Stacy VanDeveer becomes Uppsala university’s sixth Zennström visiting professor in climate change leadership. The guest professorship is part of a ten year’s series of yearly alternating guest professorships that is financed by a donation from Zennström Philanthropies, founded by Uppsala university alumnus Niklas Zennström and his wife Catherine Zennström. The purpose with the Zennström visiting professorship is to contribute through state-of-the art research and teaching with new perspectives and solutions related to the global climate crisis.
Stacy VanDeveer is a professor and chair of the Department of Conflict Resolution, Human Security & Global Governance at the McCormack Graduate School of Policy and Global Studies at University of Massachusetts Boston, interim director for the Centre for Governance & Sustainability at UMass Boston. He will work 50% at the Department of Earth Sciences, Uppsala University within the unit for Climate Change Leadership from September 2023 to August 2024.
VanDeveer’s research answers key questions of global environmental politics and the interface between science and policy. The resulting answers have left strong marks on scholarly and non-scholarly communities alike. This includes his work on the roles of experts in policymaking, EU environmental and energy politics, and processes and institutions of global environmental policymaking. Professor VanDeveer has also conducted community-engaged research on climate change policies in the US. He is frequently advising local, state and federal officials in the US on how to improve climate policy-making.
As recent events around the globe demonstrate, climate change is growing more dangerous. Our policies, and our local and national political leaders, must push forward to accelerate our commitments. If Sweden joins the ranks of the member states who want to go slower rather than lead, European and global climate action is likely to slow – or fail. I want to see a stronger climate leadership, that addresses problems in our lives and communities while, at the same time, reduces emissions and makes our communities more resilient and sustainable, says professor Stacy VanDeveer.
Stacy VanDeveer will participate in research, teaching and external collaboration as part of the growing research group in Climate Change Leadership, CCL, at Uppsala University.
The gap between climate goals and emissions is large and further research is needed on how to overcome barriers to climate mitigation in politics and society. Stacy VanDeveer has a unique international insight into how the climate issue and other environmental problems are governed. As visiting professor, Stacy VanDeveer will strengthen our research and support our communication about the opportunities arising when working to achieve society’s environmental goals in fair and effective ways, says Mikael Karlsson, head of the climate change leadership unit at Uppsala University and responsible for the recruitment of VanDeveer.
Read more about Stacy and his motivation and ambitions with the visiting professorship here. Take the opportunity to attend Stacy’s inaugural lecture on October 9th at 9am at Humanistiska teatern. More information about the programme and registration will follow.
Democracy put in question by greenhouse gas emissions
Democratic governments worldwide fail to reduce emissions in line with the Paris Agreement. As a result, a discussion has emerged on the capacity of democracies to effectively reduce greenhouse gas emissions. Some argue that democracies are unfit to tackle challenges of climate change as democratic decision-making is restricted in time and space by the election cycles and the geographic constraints of the nation state. Interest groups and so-called ‘veto players’ have captured the policy process, while the electorate lacks scientific literacy. These claims have led a few climate scientists to suggest that democracy should be restricted or even put on hold. Others counter that the problem is not democracy as such, but rather the incapacity of existing liberal democratic institutions to channel the interests of citizens. Hence, there is a need to deepen and advance democracy.
To bring clarity to these issues, Lindvall and Karlsson reviewed 72 peer-reviewed articles and book chapters published over the last two decades. The chosen articles reported correlation analyses between indicators of democracy and climate policy performances. Their review confirms that democracies tend to generate better climate policy outputs than autocracies, in terms of adoption of policies, laws and regulations. However, they find weak empirical evidence for an association between democratic development and CO2 emission reductions.
Corruption and income inequalities foster carbon intense economic growth
A reason for the unconvincing performance of democracies is the correlation between economic growth and democratization. Most studies suggest that citizens can use democracy to alleviate the carbon impact of growth. However, this conclusion is only significant in high-income countries with low-corruption. In developing countries with rapid growth, democratic qualities do not seem to have any noteworthy effect on the reduction of growth-generated emissions. A major quest for humanity is thus to find solutions to combat poverty and in parallel advance and sustain human freedom, without carbon-intensive economic development.
Income inequality is another factor that can generate both higher emissions and undermine the capacity of democracy to deliver effective climate polices. Citizens in countries with high levels of income inequality tend to oppose emission reduction policies. They believe that costs for such measures will be unfairly distributed. Furthermore, high income earners have extremely carbon-intensive lifestyles and may be unwilling to support policies that would restrain their lifestyle.
Fossil fuel interests can weaken climate policy performance
A third factor explaining the underperformance of democracies is institutional capacity and corruption. Democracies suffering from corruption and weak state institutions can present ambitious climate policies. However, they tend to implement such policies poorly. The article highlights in this context that corruption and policy capture are often caused by fossil fuel interests, symptoms associated with the so-called ‘rentier effects’. Fossil fuel extraction tend accordingly to negatively influence both institutional capacity, democratic qualities and climate policy performance.
Synergy of renewable technologies and democracy has potential
Lindvall and Karlsson conclude accordingly that with deployment of renewable energy solutions, economic activities can increasingly be disconnected from fossil fuel dependence. This reduces the political influence of the fossil fuel industry. This process could also enhance the capacity of democracies to accelerate the energy transition and reduce emission levels. Policies aiming at combating corruption and accomplishing a fairer wealth distribution, could also help to unleash the transformative capacity of democracy towards a low-carbon future.
None of the studies identified in the review provides any evidence that would suggest that autocratic regimes perform better than democracies. To conclude, the insufficient climate policy performance of present democracies should rather be seen as an argument to vitalize and strengthen democracy than to restrict it.
The article was developed as a part of the Formas funded research project Wicked Problem Governance and the Formas and Mistra funded research project Fairtrans.
Frida Öhman, statsvetare (MSc Hållbar utveckling) är doktorand på CCL sedan mars 2023. Hon arbetar i forskningsprogram LANDPATHS – Framtidens multifunktionella landskap i Sverige. I denna bloggpost berättar hon om bakgrunden och syfte med hennes projekt och hennes egen motivation att forskarstudera inom ämnet.
Vad är multifunktionella landskap?
Den biologiska mångfalden minskar globalt snabbare än någonsin i mänsklig historia. De existerande politiskt satta målen och reglerna har inte varit tillräckliga. En föreslagen lösning är att introducera multifunktionella landskap. Det vill säga att främja förekomsten av olika funktioner i landskapen då dessa kan minska negativ påverkan på biologisk mångfald och även främja andra funktioner. Funktioner i landskapet kan vara miljömässiga, såsom att förbättra en ekosystemtjänst, eller sociala, såsom att förbättra möjligheterna för rekreation i landskapet men också ekonomiska såsom att bidra till inkomstmöjligheter. Att arbeta med multifunktionella landskap handlar om att diskutera och lyfta dessa positiva synergieffekter men även att hantera konflikter som kan uppstår mellan dessa funktioner.
Frida jobbar vid Institutionen för Geovetenskaper, Naturresurser och hållbar utveckling, Uppsala universitet inom enheten för Klimatledarskap (CCL)
Aktuella styrmedel för användning av mark och landskap undersöks
Frida jobbar i LANDPATHS delprojekt Vägar och strategier mot transformativa visioner som syftar till att undersöka huruvida den svenska offentliga förvaltningen är rustade för att arbeta med multifunktionella landskap som kan främja biologisk mångfald. I första hand ska hon undersöka hur Sverige styr användningen av mark- och landskap idag. Vilka signaler sänds ut till alla som brukar och använder marken, skogen, fjällen och kusten. Som en fortsättning på detta ska hon undersöka hur förutsättningarna inom svensk förvaltning och politik ska kunna arbeta med multifunktionella landskap som främjar biologisk mångfald. LandPaths finansieras av Naturvårdsverket.
Jag ser detta som en otrolig chans att få vara med att analysera hur samhället kan ställa om och implementera miljö- och klimatpolitik på ett rättvist och hållbart sätt. Efter att ha varit ute i arbetslivet och stött på en del hinder för att implementera klimatfrågor hade jag ett växande behov av att få vara med och bidra till hur miljö- och klimatpolitik kan implementeras på en mer övergripande nivå.
Metoder för studien
Frida kommer att genomföra studier av offentliga dokument på nationell, kommunal och regional nivå. Därefter kommer intervjuer att genomföras med handläggare och politiker inom offentlig verksamhet på nationell, kommunal och regional nivå. Utöver detta kommer även Frida ha tillgång till datainsamling från forskningsprojektet LandPaths och då framförallt i form av intervjuer med aktörer som lever och brukar dessa landskap.
Till en början av ett doktorandarbete skriver forskarstudenter en introduktionsuppsats och presentera denna. Frida har precis gjort klart denna övning.
Arbetet gav mig en god överblick av flera begrepp och teorier som jag kommer att använda mig av i avhandlingen framöver såsom landskap, multifunktionella landskap och governance. Eftersom jag har varit ute i arbetslivet i tio år upplevde jag även att introduktionsuppsatsen gav möjlighet att komma tillbaka till det akademiska skrivandet. Det har ju ändå hänt en del på dessa år, såsom införandet av digitala referenssystem.
Möjliga tillämpningar av projektets resultat
Förhoppningen är att forskningsresultaten ska kunna fungera som stöd till beslutsfattare och handläggare inom offentlig sektor. Miljö- och klimatpolitik handlar om komplexa frågor och det finns ett behov av att utveckla beslutsstöd till politiker som kan användas för att synliggöra både synergier men även konflikter. Frida ser att resultatet även kan användas i utformningen av nya styrmedel, regerverk eller arbetsmetoder och att detta såklart ska leda till att den biologiska mångfalden återhämtar sig.
Betydelse av klimatledarskap
Vi frågade Frida som är del av enheten för Klimatledarskap (CCL) och handleds av CCLs huvudforskare Mikael Karlsson, vad Klimatledarskap betyder för henne.
För mig betyder det att få arbeta med hur klimatarbetet ska ledas och förvaltas. Hur ska en rättvis omställning genomföras för att minska på klimatpåverkan? Vem eller vilka ska leda denna omställning? På vilket sätt ska denna omställning ske? Klimatfrågan handlar om komplexa frågor med långt tidsperspektiv. Både politiker, aktörer och marknadskrafter agerar ofta med ett kortsiktigare perspektiv än vad som faktiskt krävs. Därför är detta ett arbete som vi behöver göra tillsammans då det handlar om svåra beslut och avvägningar inom otroligt omfattande, sammanhängande och komplicerade system.
Om fyra år, när Frida har avslutat sitt doktorandarbete, hoppas hon fortsatt få chansen att analysera och bidra till en rättvis samhällsomställning för att minska på klimat- och miljöpåverkan.
What motivates urban climate leaders? Daniel Lindvall, senior researcher in the Climate Change Leadership unit, provides answers to that question in a recent article published in the International Journal of Urban Sustainable Development.
Cities are often described as frontrunners in the transition to a low-carbon society. Cities are more progressive and perceptive than national governments, and when they act together, in networks such as the C40, they can influence policymaking on both national and global levels. This notion of urban leadership contests the conventional description of the climate crises as a problem of collective action, and confirms the theories of Elinor Ostrom, and the approach of polycentric governance.
What drives urban climate policies?
While the description of urban climate leadership is attractive, it has also been criticised for being overly idealistic. Cities are often reliant on regulations or funding of national governments, and the climate ambitions of different cities differ substantially. Certain cities are progressive, prioritising climate action, but others are lagging behind. The question is thus what motivates urban climate leaders?
To identify different factors motivating urban climate policies, interviews were made with local politicians and civil servants in five Swedish municipalities that have been top-ranked in the environment policy index Miljöbarometern, and three ranked as less ambitious.
Helsingborg, ranked nr 1 on Miljöbarometern over the past 10 year. Climate target: Net-zero by 2035Karlstad, ranked nr 2 on Miljöbarometern over the past 10 years. Climate target: Fossil free and climate smart by 2030
Political consensus is key for climate action
The study demonstrates that political consensus among, and willingness of, the local political leadership is a key factor for progressive climate actions. The most progressive cities have over the years been governed by both left-, liberal-, and conservative-leaning parties, often in coalition with the green party, but the political makeup of the local government was not considered to be as decisive as political consensus. In line with previous research, pioneering moves by individual ambitious politicians or civil servants have been important for initiating transformative policies, however with the adoption of national and EU policies, local climate policies are becoming increasingly institutionalised. This institutionalisation of climate policies makes municipalities less of an independent climate actor, while national and subnational policies have become more important for driving cities forward.
Barriers for citizen involvement in urban climate leadership
The pressure of local business community with high climate ambitions and concerned voters were also considered to be important. Several cities had actively tried to involve citizens; however, the study shows that there are normative, administrative, and technocratic barriers for the inclusion of citizens in the local policymaking process. Most of the interviewees stated, on the other hand, that the engagement and direct involvement of urban residents has not had any significant impact on local climate policies.
Few of the18 interviewees (eight civil servants and ten politicians) claimed that community engagement and pressure from the electorate had any decisive influence on the policymaking process.
Resources and instruments for successful urban climate action
The most important driver for local climate policies, according to several of the interviewees, was the institutional capacities of the municipalities, such as an independent local administration with adequate resources and competences to adopt strategies, action plans, and targets, as well as instruments for progress evaluations. Such instruments could ensure long-term policy stability and enable systematic emission reductions. Networks of cities, setting common emission reduction targets and sharing experience and knowledge, are also relevant to push action forward.
Den 1 januari annonserade regeringen att den skulle bjuda in till ett nationellt klimatmöte för att diskutera hur Sverige ska nå nettonollutsläpp. Mötet sades vara en del av en förankringsprocess av den klimathandlingsplan som regeringen ska presentera i höst. Mötet ägde rum den 16 juni 2023 med ca 200 deltagare. Hur gick mötet till och vad var resultaten?Det svarar forskare Naghmeh Nasiritousi på som var på plats vid klimatmötet.
Klimatmötets upplägg
Den som förväntade sig att mötet skulle utspela sig i dialogform blev nog besviken. Mötet bestod av anföranden från statsministern, energi- och näringsministern, och klimat- och miljöministern, samt fyra panelsamtal som handlade om resan mot nettonollutsläpp till 2045. De inbjudna paneldeltagarna representerade mestadels näringslivet. Den mycket kunniga publiken som bestod av politiker, näringslivsrepresentanter, forskare, och några få representanter från fack och civilsamhället, fick bidra till att bredda perspektiven med några få snabba inlägg efter varje panelsamtal. Ungdomar och andra miljöorganisationer som inte hade bjudits in protesterade utanför hotellet där mötet hölls.
Ungdomar och miljöorganisationer protesterade utanför lokalerna för Klimatmötet
Vad diskuterades?
Trots att vi bjudits in till ett nationellt klimatmöte var det ett samtal om grön industriell utveckling vi fick bevittna. Ulf Kristersson började med att förklara att EU och näringslivet är två hjältar i den gröna omställningen då de bidrar till grön marknadsekonomi. Han betonade vikten av tydliga, gemensamma och långsiktiga spelregler för att säkerställa internationell konkurrenskraft. Han nämnde möjligheterna med en ambitiös och effektiv klimatomställning, där omställningen är av nationellt svenskt intresse för ekonomi, säkerhet och miljö.
Statsminister Ulf Kristersson vid Klimatmötet
Den första panelen belyste vikten av EU:s Fit-for-55-paket som är ett politiskt ramverk för EU:s medlemsländer för att snabba på klimatomställningen. Budskapet var att världen ställer om för att förverkliga Parisavtalet och då gäller det att kunna bidra till framtidens lösningar – den globala konkurrensen i framtiden är grön. Det diskuterades om risk för protektionism när länder börjar tävla med varandra att leverera utsläppsminskningar. Vikten av regelverk som ger rätt förutsättningar för omställningen lyftes flera gånger.
Den andra panelen leddes av Svante Axelsson som presenterade Fossilfritt Sveriges arbete med färdplaner för industrins omställning. Här efterlystes en folklig berättelse för klimatomställningen. Det fanns även en önskan om att målkonflikter som kan uppstå vid en samhällsomvandling diskuteras. Eller som en deltagare sade: ”politiken måste bestämma sig och peka ut riktningen och hålla i och hålla ut”. Politikens roll som möjliggörare återkom flera gånger.
De två andra panelerna behandlade olika sektorers utmaningar och möjligheter i omställningen. Vikten av rätt kompetensförsörjning och att hållbarhetsaspekter bör integreras i alla utbildningar lyftes, samt vikten av hållbar materialförsörjning och cirkulära system. Hållbarhet ses som ett sätt att risksäkra företag för framtiden, men för att se till att aktörer ställer om krävs nya samarbeten och rätta styrmedel noterade flera deltagare. Ulf Kristersson avslutade mötet med att säga att staten och kapitalet har en enorm potential i omställningen.
Viktiga samtalsämnen fattades vid klimatmötet
Innehållsmässigt var samtalen inget nytt om man varit med på Fossilfritt Sveriges tidigare konferenser. Systemperspektiv och samtal om hur klimatomställningen kan leda till synergier med andra hållbarhetsmål var tyvärr inte ämnen som diskuterades. Victor Galaz från Stockholm Resilience Center sammanfattade bra i en twittertråd olika viktiga samtalsämnen som saknades från programmet.
Trots att statsministern och statsråden hänvisade till klimatfrågan som en ödesfråga och en överlevnadsfråga och påminde om brådskan med klimatomställning, fick vi inga besked om vad som ska finnas med i klimathandlingsplanen förutom ökad fossilfri elproduktion. Inga nya initiativ eller idéer presenterades, utan budskapet var att mer av allt behövs. Inte heller presenterades någon vision om den fossilfria framtiden, bara att mindre utsläpp går hand i hand med växande ekonomi, välstånd och demokrati.
Från vänster till höger: Klimat- och Miljöminister Romina Pourmokhtari, Statsminister Ulf Kristersson och Energi- och näringsminister Ebba Busch.
Vart är Sveriges klimatpolitik på väg?
Ulf Kristersson sade att det behövs tydliga mål och tydliga krav på aktörer. Men den enda forskaren som hade bjudits in till panelsamtalen, nationalekonomen John Hassler, hävdade att det var dags att skrota de svenska klimatmålen i ljuset av EU:s klimatpaket. Flera åhörare protesterade mot detta eftersom det behövs snabba utsläppsminskningar i närtid, och för näringslivet spelar 2030-målet en stor roll för tydlighet och långsiktighet i klimatomställningen. EU ska dessutom snart börja förhandla om ett 2040-mål och där skulle politiken behöva skärpas ytterligare i ljuset av EU:s klimatpolitiska råds första rapport som släpptes dagen innan det nationella klimatmötet. Det skulle därför av både legitimitetsskäl och måluppfyllelseskäl vara konstigt att i detta läge skrota de svenska klimatmålen. Snarare behövs en skärpning för att ligga i linje med att uppfylla sin del av Parisavtalet.
Samtidigt ökar genomförandegapet då regeringens politik ser ut att öka utsläppen. Detta trots att statsråden framhävde Sveriges gynnsamma utgångsläge jämfört med andra länder. Allt prat om att vi behöver öka farten rimmade tyvärr illa med vad som görs i praktiken. Att Statsministern är tydlig med att klimatomställningen är en nationell angelägenhet och att det är bråttom är bra, men räcker inte när det inte fylls med innehåll. Det är som att konstatera att det blåser upp till storm och säga att man behöver ro i hamn så snabbt som möjligt, men sedan bara använda sig av en åra, och dessutom tveka att använda sjökort och kompass.
Min slutsats av mötet är att det var en missad chans att faktiskt diskutera hur vi ska nå våra klimatmål och hur omställningen ska förankras i samhället. I stället blev det ett snävt fokus på näringslivet, vars röster redan hörts genom Fossilfritt Sverige. Att näringslivet spelar en stor och viktig roll i omställningen är självklart. Varför regeringen hittills inte mött upp deras krav på tydlighet och långsiktighet i klimatpolitiken är däremot svårare att förstå och tyder på SD:s starka inflytande.
Energi- och näringsminister Ebba BuschKlimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari
Vikten av klimatledarskap
Det positiva med klimatmötet var att det är tydligt att stora delar av näringslivet stöttar en ambitiös klimatpolitik. Näringslivet noterade att omställningen tagit fart runt om i världen. Många efterfrågade starkt politiskt ledarskap som förser aktörer med långsiktiga och stabila regler och incitament att förhålla sig till. Det fanns därför en stor önskan om politisk vilja att visa klimatledarskap.
I höst presenteras inte bara klimathandlingsplanen. Det är även första gången som Parisavtalets globala översyn sker. Parisavtalets måluppfyllelse bygger på att alla länder håller det de lovat och utsläppsminskningar i närtid är av stor vikt för att lyckas med detta. Att aktivt öka utsläppen när klimatförändringarna accelererar är därför högst allvarligt. EU har kommit en bit på vägen för att komma överens om åtgärder för att minska utsläppen. Men många av dessa åtgärder kommer endast få genomslag om några år och mer nationella politik kommer att behövas för att få ned utsläppen. Sverige har därför en fortsatt viktig roll att arbeta för högre ambition i EU och globalt. Om det nationella klimatmötet lyckas mobilisera aktörer i samhället för en snabbare omställning så kan den ses som en ljuspunkt. Framtida möten bör satsa på ett helhetsgrepp och bredda perspektiven för att få till dialog på riktigt.
Naghmeh Nasiritousi, forskare vid Utrikespolitiska institutet och vid CCL, Uppsala universitet
Ett blogginlägg skrivet av Eva Alfredsson, forskare vid CCL
I stormens öga är det lätt att tappa perspektivet och bli lite närsynt. Vi befinner oss mitt i en klimat- och hållbarhetskris men också i en utvecklingsfas där forskning och samhällsplanerare utforskar lösningar.
Ett av många tecken på denna omställning är alla de nya ord och begrepp som föds för att beskriva den nya tiden. En del kommer att ha virvlat förbi, andra är här för att stanna.
Ett närbesläktat begrepp är Konsumtionskorridorer. Begreppet syftar till att identifiera vad som krävs för att uppnå ett hållbart välbefinnande inom ekologiskt hållbara gränser med djup hänsyn till global rättvisa. Att bo i konsumtionskorridorer är en representation av vardagen där människor lever inom gränser, så att alla människor – nu och i framtiden – kan få tillgång till det som behövs för att leva ett bra liv (Sahakian et al 2021).
Begreppet är ett resultat av ett fyrårigt större forskningsprogram i Tyskland om hållbar konsumtion och som resulterade i ett antal slutsatser varav begreppet konsumtionskorridorer var ett. Begreppet introducerades genom artikeln av Di Giulio & Fuchs (2014) men vidareutvecklades sedan av en grupp forskare på en årlig träff, ”March Munster Meeting” som ledde fram till boken ”Consumption corridors: Living a good life within sustainable limits” (Fuchs et al 2021)
Ett begrepp i tiden
Konsumtionskorridorer operationaliserar begreppen planetära gränser (Rockström et al 2009) och ”munkekonomin” (Raworth, 2012; Raworth, 2017) utifrån ett konsumtionsperspektiv (Figur 1).
Ett syfte är att använda det för att identifiera kriterier för hållbar konsumtion. Korridorerna definieras av en minimumstandard för vad som krävs för att leva ett gott liv och en maximumstandard som sätter en gräns för hur stor konsumtionen av naturresurser och sociala resurser kan vara utan att riskera att de ekologiska gränserna överskrids (Di Giulio & Fuchs 2014).
Figur 1: En konceptuell bild av konsumtionskorridorer
Policy/styrmedel som styr mot hållbara korridorer
Styrmedel och regler som både har ett tak och ett golv finns redan men inte för konsumtionen. Kör vi bil finns det tex en gräns för hur långsamt och snabbt vi får köra på en allmän väg.
Oftare har dock miljölagstiftningen bara ett tak för hur stora utsläppen får vara. Att utforma policy och styrmedel som både tar hänsyn till golv och tak kräver ett nytt tänk.
En annan skillnad är att konventionella miljöstyrmedel primärt syftar till att undvika skada. Konsumtionskorridorer syftar till att utforma politik som optimerar välbefinnande och säkerställer att basala behov uppfylls.
Utmaningar med begreppet
Begreppet konsumtionskorridorer är relativt enkelt att ta till sig konceptuellt. Att konkret definiera korridorer är desto svårare. Likaså att omvandla dem till policy eller att själv tillämpa dem i ens eget liv är dock långt ifrån trivialt. Redan 2014 identifierades utmaningar såsom att det finns många överlappande korridorer beroende på vilka ekologiska och sociala kriterier som används (Figur 2). Andra invändningar är hur konsumtionskorridorer fungerar i ett pluralistiskt samhälle med olika livsstilar, att staten inte bör begränsa människors friheter, utmaningar kopplade till hur kriterier sätts, att det saknas acceptans etc. Motargumenten är i linje med andra regler och begränsningar som finns i samhället – att den enskildes rätt inte är oinskränkt utan ska vägas mot potentiell påverka på andra.
Figur 2: Konsumtionskorridorer varierar beroende på vilka kriterier som används för att definiera dem. Källa: Di Giulio & Fuchs, 2014
Vilken är din konsumtionskorridor?
Vad krävs för att du ska kunna leva ett gott liv? Och vilka begränsningar skulle du kunna tänka dig utan att det skulle påverka din livskvalitet negativt? Under vilka förutsättningar skulle du kunna acceptera styrmedel som styr mot hållbara konsumtionskorridorer? Bör politiken utforma styrmedel som styr mot hållbara konsumtionskorridorer? Är begreppet här för att stanna eller kommer det virvla förbi och ersättas av andra.
Kommentera gärna under vårt Twitter inlägg om den här artikeln!
— Climate Change Leadership UU (@CCLUPPSALA) May 24, 2023
Eva Alfredsson
Tack – Jag vill tacka Sylvia Lorek som är en av de forskare som utvecklat begreppet Konsumtionskorridorer och som jag, Eva Alfredsson, fått intervjua inför detta blogginlägg.
Rockström J., Steffen K., Noone Å., Persson F., Chaplin E., Lambin T., Lenton et al 2009. A Safe Operating Space for Humanity. Nature 461 (7263): 472-475. Doi: 10.1038/461472a.
När CCLs Zennström gästprofessor Sverker C. Jagers klev upp på scenen på Uppsala Stadsbibliotek den 23 mars 2023 log han när han sneglade på föreläsningens rubrik: Vad krävs för en framgångsrik klimatpolitik? “Oj, den var djärv. Förhoppningen är väl att jag kanske kan bidra med ett litet svar till denna kraftfulla rubrik” sa han med ett skratt. Sverker hade bjudits in av Klimataktion för att prata om sin forskning.
Sverker C. Jagers lyfter faktorer som påverkar acceptans för klimatpolitik under sitt föredrag
Sverker föreläste i en timme om hur politiska styrmedel på olika sätt kan accepteras av medborgarna för att få fart på klimatomställningen. På plats fanns ett 40-tal åhörare och även två politiker, Rafael Waters (S) och Klara Ellström (MP), som fick vara med och kommentera efter presentationen. Som ny doktorand följde jag, Frida Öhman, med Sverker på hans föreläsning.
Klara Ellström (MP), Rafael Waters (S) och Sverker C. Jagers svarar på frågor efter föredraget
Efter föredraget fick Sverker många intressanta frågor från publiken. Publiken undrade om vi verkligen har tid att få acceptans för styrmedel nu när klimatförändringarna tar fart eller om politikerna bara ska införa dem ändå. De båda politikerna kommenterade att de tagit många anteckningar under presentationen och att det varit givande information. De berättade hur de arbetar med klimatfrågorna och hur kommunen arbetar med ökad medborgardialog för att öka förankring av beslut. Och kanske hade Sverker givit ett litet svar på rubriken om vad en framgångsrik klimatpolitik kan innebära.
Klara Ellström (MP), Sverker C. Jagers, Rafael Waters (S)
Frida Öhman
Författare av blogginlägget: Frida Öhman, doktorand vid CCL
On 21 November 2022 Sverker C. Jagers held his inaugural lecture as new Zennström visiting professor. The lecture on the need of climate change leadership, was followed by a panel discussion led by Mikael Karlsson. We were delighted to have Niklas Zennström in the audience, whose generous donation through Zennström Philanthropies to Uppsala University funds the guest professorships in climate change leadership.
The Zennström visiting professorships
The Zennström Professorship in Climate Change Leadership is a ten-year series of visiting professorships. It is co-funded by generous donations from Zennström Philanthropies, founded by Niklas Zennström, Uppsala University alumnus, and his wife Catherine Zennström. Earlier, over the past six years, four visiting professors have been hosted by the department of Earth Sciences at Uppsala university: Doreen Stabinsky, Kevin Anderson, Keri Facer and Stefania Barca. In 2021 Mikael Karlsson, associate professor in environmental sciences became the formal head of the climate change leadership (CCL) unit at the department. Thereupon, he has suggested new candidates for the Zennström visiting professorships, including Sverker C. Jagers.
In September 2022, Sverker C. Jagers, otherwise professor in political science at Gothenburg university, joined CCL as the fifth Zennström guest professor. Jagers has long standing experience working with environmental politics and environmental governance, driven by a deep interest in interdisciplinary science. Particularly, he is interested in assessing social and political acceptance of effective environmental and climate instruments, and under what conditions and by whom such instruments are feasible.
We used the occasion of Niklas Zennström’s visit to Uppsala this November to arrange Jagers’ official inaugural lecture as Zennström guest professor in climate change leadership.
Fltr: Mikael Karlsson, Johan Tysk, Niklas Zennström, Sverker C. Jagers. Picture by J. Wahlgren
Inaugural lecture on the need of climate change leadership
In his inaugural lecture, Jagers proceeded from the theory of social dilemmas and collective action to explain the origin of climate change from a societal perspective and discussed how to overcome this problem. From Jagers’ perspective, climate change is similar to many other collective action problems, such as littering and corruption. The tricky thing with climate change, he argues, is the long-term and sizeable temporal and spatial scales – we’re basically dealing with a gigantic coordination problem. And just like any other collective action problem, it is unlikely that contributing actors will change their behavior spontaneously or voluntarily. Therefore, dealing with climate change requires active guidance and help; where climate change leaders are needed to show the possibility of alternative routes or contribute to necessary coordination through firmer steering. In his lecture, Jagers discussed several potential candidates who can take on this leadership role, including scientists, businesses, religious communities, and other members of civil society.
Inaugural lecture at Sonja Lyttkens lecture hall, Ångströms laboratoryNiklas Zennström (left) and vice rector Johan Tysk (centre) in the audienceTo the left, Niklas ZennströmThe audience in the room and on Zoom asked questions after the lecture.
Digging into the nitty gritty of Jagers’ research
As a political scientist by training, Jagers particularly elaborated on the possibilities and obstacles for political climate leadership. Political leaders compared to other societal actors, he argued, have the most comprehensive and stringent toolbox, which makes them relevant to study from a leadership perspective. Research on collective action shows that people are willing to undertake behavioral changes to reach a common objective only insofar others do so as well. But in the pursuit of answering why individuals undertake collective action, research has found several determinants that could explain why individuals behave in ways that contribute to a common objective. In his research studies, Jagers has looked at public opinions on climate taxes and laws and found that if people perceive climate policies as being fair and effective, they are more likely to support them. This means that for individuals to support collective action on climate change, policy instruments should be fair and effective, or at least perceived as such. Jagers suggested that for policymakers to show climate leadership, they should consider such determinants when developing and implementing climate policies, as a means to increase policy support and legitimacy.
Factors affecting public acceptance of climate policies – a key message of the talk
Jagers then moved on to discuss environmental research from a broader perspective, asking what sorts of questions research should pose and answer. He argued that environmental research today is too focused on asking questions to prove a point (are these tragical things happening in society justifiable?) or testing a theory (could one explain the climate change problem by approaching it from another angle?) or challenging theories (does X explain climate change problems better than Y?). Jagers argued that science should be more applied and that researchers should pose questions which can help solve, avoid or mitigate a problem. According to Jagers, science should contribute to making the world a little bit better and naturally, scientists should to a higher degree ask questions that prompts such research (how can this theory help solve that problem?).
Examples of climate leadership in different sectors
Jagers’ lecture was followed by a panel discussion led by Mikael Karlsson with representatives from different sectors. The panelists were chosen to match the actors (potential climate leaders) that Sverker C. Jagers referred to in his presentation: Naghmeh Nasiritousi, Associate Professor in political sciences at Stockholm university, Annika Gottberg, environmental specialist at Church of Sweden, Mattias Johansson Head of Public Affairs at Volvo Cars and former chief of staff at the Ministry of the Environment (C) and Eva Svedling, elected CEO Global Challenge (Global Utmaning) and former undersecretary of state at the Ministry of the Environment (MP). The panelists summarized their thoughts from having listened to Jager’s inaugural lecture. They furthermore discussed challenges and opportunities in their respective sectors with regards to climate change and how leadership promoting collective action and transformation can be taken.
Panel discussion moderated by M. Karlsson. Panel members: Naghmeh Nasiritousi , Annika Gottberg, Eva Svedling and Mattias Johansson
Nasiritousi agreed to many of Jager’s points and continued the discussion on political climate leadership, pondering about the lack of such leadership today and how research could help in supporting the evolution of political climate leaders. Johansson, representing the private sector, agreed that there is a current deficit in political climate leadership, but while this has implications for them as a company, he argued that their pathway forward is clear: electrification is happening with or without policy support. He continued saying that the private sector has to change because of customer and investor pressure, but also because they think it is the right thing to do.
Svedling argued that they can support climate leadership by providing a platform where civil society actors, businesses and politicians can meet and discuss climate solutions. Global Utmaning, where Svedling will take over as CEO in February, can work as a node to bring different societal actors together to accelerate climate action as well as pushing others to do the same.
Sverker C. Jagers taking notes during the panel discussion
Annika Gottberg resonates from the point of view of the Church of Sweden and their climate actions.
In the Church of Sweden, values are seen as crucial in overcoming barriers to climate action. According to Gottberg, nurturing values of equality and justice is key in their climate work. The Church can, through its wide community and as an important meeting point for people, shed a light on climate justice issues and support individuals in taking climate action. As an organization, they can also undertake measures themselves and “lead by example”.
Following the panel discussion, Karlsson invited the audience to ask questions about Jagers’ presentation. A question that awoke interest concerned the question of power and how powerful actors can prevent or hamper climate leadership. Jagers found this question excellent, arguing that power is of course relevant in all types of collective action problems, not least concerning climate change. However, given limited time and the complexity of the issue, Jagers invited the audience to attend his master course, where Jagers expands on his thinking on the relationship between power, leadership and climate change.
Mikael Karlsson gives the word to Sverker C. Jagers to comment on the panel discussion
Sverker C. Jagers comments on the panel discussion. Fltr: M. Karlsson, S. C. Jagers, N. Nasiritousi, A. Gottberg, E. Svedling, M. Johansson
Celebrating our new Zennström guest professor
After the successful official part of the event, the day ended with a mingle at the Ångströms laboratory with climate friendly finger food and more informal discussions with the panel, the audience and the new Zennström guest professor, Sverker C. Jagers.
Mikael Karlsson bringing out a toast for Sverker C. Jagers
Recordings of the lecture and the panel discussion
av Sverker C. Jagers, Zennström gästprofessor på CCL
Särskilt två saker minns jag det stod om den norska staden Bergen, i den geografibok vi hade i fjärde (eller om det var femte) klass: Att staden ligger vid havet, vackert omgärdad av dimhöljda berg och att det alltid regnar där. Enligt statistiken till och med betydligt mer än i min hemstad Göteborg. Och som det regnat och blåst! Hotellet tillhandahöll utlåningsparaplyer och inte mindre än tre hann avverkas, helt, under de tre dagar som mitt besök pågick.
Sofie Lindstrøms hus, Samhällsvetenskapligt fakultet, Universitet i Bergen
Syftet med min resa var att besöka Bergens universitet för att dels ge två olika föredrag på termat tillämpad samhällsvetenskap och dels möta upp med flera unga forskare och ge dem feedback på deras olika arbeten. Det pågår många spännande projekt på detta universitet, det är helt klart. Särskilt kul var det att få återse kollegor som jag tidigare lärt känna under deras tid som doktorander och som nu blommat ut och blivit etablerade forskare i en stad och på ett universitet som båda framstår som väldigt dynamiska och där flera samhällsvetenskapliga grupper sysslar med frågor som rör klimatförändringar.
Inledningsvis besökte jag DIGSSCORE som är en digital forskningsinfrastruktur som bland annat inhyser den norska medborgarpanelen och där flera klimatrelaterade projekt kopplade till allmänhetens opinion bedrivs. Därefter besökte jag Department of Government som är produkten av en sammanslagning av två forskargrupper och alltså är en tämligen ny institution på den samhällsvetenskapliga fakulteten. Här bedrivs mycket forskning som just kan kategoriseras som ”tillämpad” eftersom de frågor man undersöker har en tydlig koppling till hur man kan hantera de samhällsutmaningar som studeras, såsom klimatförändringar och migration.
Exempel på tillämpad samhällsvetenskap
I mitt första föredrag på DIGSSCORE presenterade jag rykande färska resultat från en studie jag gjort med forskare vid Göteborgs universitet, Luleå tekniska universitet och Världsbanken och som handlar om att undersöka allmänhetens inställning till att ta bort subventioner på fossila bränslen. Den geografiska täckningen är fem länder på fyra kontinenter (Mexico, Ecuador, Egypten, Indonesien och Indien).
Resultaten är tämligen entydiga – om ett lands regering specificerar vad de överskjutande pengarna från att ta bort subventioner skall användas till (t ex att satsa på välfärdsutveckling, klimatanpassning eller för att stärka särskilt utsatt grupper, så som fattiga) så ökar stödet betydligt och detta oavsett vilket av länderna vi valt att studera. Jag fick spänstiga och kluriga frågor från publiken, som inte minst är väldigt kunniga när det gäller survey-experimentella metoder och jag tog med mig många viktiga lärdomar inför framtida studier.
Föredrag på DIGSSCORE
Policyinnovation
I mitt andra föredrag med titeln ” Policy innovation: Striking a blow for applied social science” försökte jag vara lite mer djärv och passa på att sticka ut hakan en smula. Därför handlade mitt föredrag mer explicit om min kanske just nu mest dominerande käpphäst, nämligen behovet av att samhällsvetenskapligt inriktad klimat- och miljöforskning bör bli mer tillämpad.
När jag lyssnar till och läser vad många kollegor publicerar och även när man granskar abstrakten till flertalet av de uppsatser som presenteras på statsvetenskapliga och samhällsvetenskapliga miljökonferenser, tycker jag mig se ett tydligt mönster. De flesta som studerar olika klimat- och miljöproblem väljer ut olika aspekter av dessa som kan användas antingen för att driva en tes (t ex. är de olika tragiska saker vi ser i miljön rättfärdiga eller orättfärdiga?), testa en teori (t ex. kan man bättre förklara uppkomsten av miljöproblemet genom att tänka på ett annorlunda sätt?) eller utmana olika teorier (t ex. kan teori X bättre förklara miljöfenomenet än teori Y?). Ganska få studier frågar sig emellertid om någon av alla våra teorier kan hjälpa till att lösa, undvika eller mildra de problem som ju faktiskt pågår konstant och som gradvis gör vår jord mindre angenäm att bebo.
Från teoriutveckling till tillämpad samhällsvetenskap
Naturligtvis utesluter inte det ena det andra, eller att det jag förespråkar gör mer teoretiskt drivna ansatser överflödiga eller oviktiga. Det är klart att vi ständigt behöver förfina våra teorier som hjälper oss att förstå och förklara vad som händer i vår samtid, eller vad som har hänt tidigare i vår historia. Frågan handlar mer om vad vi sedan gör med denna teoriförfining. I mina ögon vore det inte så lite klädsamt om syftena med dessa teoriutvecklingar inte bara, eller huvudsakligen, är att göra våra discipliner bättre, eller våra kollegor mer tillfredsställda, utan att dessa teorier också används för rådgivning kring hur vi kan göra världen lite bättre.
Eftersom forskningsmiljön jag presenterade dessa tankar inför, Department of Government, sysslar mycket med frågor kring förvaltning och politisk styrning, bland annat på temat klimat och miljö, var nog det valda temat inte så utmanande, utan kanske snarare lite välkommet. Förhoppningsvis leder de spännande samtal vi hade efter föredraget till att fler forskare, inte minst unga sådana, motiveras att ta steget att även ställa forskningsfrågor vars svar kan användas av beslutsfattare, vilket i förlängningen gör att deras vägval och beslut blir både mer verkningsfulla och acceptabla bland de grupper som påverkas av besluten.
Välkommen till Sverker C. Jagers installationsföreläsning 21 november 2022
Sverige har en ny regering och statsminister. Den 18 oktober presenterade Ulf Kristersson de ministrar som ska styra Sverige under kommande mandatperiod. Efterspelet har varit allt annat än händelsefattigt. Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap och lektor i klimatledarskap, har i flera medier kommenterat den senaste veckans händelser.
En statsministerblunder
I regeringsförklaringen påstod den nytillträdde statsministern att Sverige blev “en av världens första, nästan helt fossilfria industrinationer” på 1970-talet. Detta uttalande bemöttes av stark kritik, bland annat från Mikael Karlsson i Dagens Nyheter.
– Det är verkligen helt fel. Sverige är absolut inte fossilfritt ännu på flera decennier, vi är inte ens nästan fossilfria. Hur många andra myter florerar i statsministerns huvud? Har vi nästan en rik biologisk mångfald? Har vi nästan städat upp alla miljögifter? Klarar vi nästan miljömålen?
Karlsson menar att detta uttalande är “ovarsamhet med fakta som är direkt skrämmande” i stil med att säga att jorden är platt.
Vetenskapsförnekelse i riksdagen
Den nyblivne riksdagsledamoten Elsa Widding (SD) har tidigare väckt uppmärksamhet för uttalanden där hon ifrågasätter klimatvetenskapen. I sin första riksdagsdebatt kom hon med flera påståenden om klimatet. Bland annat beskrev Widding att uppfattningen att vi har en pågående klimatkris saknar vetenskaplig grund. I en artikel i Aftonbladet uttalar sig Mikael Karlsson om riksdagsledamotens påståenden.
– Mycket hon säger är ren vetenskapsförnekelse och helt enkelt inte sant. Det är som när Trump påstod att man kan injicera rengöringsmedel för att bli frisk från covid, löjeväckande.
Men Karlsson är inte förvånad. Utan menar att SD nu visar sin rätta färg. Samtidigt tycker han att det är en oroväckande utveckling. Inte minst i internationella sammanhang, där uppfattningen om Sverige som ledande inom klimat- och miljöpolitik kan börja ifrågasättas allt mer.
Klimat- och miljöminister utan eget departement
Frågan om vem som skulle ta över ansvaret för klimat- och miljöfrågorna efter Annika Strandhäll (S) besvarades när Romina Pourmokthari (L) blev presenterad som klimat- och miljöminister i regeringsförklaringen. Samtidigt meddelade regeringen att miljödepartementet, som funnits i 35 år, läggs ned. Klimat- och miljöfrågorna flyttas istället till klimat- och näringslivsdepartementet, som leds av Ebba Busch (KD) som utses till energi- och näringsminister.
Karlsson har uttalat sig både i Sveriges Radio och DN där han menar att beslutet om att lägga ned miljödepartementet är beklagligt, men inte helt oväntat.
– Det är beklagligt. Men jag är inte förvånad, eftersom fyrpartiöverenskommelsen pekade i riktning mot en nedmonterad miljöpolitik. Man subventionerar hög elanvändning och fossila bränslen, vilket går stick i stäv med miljöpolitikens grundstenar sedan ett halvt sekel.
Den nya klimat- och miljöministern menar dock att denna omstrukturering liknar den som genomfördes i Tyskland 2021 av Miljöpartiets motsvarighet De Gröna. Och att denna omstrukturering syftar till att skapa ett så kallat superdepartement. Men i Tyskland lades miljödepartementet aldrig ned, vilket uppmärksammats av både forskare och politiker.
Nej nån måtta får det vara!
Det haglar osanna påståenden i miljöfrågor från regeringen med samarbetsparti. I regeringsförklaringen av statsministern, i Aktuellt av miljöministern och i kammaren av SD.
Men allt är inte becksvart. Karlsson skriver i en krönika i Miljö & Utveckling att även om utmaningarna för Pourmokthari är stora och spelplanen oklar, så finns det hopp. Åtminstone om hon formar sin roll utifrån ett driv och engagemang baserat på kunskap om de hot och möjligheter som finns inom miljö- och klimatområdet.
Sverker C. Jagers, professor in political sciences at Gothenburg university and director of the Centre for Collective Action Research, has been appointed by Uppsala university as the fifth Zennström professor in climate change leadership, financed by donations from Zennström Philanthropies. Sverker C. Jagers has long standing experience working in environmental politics and environmental governance. His research area concerns psychology, sociology, national economy and political science. Sverker’s work is led by his deep interest in interdisciplinary science. The question that is of particular interest to him is how effective and socially accepted environmental and climate policy instruments can be conceived. An example is how a CO2 tax can be designed that decreases carbon dioxide emission without upsetting people.
Wants to work in an interdisciplinary way
“I am often working with researchers in the natural sciences, social sciences and humanities. I have done research on how countries with different political systems are successful in handling environmental questions. What is the effect if a country is a democracy or not, or if there are problems of corruption on environmental politics? As a Zennström guest professor at Uppsala university I would like to establish collaborations with environmentally oriented research groups that have a solutions-oriented focus”, says Sverker who is open to be contacted.
Sverker C. Jager’s Zennström guest professorship will run from September 2022 to December 2023. He is working at Uppsala university halftime and will contribute to research, teaching and external cooperation. Jagers is part of the Climate Change Leadership group at the Department of Earth Sciences at Uppsala University.
“The fact that scepticism towards climate politics is increasing raises the risk that climate goals will not be met, which entails enormous costs for society as a consequence. Therefore, Sverker Jagers’ Zennström guest professorship, with focus on effective and accepted climate leadership and governance, is a timely and delightful reinforcement of our team”, says Mikael Karlsson, associate professor and leader of the climate change leadership group at Uppsala University.
For more information contact:
Sverker C Jagers, Zennström guest professor in climate change leadership, Department of Earth Sciences, Uppsala University. E-post: sverker.jagers@geo.uu.se Mobiltelefon: 0732-59 43 69
Mikael Karlsson, Associate professor in climate leadership, Department of Earth Sciences, Uppsala University E-post: mikael.karlsson@geo.uu.se Mobiltelefon: 070-3162722
