten av den politiska diskussionen och dess potential fortsatt vara underutnyttjad, enligt Maldini.

En framåtblick

Även om sufficiency må vara ett nytt modeord i det till synes aldrig sinande hållbarhetslingot så är det ett koncept med potentiell mobiliseringspotential. Det uppmärksammas inte bara av vetenskapen, utan verkar även väcka (om än begränsat) intresse inom politiken och näringslivet. Även om tillräcklighet och återhållsamhet vad gäller konsumtion varken ligger på många politikers läppar eller influerar individers konsumtionsbeteenden så knackar konceptet på den politiska och samhälleliga debattens dörr.

Tyvärr lades fokus under denna konferens övervägande på varför sufficiency är en nyckelstrategi för skyndsamma utsläppsminskningar, inte hur sufficiency kan normaliseras i den politiska diskussionen. Detta är ett återkommande problem även i den vetenskapliga litteraturen. Att ständigt ökande konsumtions- och produktionsvolymer är problematiskt ur ett klimatperspektiv har vi vetat länge – inte minst sedan Donella Meadows banbrytande bok om tillväxtens gränser. Men en reduktion av överflödig konsumtion lär knappast ske spontant, på basis av mer data eller genom en bättre förståelse för konsumtionens klimatpåverkan.

Jag tror att vi slösar värdefull omställningstid genom att undvika prata om hur sufficiency kan normaliseras i den politiska och samhälleliga debatten; under vilka förutsättningar är sufficiency-orienterade styrmedel ett relevant alternativ, givet dagens sociala, ekonomiska och politiska system? Vilka sociala och ekonomiska – utöver de uppenbara klimatmässiga – nyttor medför en sufficiency-orienterad politik? Och, inte minst, hur kan en sådan politik utformas och implementeras på ett sätt som gör det till ett önskvärt alternativ? Frågan är som Françoise träffsäkert poängterade – hur tar vi oss dit?

Förbehållet att sufficiency alltjämt är ett relativt nytt begrepp behöver forskningen ha ett starkare fokus på policy-relevanta ansatser där resultaten ämnar bidra till att stötta den politiska beslutsprocessen.

Forskningen bör söka svara på hur sufficiency-orienterade styrmedel kan utformas på ett sätt som gör dem önskvärda eller åtminstone acceptabla för allmänheten, civilsamhället, näringslivet och inte minst politiken. Däri ligger den stora utmaningen.

Vad krävs för en framgångsrik klimatpolitik?

14 April 2023 / Admin

När CCLs Zennström gästprofessor Sverker C. Jagers klev upp på scenen på Uppsala Stadsbibliotek den 23 mars 2023 log han när han sneglade på föreläsningens rubrik: Vad krävs för en framgångsrik klimatpolitik? “Oj, den var djärv. Förhoppningen är väl att jag kanske kan bidra med ett litet svar till denna kraftfulla rubrik” sa han med ett skratt. Sverker hade bjudits in av Klimataktion för att prata om sin forskning.

Sverker C. Jagers lyfter faktorer som påverkar acceptans för klimatpolitik under sitt föredrag

Sverker föreläste i en timme om hur politiska styrmedel på olika sätt kan accepteras av medborgarna för att få fart på klimatomställningen. På plats fanns ett 40-tal åhörare och även två politiker, Rafael Waters (S) och Klara Ellström (MP), som fick vara med och kommentera efter presentationen. Som ny doktorand följde jag, Frida Öhman, med Sverker på hans föreläsning.

Klara Ellström (MP), Rafael Waters (S) och Sverker C. Jagers svarar på frågor efter föredraget

Efter föredraget fick Sverker många intressanta frågor från publiken. Publiken undrade om vi verkligen har tid att få acceptans för styrmedel nu när klimatförändringarna tar fart eller om politikerna bara ska införa dem ändå. De båda politikerna kommenterade att de tagit många anteckningar under presentationen och att det varit givande information. De berättade hur de arbetar med klimatfrågorna och hur kommunen arbetar med ökad medborgardialog för att öka förankring av beslut. Och kanske hade Sverker givit ett litet svar på rubriken om vad en framgångsrik klimatpolitik kan innebära.

Klara Ellström (MP), Sverker C. Jagers, Rafael Waters (S)

Författare av blogginlägget: Frida Öhman, doktorand vid CCL

Sverker C. Jagers’ inaugural lecture

23 November 2022 / Admin

On 21 November 2022 Sverker C. Jagers held his inaugural lecture as new Zennström visiting professor. The lecture on the need of climate change leadership, was followed by a panel discussion led by Mikael Karlsson. We were delighted to have Niklas Zennström in the audience, whose generous donation through Zennström Philanthropies to Uppsala University funds the guest professorships in climate change leadership.

The Zennström visiting professorships

The Zennström Professorship in Climate Change Leadership is a ten-year series of visiting professorships. It is co-funded by generous donations from Zennström Philanthropies, founded by Niklas Zennström, Uppsala University alumnus, and his wife Catherine Zennström. Earlier, over the past six years, four visiting professors have been hosted by the department of Earth Sciences at Uppsala university: Doreen Stabinsky, Kevin Anderson, Keri Facer and Stefania Barca. In 2021 Mikael Karlsson, associate professor in environmental sciences became the formal head of the climate change leadership (CCL) unit at the department. Thereupon, he has suggested new candidates for the Zennström visiting professorships, including Sverker C. Jagers.

In September 2022, Sverker C. Jagers, otherwise professor in political science at Gothenburg university, joined CCL as the fifth Zennström guest professor. Jagers has long standing experience working with environmental politics and environmental governance, driven by a deep interest in interdisciplinary science. Particularly, he is interested in assessing social and political acceptance of effective environmental and climate instruments, and under what conditions and by whom such instruments are feasible.

We used the occasion of Niklas Zennström’s visit to Uppsala this November to arrange Jagers’ official inaugural lecture as Zennström guest professor in climate change leadership.

Fltr: Mikael Karlsson, Johan Tysk, Niklas Zennström, Sverker C. Jagers. Picture by J. Wahlgren

Inaugural lecture on the need of climate change leadership

In his inaugural lecture, Jagers proceeded from the theory of social dilemmas and collective action to explain the origin of climate change from a societal perspective and discussed how to overcome this problem. From Jagers’ perspective, climate change is similar to many other collective action problems, such as littering and corruption. The tricky thing with climate change, he argues, is the long-term and sizeable temporal and spatial scales – we’re basically dealing with a gigantic coordination problem. And just like any other collective action problem, it is unlikely that contributing actors will change their behavior spontaneously or voluntarily. Therefore, dealing with climate change requires active guidance and help; where climate change leaders are needed to show the possibility of alternative routes or contribute to necessary coordination through firmer steering. In his lecture, Jagers discussed several potential candidates who can take on this leadership role, including scientists, businesses, religious communities, and other members of civil society.

Lecture room photographed from behind, with people in the audience and Sverker C. Jagers presenting — Inaugural lecture at Sonja Lyttkens lecture hall, Ångströms laboratory

View of the audience during the inaugural lecture with Niklas Zennström and vice rector Johan Tysk — Inaugural lecture at Sonja Lyttkens lecture hall, Ångströms laboratory

Digging into the nitty gritty of Jagers’ research

As a political scientist by training, Jagers particularly elaborated on the possibilities and obstacles for political climate leadership. Political leaders compared to other societal actors, he argued, have the most comprehensive and stringent toolbox, which makes them relevant to study from a leadership perspective. Research on collective action shows that people are willing to undertake behavioral changes to reach a common objective only insofar others do so as well. But in the pursuit of answering why individuals undertake collective action, research has found several determinants that could explain why individuals behave in ways that contribute to a common objective. In his research studies, Jagers has looked at public opinions on climate taxes and laws and found that if people perceive climate policies as being fair and effective, they are more likely to support them. This means that for individuals to support collective action on climate change, policy instruments should be fair and effective, or at least perceived as such. Jagers suggested that for policymakers to show climate leadership, they should consider such determinants when developing and implementing climate policies, as a means to increase policy support and legitimacy.

Factors affecting public acceptance of climate policies – a key message of the talk

Jagers then moved on to discuss environmental research from a broader perspective, asking what sorts of questions research should pose and answer. He argued that environmental research today is too focused on asking questions to prove a point (are these tragical things happening in society justifiable?) or testing a theory (could one explain the climate change problem by approaching it from another angle?) or challenging theories (does X explain climate change problems better than Y?). Jagers argued that science should be more applied and that researchers should pose questions which can help solve, avoid or mitigate a problem. According to Jagers, science should contribute to making the world a little bit better and naturally, scientists should to a higher degree ask questions that prompts such research (how can this theory help solve that problem?).

Examples of climate leadership in different sectors

Jagers’ lecture was followed by a panel discussion led by Mikael Karlsson with representatives from different sectors. The panelists were chosen to match the actors (potential climate leaders) that Sverker C. Jagers referred to in his presentation: Naghmeh Nasiritousi, Associate Professor in political sciences at Stockholm university, Annika Gottberg, environmental specialist at Church of Sweden, Mattias Johansson Head of Public Affairs at Volvo Cars and former chief of staff at the Ministry of the Environment (C) and Eva Svedling, elected CEO Global Challenge (Global Utmaning) and former undersecretary of state at the Ministry of the Environment (MP). The panelists summarized their thoughts from having listened to Jager’s inaugural lecture. They furthermore discussed challenges and opportunities in their respective sectors with regards to climate change and how leadership promoting collective action and transformation can be taken.

Mikael Karlsson standing on the left of the panel composed of three women and one man — Panel discussion moderated by M. Karlsson. Panel members: Naghmeh Nasiritousi , Annika Gottberg, Eva Svedling and Mattias Johansson

Nasiritousi agreed to many of Jager’s points and continued the discussion on political climate leadership, pondering about the lack of such leadership today and how research could help in supporting the evolution of political climate leaders. Johansson, representing the private sector, agreed that there is a current deficit in political climate leadership, but while this has implications for them as a company, he argued that their pathway forward is clear: electrification is happening with or without policy support. He continued saying that the private sector has to change because of customer and investor pressure, but also because they think it is the right thing to do.

Svedling argued that they can support climate leadership by providing a platform where civil society actors, businesses and politicians can meet and discuss climate solutions. Global Utmaning, where Svedling will take over as CEO in February, can work as a node to bring different societal actors together to accelerate climate action as well as pushing others to do the same.

Sverker C. Jagers taking notes during the panel discussion

Annika Gottberg resonates from the point of view of the Church of Sweden and their climate actions.

In the Church of Sweden, values are seen as crucial in overcoming barriers to climate action. According to Gottberg, nurturing values of equality and justice is key in their climate work. The Church can, through its wide community and as an important meeting point for people, shed a light on climate justice issues and support individuals in taking climate action. As an organization, they can also undertake measures themselves and “lead by example”.

Following the panel discussion, Karlsson invited the audience to ask questions about Jagers’ presentation. A question that awoke interest concerned the question of power and how powerful actors can prevent or hamper climate leadership. Jagers found this question excellent, arguing that power is of course relevant in all types of collective action problems, not least concerning climate change. However, given limited time and the complexity of the issue, Jagers invited the audience to attend his master course, where Jagers expands on his thinking on the relationship between power, leadership and climate change.

Mikael Karlsson gives the word to Sverker C. Jagers to comment on the panel discussion

Mikael Karlsson and Sverker C. Jager on the left of the seated panel composed of three women and one man — Sverker C. Jagers comments on the panel discussion.
Fltr: M. Karlsson, S. C. Jagers, N. Nasiritousi, A. Gottberg, E. Svedling, M. Johansson

Celebrating our new Zennström guest professor

After the successful official part of the event, the day ended with a mingle at the Ångströms laboratory with climate friendly finger food and more informal discussions with the panel, the audience and the new Zennström guest professor, Sverker C. Jagers.

Mikael Karlsson bringing out a toast on Sverker C. Jager — Mikael Karlsson bringing out a toast for Sverker C. Jagers

Recordings of the lecture and the panel discussion

Inaugural lecture recording

Panel discussion recording

Klimatpolitik från Rosenbad till Sharm el Sheikh

8 November 2022 / oskar

På andra dagen av COP27 men 640 mil från Sharm el Sheikh modererade Mikael Karlsson ett samtal om regeringens klimatpolitik och COP27 med Isabella Lövin och Mats Engström. Oskar Lindgren satt i publiken och skriver här om vad som diskuterades under detta samtal i det anrika Sjöfartshuset i Gamla Stan i Stockholm.

Isabella Lövin, tidigare vice statsminister, miljö- och klimatminister samt språkrör (MP), inledde samtalet med att kontemplera över utmaningar och möjligheter med att nå Parisavtalet, givet den senaste tidens rapporter som visar att 1,5-gradersmålet är på väg att glida oss ur händerna. Lövin menar att COP27 som inleddes den 6 november i mångt och mycket handlar om vilket narrativ som vinner. Det ena narrativet som driver på för en grön omställning, där den framställs som bra för hälsan, ekonomin och näringslivet. Det andra narrativet som rör finansiering av omställningen, där det verkar ha skapats en ohelig allians som bromsar implementeringen av klimatåtgärder. Alliansen består av fattigare länder som med all rätt kräver finansiering från rikare länder, samt länder och företag som är motsträviga mot en omställning, vilket skapar infekterade förhandlingar om exempelvis loss and damage. Lövin är oroad över att vi fastnar i förhandlingar om finansiering, när detta möte bordas ägnas åt implementering av den regelbok som beslutades förra året under COP26 i Glasgow.

Mats Engström, författare och senior policyrådgivare för Svenska institutet för Europapolitiska studier, håller med om denna farhåga, men tycker att vi bör se bortom de officiella förhandlingar som pågår. Han liknar mötet med ett korallrev av människor där näringsliv, civilsamhälle och politiker möts och fattar viktiga beslut som inte alltid kommuniceras i officiella kommunikéer.

En politik på efterkälke

Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap och lektor i klimatledarskap på Uppsala universitet, undrar om politiken sackar efter andra aktörer, vilket Lövin menar att den ibland gör. Hon tror att det har skapats en rädsla och osäkerhet för vad en omställning innebär. Denna rädsla har även nästlat sig in i Sverige, vilket blev tydligt med den retorik som fördes under valrörelsen där omställningen beskrevs som dyr och att Sveriges roll är obetydlig i sammanhanget med tanke på storleken på våra utsläpp. Denna idé är korkad, enligt Lövin, eftersom Sverige har ett viktigt ansvar som föregångare men även för att det finns många andra länder som är mindre än Sverige. Om inte vi, vem? tänker undertecknad.

Engström menar att denna för omställningen politiska tveksamhet bland annat beror på den oheliga allians som Lövin nämnde tidigare, men även för att rika länder inte levt upp till vad man lovat, både i termer av finansiering men även egna utsläppsminskningar. Nu sluter man äntligen avtal med flera så kallade tillväxtekonomier, såsom Sydafrika och Indonesien, men samtidigt skönjer Engström ett motstånd mot detta i flera näringsdepartement i rika länder eftersom det ökar konkurrensen för nya teknologier. Trion på scen är överens om att finansieringen, även under detta klimattoppmöte, blir en knäckfråga.

Varken Engström och Lövin vill svara på om det känner sig optimistiska inför mötet. De menar att klimatförhandlingar är långsiktiga processer och inte lämpar sig att utvärderas enskilt. Engström svarar dock, om än lite ovilligt, att ett framsteg är om det inte blir steg bakåt. En dos realistisk optimism, men rimligtvis krävs det mer av dessa förhandlingar tänker jag för mig själv. Lövin känner dock en gnutta optimism inför att begreppet ansvarsutkrävande (accountability) har stigit på agendan. Även om Parisavtalets mål är frivilligt måste vi börja prata om ansvarsutkrävande och mekanismer för att hålla länder och företag ansvariga för deras agerande, menar Lövin.

Sveriges ordförandeskap i EU

Vid årsskiftet tar Sverige över ordförandeskapet i EU:s ministerråd. EU-kommissionen har under ledning av Ursula von der Leyen drivit på för en stringent klimatpolitik inom unionen bland annat med den gröna given och lagstiftningspaketet Fit for 55. Engström, med gedigen kunskap om EU-politik, anser att Sverige är bra rustat inför ordförandeskapet, men att inriktningen för ordförandeskapet tills vidare är höljt i mörker. Han hoppas dock på att regeringen fokuserar på hur den gröna given ska implementeras över tid, men att Ukrainakriget och elkrisen riskerar att överskugga klimatarbetet under ordförandeskapet.

Den tidigare europaparlamentarikern Isabella Lövin bedömer att det är en helt annan fart i klimat- och miljöarbetet inom EU jämfört med hennes tid i Bryssel, mycket tack vare von der Leyens ambitiösa agenda. Dessutom har klimatarbetet stärkts genom att ge vice ordförande Frans Timmermans inflytande över flertalet portföljer, vilket Lövin menar är nödvändigt för att klimatpolitiken ska genomsyra beslut inom andra politikområden. Samtidigt har det byggts upp en stabilitet i kommissionen över tid, framför allt vad gäller genomförande av klimatlagstiftning. Detta är positivt och kan avskräcka politiker – i Sverige hoppas undertecknad – från att avskaffa nationella klimatstyrmedel och mål.

Den svenska regeringen i otakt med tiden

Även om det ambitiösa EU-arbetet rullar vidare har den nytillträdde svenska regeringens förslag inom klimatområdet väckt kritik, bland annat nedläggningen av miljödepartementet och den sänkta reduktionsplikten. Engström menar att omvärlden mycket noggrant iakttar utvecklingen i Sverige, exempelvis har den högsta chefen för den tyska miljömyndigheten uttryckt oro över skrotandet av miljödepartementet. Men Engström tycker att det är för tidigt att sia om hur bilden av Sverige som klimatpolitisk föregångare påverkas av den nya regeringens politik. För det första måste vi vänta in den budget som finansminister Svantesson sedvanligt till fots ska föra till riksdagen den 8 november, sedan får det kommande året utvisa hur bilden av Sverige förändras.

Avvecklingen av reduktionsplikten skapar, enligt Lövin, en ogynnsam ryckighet för näringslivet. Det har funnits en bred samsyn kring reduktionsplikten i riksdagen – inklusive alla partier utom SD – om att reduktionsplikten ska vara långsiktig. Detta för att möjliggöra att investeringar i förnybara svenska drivmedel frigörs, vilket välkomnats av näringslivet. Lövin förmodar att detta förslag är obegripligt ur ett näringslivsperspektiv. Dessutom är det ett stort mysterium att regeringen inte presenterat några andra förslag för att väga upp utsläppen som den avvecklade reduktionsplikten leder till, anser Lövin.

Vad gäller nedläggningen av miljödepartementet är båda talarna eniga, klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari (L) lär ha ett svagt mandat i förhandlingar med departementschefen Ebba Busch (KD). Lövin befarar att politiska hissningar – att frågor lyfts upp på högre beslutsnivå när exempelvis näringslivs- och miljöintressen hamnar i konflikt – kommer minska, vilket kan leda till att sådana konflikter löses (eller snarare begravs) internt i departementet.

För att knyta ihop detta brett utblickande samtal menar Karlsson att en del frågor som diskuterats under eftermiddagen kommer att besvaras med regeringens budget. Frågor gällande COP27 får vänta ett par veckor till, men Karlsson själv känner en viss optimism inför mötet. Spelplanen är förändrad, med maktskifte i Brasilien, ett EU med von der Leyen i spetsen som driver på klimatomställningen – som inte lär väja undan för en svensk politik som går i motsatt riktning – samt att den amerikanska presidenten kommer till mötet stärkt av det historiska klimatpaket som antagits i USA.

En motorväg mot ett klimathelvete

Det jag främst tar med mig från detta samtal är vikten av den institutionella styrka som byggts upp både inom EU och det internationella klimatpolitiska samfundet. När enskilda politiker eller länder sviker står det starkt och driver på omställningen. Även om denna omställning går förödande långsamt går det ett finna hopp i att dessa institutioners stabilitet i samklang med kulturella och politiska vindar vid någon tidpunkt kan accelerera omställningen till den takt som klimatkrisen kräver. Men tiden börjar bli knapp, vilket FN:s generalsekreterare Antonio Guterres med all tydlighet sade i sitt tal till världsledarna på COP27 “vi befinner oss på en motorväg mot ett klimathelvete med gaspedalen i botten”. Om vi inte bromsar in hastigt lär det inte finnas någon handbroms att tillgå.

—

Seminariet anordnandes av 2050.

Ett slag för tillämpad samhällsvetenskap

7 November 2022 / Admin

av Sverker C. Jagers, Zennström gästprofessor på CCL

Särskilt två saker minns jag det stod om den norska staden Bergen, i den geografibok vi hade i fjärde (eller om det var femte) klass: Att staden ligger vid havet, vackert omgärdad av dimhöljda berg och att det alltid regnar där. Enligt statistiken till och med betydligt mer än i min hemstad Göteborg. Och som det regnat och blåst! Hotellet tillhandahöll utlåningsparaplyer och inte mindre än tre hann avverkas, helt, under de tre dagar som mitt besök pågick.

*Sofie Lindstrøms hus*, Samhällsvetenskapligt fakultet, Universitet i Bergen

Syftet med min resa var att besöka Bergens universitet för att dels ge två olika föredrag på termat tillämpad samhällsvetenskap och dels möta upp med flera unga forskare och ge dem feedback på deras olika arbeten. Det pågår många spännande projekt på detta universitet, det är helt klart. Särskilt kul var det att få återse kollegor som jag tidigare lärt känna under deras tid som doktorander och som nu blommat ut och blivit etablerade forskare i en stad och på ett universitet som båda framstår som väldigt dynamiska och där flera samhällsvetenskapliga grupper sysslar med frågor som rör klimatförändringar.

Inledningsvis besökte jag DIGSSCORE som är en digital forskningsinfrastruktur som bland annat inhyser den norska medborgarpanelen och där flera klimatrelaterade projekt kopplade till allmänhetens opinion bedrivs. Därefter besökte jag Department of Government som är produkten av en sammanslagning av två forskargrupper och alltså är en tämligen ny institution på den samhällsvetenskapliga fakulteten. Här bedrivs mycket forskning som just kan kategoriseras som ”tillämpad” eftersom de frågor man undersöker har en tydlig koppling till hur man kan hantera de samhällsutmaningar som studeras, såsom klimatförändringar och migration.

Exempel på tillämpad samhällsvetenskap

I mitt första föredrag på DIGSSCORE presenterade jag rykande färska resultat från en studie jag gjort med forskare vid Göteborgs universitet, Luleå tekniska universitet och Världsbanken och som handlar om att undersöka allmänhetens inställning till att ta bort subventioner på fossila bränslen. Den geografiska täckningen är fem länder på fyra kontinenter (Mexico, Ecuador, Egypten, Indonesien och Indien).

Resultaten är tämligen entydiga – om ett lands regering specificerar vad de överskjutande pengarna från att ta bort subventioner skall användas till (t ex att satsa på välfärdsutveckling, klimatanpassning eller för att stärka särskilt utsatt grupper, så som fattiga) så ökar stödet betydligt och detta oavsett vilket av länderna vi valt att studera. Jag fick spänstiga och kluriga frågor från publiken, som inte minst är väldigt kunniga när det gäller survey-experimentella metoder och jag tog med mig många viktiga lärdomar inför framtida studier.

Policyinnovation

I mitt andra föredrag med titeln ” Policy innovation: Striking a blow for applied social science” försökte jag vara lite mer djärv och passa på att sticka ut hakan en smula. Därför handlade mitt föredrag mer explicit om min kanske just nu mest dominerande käpphäst, nämligen behovet av att samhällsvetenskapligt inriktad klimat- och miljöforskning bör bli mer tillämpad.

När jag lyssnar till och läser vad många kollegor publicerar och även när man granskar abstrakten till flertalet av de uppsatser som presenteras på statsvetenskapliga och samhällsvetenskapliga miljökonferenser, tycker jag mig se ett tydligt mönster. De flesta som studerar olika klimat- och miljöproblem väljer ut olika aspekter av dessa som kan användas antingen för att driva en tes (t ex. är de olika tragiska saker vi ser i miljön rättfärdiga eller orättfärdiga?), testa en teori (t ex. kan man bättre förklara uppkomsten av miljöproblemet genom att tänka på ett annorlunda sätt?) eller utmana olika teorier (t ex. kan teori X bättre förklara miljöfenomenet än teori Y?). Ganska få studier frågar sig emellertid om någon av alla våra teorier kan hjälpa till att lösa, undvika eller mildra de problem som ju faktiskt pågår konstant och som gradvis gör vår jord mindre angenäm att bebo.

Från teoriutveckling till tillämpad samhällsvetenskap

Naturligtvis utesluter inte det ena det andra, eller att det jag förespråkar gör mer teoretiskt drivna ansatser överflödiga eller oviktiga. Det är klart att vi ständigt behöver förfina våra teorier som hjälper oss att förstå och förklara vad som händer i vår samtid, eller vad som har hänt tidigare i vår historia. Frågan handlar mer om vad vi sedan gör med denna teoriförfining. I mina ögon vore det inte så lite klädsamt om syftena med dessa teoriutvecklingar inte bara, eller huvudsakligen, är att göra våra discipliner bättre, eller våra kollegor mer tillfredsställda, utan att dessa teorier också används för rådgivning kring hur vi kan göra världen lite bättre.

Eftersom forskningsmiljön jag presenterade dessa tankar inför, Department of Government, sysslar mycket med frågor kring förvaltning och politisk styrning, bland annat på temat klimat och miljö, var nog det valda temat inte så utmanande, utan kanske snarare lite välkommet. Förhoppningsvis leder de spännande samtal vi hade efter föredraget till att fler forskare, inte minst unga sådana, motiveras att ta steget att även ställa forskningsfrågor vars svar kan användas av beslutsfattare, vilket i förlängningen gör att deras vägval och beslut blir både mer verkningsfulla och acceptabla bland de grupper som påverkas av besluten.

Välkommen till Sverker C. Jagers installationsföreläsning 21 november 2022

Sverker C. Jagers är Zennström professor i klimatledarskap 2022/2023 på CCL. Kom och lyssna på Sverkers installationsföreläsning som Zennström professor den 21 november 2022 i Uppsala. Läs mer och hitta länken för att anmäla dig.

Tänk om ekonomiutbildningen!

20 September 2022 / linaisacs

Lina Isacs har varit på konferensen HIGHER EDUCATION SUMMIT i Belgien som handlade om behovet av att göra om ekonomiutbildningen. Här skriver hon om konferensen och olika aktuella böcker på temat rethinking economics.

”Det finns uppskattningsvis 7 000 språk i världen. Ekonomspråket är ett av de nyaste och det växer i inflytande. Utan att kunna ekonomspråket är det svårt att göra sin röst hörd i frågor som rör samhällsekonomi och politik.”

Andrew Haldane, chefsekonomen för Storbritanniens centralbank 2016

Orden kommer från förordet till en av mina favoritböcker, boken The Econocracy som kom ut 2016. Den är skriven av tre före detta studenter i nationalekonomi från det internationella nätverket Rethinking Economics. Boken handlar om följderna av att universitetsämnet nationalekonomi fått allt större Book cover The econocracy makt över hur beslut fattas i samhällsekonomiska frågor världen över. Författarna myntar begreppet ekonocracy (som i en nylig bok av Henrik Bohlin översatts till ‘ekonokrati’ på svenska) för att beskriva vidden av nationalekonomins påverkan på våra ekonomier och på demokratin.

”En ’ekonokrati’ har alla de formella institutioner som en representativ demokrati har – såsom politiska partier och återkommande val – men politiska målsättningar definieras i snäva ekonomiska termer och beslut fattas utan större insyn från medborgarna”, fortsätter Haldane i förordet.

Bristande mångfald i ekonomiutbildningen

Boken går igenom mycket av den kritik som jag själv och många andra fört fram mot ämnet nationalekonomi. Men The Econocracy innehåller också grundliga undersökningar av hur en typisk nationalekonomiutbildning ser ut idag (fokus ligger på Storbritannien men det här gäller globalt). Några exempel:

I kurslitteratur och på föreläsningar framställs ämnet som främst tekniskt och objektivt fastän det innehåller politiska, normativa och till och med ideologiska inslag som studenterna sällan får hjälp att tolka som sådana.
Kurser i ekonomisk historia och filosofi ingår inte (som det gjorde förr), trots att ämnet är historiskt och starkt kulturellt betingat.
Studier av de institutioner som faktiska ekonomier består av saknas (såsom vad pengar är och hur banker faktiskt fungerar).
Matematiska färdigheter premieras framför kvalitativ analys och kritiskt tänkande. Examinationen domineras av att kunna ”applicera modeller” istället för att kunna avgöra när de är relevanta och inte, och består till en förbluffande stor del av multiple choice-frågor.

De här bristerna gör ekonomstudenter dåligt förberedda för den verklighet de sedan ska arbeta i, säger författarna till The Econocracy. Det finns studier som visar att deras världsbild blir mer snäv och att det i sin tur påverkar institutioner där ekonomer arbetar eftersom ekonomer har en jämförelsevis hög status som tjänstemän.

De här frågorna engagerar mig. Som del i klimatledarskapsgruppen vill jag veta hur ekonomisk vetenskap påverkar klimatledarskap. De globala kriser vi är mitt i betyder att en mångfald av färdigheter och kunskaper om ekonomin behövs, men idag är alltså nationalekonomiämnet ovanligt likriktat för att vara en samhällsvetenskap – alla universitet i hela världen erbjuder studenter i stort sett exakt samma innehåll. Det som är särskilt oroande här är att miljö- och rättvisefrågor inte behandlas som centrala ekonomiska frågor.

Gör ekonomiutbildningen mer pluralistisk!

Precis som nätverket Rethinking Economics argumenterar författarna till The Econocracy för att nationalekonomiutbildningen borde göras om och ge plats för en större pluralism, alltså en mångfald av idéer och metoder från olika skolbildningar. Sådana finns faktiskt men nämns aldrig i de gängse utbildningarna. De utgör delar av det som brukar kallas heterodox ekonomi. Det här är inte första gången idén om att reformera ekonomiutbildningen förs fram, men den här gången verkar den ha nått längre.

Nu i september var jag på konferensen HIGHER EDUCATION SUMMIT i staden Hasselt i Belgien där ett huvudtema var ”Rethinking economics education” med huvudtalare som Kate Raworth (Doughnut Economics) och Olivia Rutazibwa från London School of Economics. Jag var där tillsammans med Pernilla Andersson och Leif Östman från pedagogiska institutionen här på Uppsala universitet. I våras sökte vi forskningsmedel i samarbete med forskare på Hasselt University och Donut Economics Lab för ett projekt som riktar in sig på att tänka om ekonomiutbildningen – från gymnasienivå och uppåt. Oavsett besked (som kommer i november) har vi stärkt banden till andra ute i Europa i det syftet.

Higher Education summit konferensen tog upp frågan om ekonomiutbildningen

Ett av de mest spännande mötena från konferensen var det med Sam de Muijnck som är en av författarna till en helt ny bok i spåren av The Econocracy. Boken Economy Studies* är rätt och slätt en guide för den som vill tänka om och bygga en ny, pluralistisk nationalekonomiutbildning från scratch. Den är gratis att ladda ner, men jag har ett pappersex på nattygsbordet sedan i våras som jag läser som spännande kvällslektyr. Hör bara på det här utdraget ur innehållsförteckningen:

“Know Your Own Economy”, “History of Economic Thought & Methods”, “Economic Organisations & Mechanisms”, “Political-Economic Systems”, “Research Methods & Philosophy of Science”, “Economics for a Better World”…

Här nedan kan ni lyssna på paneldebatten “Rethinking the economics curriculum” (från 17:40 min) från konferensen. Alla inspelningar från konferensen finns här.

FOTNOT:

* Economy Studies låter fel för den som är (en vanlig) nationalekonom. Ämnet nationalekonomi på engelska heter ju economics, så boken borde i så fall heta “Studies in Economics”. Men titeln är väl vald. Den syftar på det faktum att nationalekonomi borde vara ett ämne som definieras mer av sitt studieobjekt, alltså våra faktiska ekonomier, snarare än som idag då det till stor del definieras av hur ämnet ska bedrivas (dvs. mer som en metod).