Category: Events and conferences

In this category we share summaries of events and conferences we have attended or arranged.

Sverker C. Jagers’ inaugural lecture

On 21 November 2022 Sverker C. Jagers held his inaugural lecture as new Zennström visiting professor. The lecture on the need of climate change leadership, was followed by a panel discussion led by Mikael Karlsson. We were delighted to have Niklas Zennström in the audience, whose generous donation through Zennström Philanthropies to Uppsala University funds the guest professorships in climate change leadership.

The Zennström visiting professorships

The Zennström Professorship in Climate Change Leadership is a ten-year series of visiting professorships. It is co-funded by generous donations from Zennström Philanthropies, founded by Niklas Zennström, Uppsala University alumnus, and his wife Catherine Zennström. Earlier, over the past six years, four visiting professors have been hosted by the department of Earth Sciences at Uppsala university: Doreen Stabinsky, Kevin Anderson, Keri Facer and Stefania Barca. In 2021 Mikael Karlsson, associate professor in environmental sciences became the formal head of the climate change leadership (CCL) unit at the department.  Thereupon, he has suggested new candidates for the Zennström visiting professorships, including Sverker C. Jagers.

In September 2022, Sverker C. Jagers, otherwise professor in political science at Gothenburg university, joined CCL as the fifth Zennström guest professor. Jagers has long standing experience working with environmental politics and environmental governance, driven by a deep interest in interdisciplinary science. Particularly, he is interested in assessing social and political acceptance of effective environmental and climate instruments, and under what conditions and by whom such instruments are feasible. 

We used the occasion of Niklas Zennström’s visit to Uppsala this November to arrange Jagers’ official inaugural lecture as Zennström guest professor in climate change leadership.

Fltr: Mikael Karlsson, Johan Tysk, Niklas Zennström, Sverker C. Jagers. Picture by J. Wahlgren

Inaugural lecture on the need of climate change leadership

In his inaugural lecture, Jagers proceeded from the theory of social dilemmas and collective action to explain the origin of climate change from a societal perspective and discussed how to overcome this problem. From Jagers’ perspective, climate change is similar to many other collective action problems, such as littering and corruption. The tricky thing with climate change, he argues, is the long-term and sizeable temporal and spatial scales – we’re basically dealing with a gigantic coordination problem. And just like any other collective action problem, it is unlikely that contributing actors will change their behavior spontaneously or voluntarily. Therefore, dealing with climate change requires active guidance and help; where climate change leaders are needed to show the possibility of alternative routes or contribute to necessary coordination through firmer steering. In his lecture, Jagers discussed several potential candidates who can take on this leadership role, including scientists, businesses, religious communities, and other members of civil society.  

Digging into the nitty gritty of Jagers’ research

As a political scientist by training, Jagers particularly elaborated on the possibilities and obstacles for political climate leadership. Political leaders compared to other societal actors, he argued, have the most comprehensive and stringent toolbox, which makes them relevant to study from a leadership perspective. Research on collective action shows that people are willing to undertake behavioral changes to reach a common objective only insofar others do so as well. But in the pursuit of answering why individuals undertake collective action, research has found several determinants that could explain why individuals behave in ways that contribute to a common objective. In his research studies, Jagers has looked at public opinions on climate taxes and laws and found that if people perceive climate policies as being fair and effective, they are more likely to support them. This means that for individuals to support collective action on climate change, policy instruments should be fair and effective, or at least perceived as such. Jagers suggested that for policymakers to show climate leadership, they should consider such determinants when developing and implementing climate policies, as a means to increase policy support and legitimacy. 

Factors affecting public acceptance of climate policies – a key message of the talk

Jagers then moved on to discuss environmental research from a broader perspective, asking what sorts of questions research should pose and answer. He argued that environmental research today is too focused on asking questions to prove a point (are these tragical things happening in society justifiable?) or testing a theory (could one explain the climate change problem by approaching it from another angle?) or challenging theories (does X explain climate change problems better than Y?). Jagers argued that science should be more applied and that researchers should pose questions which can help solve, avoid or mitigate a problem. According to Jagers, science should contribute to making the world a little bit better and naturally, scientists should to a higher degree ask questions that prompts such research (how can this theory help solve that problem?).  

Examples of climate leadership in different sectors

Jagers’ lecture was followed by a panel discussion led by Mikael Karlsson with representatives from different sectors. The panelists were chosen to match the actors (potential climate leaders) that Sverker C. Jagers referred to in his presentation: Naghmeh Nasiritousi, Associate Professor in political sciences at Stockholm university, Annika Gottberg, environmental specialist at Church of Sweden, Mattias Johansson Head of Public Affairs at Volvo Cars and former chief of staff at the Ministry of the Environment (C) and Eva Svedling, elected CEO Global Challenge (Global Utmaning) and former undersecretary of state at the Ministry of the Environment (MP). The panelists summarized their thoughts from having listened to Jager’s inaugural lecture. They furthermore discussed challenges and opportunities in their respective sectors with regards to climate change and how leadership promoting collective action and transformation can be taken. 

Mikael Karlsson standing on the left of the panel composed of three women and one man
Panel discussion moderated by M. Karlsson. Panel members: Naghmeh Nasiritousi , Annika Gottberg, Eva Svedling and Mattias Johansson

Nasiritousi agreed to many of Jager’s points and continued the discussion on political climate leadership, pondering about the lack of such leadership today and how research could help in supporting the evolution of political climate leaders. Johansson, representing the private sector, agreed that there is a current deficit in political climate leadership, but while this has implications for them as a company, he argued that their pathway forward is clear: electrification is happening with or without policy support. He continued saying that the private sector has to change because of customer and investor pressure, but also because they think it is the right thing to do. 

Svedling argued that they can support climate leadership by providing a platform where civil society actors, businesses and politicians can meet and discuss climate solutions. Global Utmaning, where Svedling will take over as CEO in February, can work as a node to bring different societal actors together to accelerate climate action as well as pushing others to do the same. 

Sverker C. Jagers taking notes during the panel discussion
Annika Gottberg resonates from the point of view of the Church of Sweden and their climate actions.

In the Church of Sweden, values are seen as crucial in overcoming barriers to climate action. According to Gottberg, nurturing values of equality and justice is key in their climate work. The Church can, through its wide community and as an important meeting point for people, shed a light on climate justice issues and support individuals in taking climate action. As an organization, they can also undertake measures themselves and “lead by example”. 

Following the panel discussion, Karlsson invited the audience to ask questions about Jagers’ presentation. A question that awoke interest concerned the question of power and how powerful actors can prevent or hamper climate leadership. Jagers found this question excellent, arguing that power is of course relevant in all types of collective action problems, not least concerning climate change. However, given limited time and the complexity of the issue, Jagers invited the audience to attend his master course, where Jagers expands on his thinking on the relationship between power, leadership and climate change. 

Mikael Karlsson gives the word to Sverker C. Jagers to comment on the panel discussion
Mikael Karlsson and Sverker C. Jager on the left of the seated panel composed of three women and one man
Sverker C. Jagers comments on the panel discussion.
Fltr: M. Karlsson, S. C. Jagers, N. Nasiritousi, A. Gottberg, E. Svedling, M. Johansson

Celebrating our new Zennström guest professor

After the successful official part of the event, the day ended with a mingle at the Ångströms laboratory with climate friendly finger food and more informal discussions with the panel, the audience and the new Zennström guest professor, Sverker C. Jagers.

Mikael Karlsson bringing out a toast on Sverker C. Jager
Mikael Karlsson bringing out a toast for Sverker C. Jagers

Recordings of the lecture and the panel discussion

Inaugural lecture recording
Panel discussion recording

Klimatpolitik från Rosenbad till Sharm el Sheikh

På andra dagen av COP27 men 640 mil från Sharm el Sheikh modererade Mikael Karlsson ett samtal om regeringens klimatpolitik och COP27 med Isabella Lövin och Mats Engström. Oskar Lindgren satt i publiken och skriver här om vad som diskuterades under detta samtal i det anrika Sjöfartshuset i Gamla Stan i Stockholm.

Isabella Lövin, tidigare vice statsminister, miljö- och klimatminister samt språkrör (MP), inledde samtalet med att kontemplera över utmaningar och möjligheter med att nå Parisavtalet, givet den senaste tidens rapporter som visar att 1,5-gradersmålet är på väg att glida oss ur händerna. Lövin menar att COP27 som inleddes den 6 november i mångt och mycket handlar om vilket narrativ som vinner. Det ena narrativet som driver på för en grön omställning, där den framställs som bra för hälsan, ekonomin och näringslivet. Det andra narrativet som rör finansiering av omställningen, där det verkar ha skapats en ohelig allians som bromsar implementeringen av klimatåtgärder. Alliansen består av fattigare länder som med all rätt kräver finansiering från rikare länder, samt länder och företag som är motsträviga mot en omställning, vilket skapar infekterade förhandlingar om exempelvis loss and damage. Lövin är oroad över att vi fastnar i förhandlingar om finansiering, när detta möte bordas ägnas åt implementering av den regelbok som beslutades förra året under COP26 i Glasgow.

Mats Engström, författare och senior policyrådgivare för Svenska institutet för Europapolitiska studier, håller med om denna farhåga, men tycker att vi bör se bortom de officiella förhandlingar som pågår. Han liknar mötet med ett korallrev av människor där näringsliv, civilsamhälle och politiker möts och fattar viktiga beslut som inte alltid kommuniceras i officiella kommunikéer.

En politik på efterkälke

Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap och lektor i klimatledarskap på Uppsala universitet, undrar om politiken sackar efter andra aktörer, vilket Lövin menar att den ibland gör. Hon tror att det har skapats en rädsla och osäkerhet för vad en omställning innebär. Denna rädsla har även nästlat sig in i Sverige, vilket blev tydligt med den retorik som fördes under valrörelsen där omställningen beskrevs som dyr och att Sveriges roll är obetydlig i sammanhanget med tanke på storleken på våra utsläpp. Denna idé är korkad, enligt Lövin, eftersom Sverige har ett viktigt ansvar som föregångare men även för att det finns många andra länder som är mindre än Sverige. Om inte vi, vem? tänker undertecknad.

Engström menar att denna för omställningen politiska tveksamhet bland annat beror på den oheliga allians som Lövin nämnde tidigare, men även för att rika länder inte levt upp till vad man lovat, både i termer av finansiering men även egna utsläppsminskningar. Nu sluter man äntligen avtal med flera så kallade tillväxtekonomier, såsom Sydafrika och Indonesien, men samtidigt skönjer Engström ett motstånd mot detta i flera näringsdepartement i rika länder eftersom det ökar konkurrensen för nya teknologier. Trion på scen är överens om att finansieringen, även under detta klimattoppmöte, blir en knäckfråga.

Varken Engström och Lövin vill svara på om det känner sig optimistiska inför mötet. De menar att klimatförhandlingar är långsiktiga processer och inte lämpar sig att utvärderas enskilt. Engström svarar dock, om än lite ovilligt, att ett framsteg är om det inte blir steg bakåt. En dos realistisk optimism, men rimligtvis krävs det mer av dessa förhandlingar tänker jag för mig själv. Lövin känner dock en gnutta optimism inför att begreppet ansvarsutkrävande (accountability) har stigit på agendan. Även om Parisavtalets mål är frivilligt måste vi börja prata om ansvarsutkrävande och mekanismer för att hålla länder och företag ansvariga för deras agerande, menar Lövin.

Sveriges ordförandeskap i EU

Vid årsskiftet tar Sverige över ordförandeskapet i EU:s ministerråd. EU-kommissionen har under ledning av Ursula von der Leyen drivit på för en stringent klimatpolitik inom unionen bland annat med den gröna given och lagstiftningspaketet Fit for 55. Engström, med gedigen kunskap om EU-politik, anser att Sverige är bra rustat inför ordförandeskapet, men att inriktningen för ordförandeskapet tills vidare är höljt i mörker. Han hoppas dock på att regeringen fokuserar på hur den gröna given ska implementeras över tid, men att Ukrainakriget och elkrisen riskerar att överskugga klimatarbetet under ordförandeskapet.

Den tidigare europaparlamentarikern Isabella Lövin bedömer att det är en helt annan fart i klimat- och miljöarbetet inom EU jämfört med hennes tid i Bryssel, mycket tack vare von der Leyens ambitiösa agenda. Dessutom har klimatarbetet stärkts genom att ge vice ordförande Frans Timmermans inflytande över flertalet portföljer, vilket Lövin menar är nödvändigt för att klimatpolitiken ska genomsyra beslut inom andra politikområden. Samtidigt har det byggts upp en stabilitet i kommissionen över tid, framför allt vad gäller genomförande av klimatlagstiftning. Detta är positivt och kan avskräcka politiker – i Sverige hoppas undertecknad – från att avskaffa nationella klimatstyrmedel och mål.

Den svenska regeringen i otakt med tiden

Även om det ambitiösa EU-arbetet rullar vidare har den nytillträdde svenska regeringens förslag inom klimatområdet väckt kritik, bland annat nedläggningen av miljödepartementet och den sänkta reduktionsplikten. Engström menar att omvärlden mycket noggrant iakttar utvecklingen i Sverige, exempelvis har den högsta chefen för den tyska miljömyndigheten uttryckt oro över skrotandet av miljödepartementet. Men Engström tycker att det är för tidigt att sia om hur bilden av Sverige som klimatpolitisk föregångare påverkas av den nya regeringens politik. För det första måste vi vänta in den budget som finansminister Svantesson sedvanligt till fots ska föra till riksdagen den 8 november, sedan får det kommande året utvisa hur bilden av Sverige förändras.

Avvecklingen av reduktionsplikten skapar, enligt Lövin, en ogynnsam ryckighet för näringslivet. Det har funnits en bred samsyn kring reduktionsplikten i riksdagen – inklusive alla partier utom SD – om att reduktionsplikten ska vara långsiktig. Detta för att möjliggöra att investeringar i förnybara svenska drivmedel frigörs, vilket välkomnats av näringslivet. Lövin förmodar att detta förslag är obegripligt ur ett näringslivsperspektiv. Dessutom är det ett stort mysterium att regeringen inte presenterat några andra förslag för att väga upp utsläppen som den avvecklade reduktionsplikten leder till, anser Lövin.

Vad gäller nedläggningen av miljödepartementet är båda talarna eniga, klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari (L) lär ha ett svagt mandat i förhandlingar med departementschefen Ebba Busch (KD). Lövin befarar att politiska hissningar – att frågor lyfts upp på högre beslutsnivå när exempelvis näringslivs- och miljöintressen hamnar i konflikt – kommer minska, vilket kan leda till att sådana konflikter löses (eller snarare begravs) internt i departementet.

För att knyta ihop detta brett utblickande samtal menar Karlsson att en del frågor som diskuterats under eftermiddagen kommer att besvaras med regeringens budget. Frågor gällande COP27 får vänta ett par veckor till, men Karlsson själv känner en viss optimism inför mötet. Spelplanen är förändrad, med maktskifte i Brasilien, ett EU med von der Leyen i spetsen som driver på klimatomställningen – som inte lär väja undan för en svensk politik som går i motsatt riktning – samt att den amerikanska presidenten kommer till mötet stärkt av det historiska klimatpaket som antagits i USA.

En motorväg mot ett klimathelvete

Det jag främst tar med mig från detta samtal är vikten av den institutionella styrka som byggts upp både inom EU och det internationella klimatpolitiska samfundet. När enskilda politiker eller länder sviker står det starkt och driver på omställningen. Även om denna omställning går förödande långsamt går det ett finna hopp i att dessa institutioners stabilitet i samklang med kulturella och politiska vindar vid någon tidpunkt kan accelerera omställningen till den takt som klimatkrisen kräver. Men tiden börjar bli knapp, vilket FN:s generalsekreterare Antonio Guterres med all tydlighet sade i sitt tal till världsledarna på COP27 “vi befinner oss på en motorväg mot ett klimathelvete med gaspedalen i botten”. Om vi inte bromsar in hastigt lär det inte finnas någon handbroms att tillgå.

Seminariet anordnandes av 2050.

Ett slag för tillämpad samhällsvetenskap

av Sverker C. Jagers, Zennström gästprofessor på CCL

Särskilt  två saker minns jag det stod om den norska staden Bergen, i den geografibok vi hade i fjärde (eller om det var femte) klass: Att staden ligger vid havet, vackert omgärdad av dimhöljda berg och att det alltid regnar där. Enligt statistiken till och med betydligt mer än i min hemstad Göteborg. Och som det regnat och blåst! Hotellet tillhandahöll utlåningsparaplyer och inte mindre än tre hann avverkas, helt, under de tre dagar som mitt besök pågick.

Sofie Lindstrøms hus, Samhällsvetenskapligt fakultet, Universitet i Bergen

Syftet med min resa var att besöka Bergens universitet för att dels ge två olika föredrag på termat tillämpad samhällsvetenskap och dels möta upp med flera unga forskare och ge dem feedback på deras olika arbeten. Det pågår många spännande projekt på detta universitet, det är helt klart. Särskilt kul var det att få återse kollegor som jag tidigare lärt känna under deras tid som doktorander och som nu blommat ut och blivit etablerade forskare i en stad och på ett universitet som båda framstår som väldigt dynamiska och där flera samhällsvetenskapliga grupper sysslar med frågor som rör klimatförändringar.

Inledningsvis besökte jag DIGSSCORE som är en digital forskningsinfrastruktur som bland annat inhyser den norska medborgarpanelen och där flera klimatrelaterade projekt kopplade till allmänhetens opinion bedrivs. Därefter besökte jag Department of Government som är produkten av en sammanslagning av två forskargrupper och alltså är en tämligen ny institution på den samhällsvetenskapliga fakulteten. Här bedrivs mycket forskning som just kan kategoriseras som ”tillämpad” eftersom de frågor man undersöker har en tydlig koppling till hur man kan hantera de samhällsutmaningar som studeras, såsom klimatförändringar och migration.

Exempel på tillämpad samhällsvetenskap

I mitt första föredrag på DIGSSCORE presenterade jag rykande färska resultat från en studie jag gjort med forskare vid Göteborgs universitet, Luleå tekniska universitet och Världsbanken och som handlar om att undersöka allmänhetens inställning till att ta bort subventioner på fossila bränslen. Den geografiska täckningen är fem länder på fyra kontinenter (Mexico, Ecuador, Egypten, Indonesien och Indien).

Resultaten är tämligen entydiga – om ett lands regering specificerar vad de överskjutande pengarna från att ta bort subventioner skall användas till (t ex att satsa på välfärdsutveckling, klimatanpassning eller för att stärka särskilt utsatt grupper, så som fattiga) så ökar stödet betydligt och detta oavsett vilket av länderna vi valt att studera. Jag fick spänstiga och kluriga frågor från publiken, som inte minst är väldigt kunniga när det gäller survey-experimentella metoder och jag tog med mig många viktiga lärdomar inför framtida studier.

Föredrag på DIGSSCORE


I mitt andra föredrag med titeln ” Policy innovation: Striking a blow for applied social science” försökte jag vara lite mer djärv och passa på att sticka ut hakan en smula. Därför handlade mitt föredrag mer explicit om min kanske just nu mest dominerande käpphäst, nämligen behovet av att samhällsvetenskapligt inriktad klimat- och miljöforskning bör bli mer tillämpad.

När jag lyssnar till och läser vad många kollegor publicerar och även när man granskar abstrakten till flertalet av de uppsatser som presenteras på statsvetenskapliga och samhällsvetenskapliga miljökonferenser, tycker jag mig se ett tydligt mönster. De flesta som studerar olika klimat- och miljöproblem väljer ut olika aspekter av dessa som kan användas antingen för att driva en tes (t ex. är de olika tragiska saker vi ser i miljön rättfärdiga eller orättfärdiga?), testa en teori (t ex. kan man bättre förklara uppkomsten av miljöproblemet genom att tänka på ett annorlunda sätt?) eller utmana olika teorier (t ex. kan teori X bättre förklara miljöfenomenet än teori Y?). Ganska få studier frågar sig emellertid om någon av alla våra teorier kan hjälpa till att lösa, undvika eller mildra de problem som ju faktiskt pågår konstant och som gradvis gör vår jord mindre angenäm att bebo.

Från teoriutveckling till tillämpad samhällsvetenskap

Naturligtvis utesluter inte det ena det andra, eller att det jag förespråkar gör mer teoretiskt drivna ansatser överflödiga eller oviktiga. Det är klart att vi ständigt behöver förfina våra teorier som hjälper oss att förstå och förklara vad som händer i vår samtid, eller vad som har hänt tidigare i vår historia. Frågan handlar mer om vad vi sedan gör med denna teoriförfining. I mina ögon vore det inte så lite klädsamt om syftena med dessa teoriutvecklingar inte bara, eller huvudsakligen, är att göra våra discipliner bättre, eller våra kollegor mer tillfredsställda, utan att dessa teorier också används för rådgivning kring hur vi kan göra världen lite bättre. 

Eftersom forskningsmiljön jag presenterade dessa tankar inför, Department of Government, sysslar mycket med frågor kring förvaltning och politisk styrning, bland annat på temat klimat och miljö, var nog det valda temat inte så utmanande, utan kanske snarare lite välkommet. Förhoppningsvis leder de spännande samtal vi hade efter föredraget till att fler forskare, inte minst unga sådana, motiveras att ta steget att även ställa forskningsfrågor vars svar kan användas av beslutsfattare, vilket i förlängningen gör att deras vägval och beslut blir både mer verkningsfulla och acceptabla bland de grupper som påverkas av besluten.  

Välkommen till Sverker C. Jagers installationsföreläsning 21 november 2022

Sverker C. Jagers är Zennström professor i klimatledarskap 2022/2023 på CCL.   Kom och lyssna på Sverkers installationsföreläsning som Zennström professor den 21 november 2022 i Uppsala. Läs mer och hitta länken för att anmäla dig.

Tänk om ekonomiutbildningen!

Lina Isacs har varit på konferensen HIGHER EDUCATION SUMMIT i Belgien som handlade om behovet av att göra om ekonomiutbildningen. Här skriver hon om konferensen och olika aktuella böcker på temat rethinking economics


”Det finns uppskattningsvis 7 000 språk i världen. Ekonomspråket är ett av de nyaste och det växer i inflytande. Utan att kunna ekonomspråket är det svårt att göra sin röst hörd i frågor som rör samhällsekonomi och politik.”

Andrew Haldane, chefsekonomen för Storbritanniens centralbank 2016

Orden kommer från förordet till en av mina favoritböcker, boken The Econocracy som kom ut 2016. Den är skriven av tre före detta studenter i nationalekonomi från det internationella nätverket Rethinking Economics. Boken  handlar om följderna av att universitetsämnet nationalekonomi fått allt större Book cover The econocracymakt över hur beslut fattas i samhällsekonomiska frågor världen över. Författarna myntar begreppet ekonocracy (som i en nylig bok av Henrik Bohlin översatts till ‘ekonokrati’ på svenska) för att beskriva vidden av nationalekonomins påverkan på våra ekonomier och på demokratin.

”En ’ekonokrati’ har alla de formella institutioner som en representativ demokrati har – såsom politiska partier och återkommande val – men politiska målsättningar definieras i snäva ekonomiska termer och beslut fattas utan större insyn från medborgarna”, fortsätter Haldane i förordet.

Bristande mångfald i ekonomiutbildningen

Boken går igenom mycket av den kritik som jag själv och många andra fört fram mot ämnet nationalekonomi. Men The Econocracy innehåller också grundliga undersökningar av hur en typisk nationalekonomiutbildning ser ut idag (fokus ligger på Storbritannien men det här gäller globalt). Några exempel:

  • I kurslitteratur och på föreläsningar framställs ämnet som främst tekniskt och objektivt fastän det innehåller politiska, normativa och till och med ideologiska inslag som studenterna sällan får hjälp att tolka som sådana.
  • Kurser i ekonomisk historia och filosofi ingår inte (som det gjorde förr), trots att ämnet är historiskt och starkt kulturellt betingat.
  • Studier av de institutioner som faktiska ekonomier består av saknas (såsom vad pengar är och hur banker faktiskt fungerar).
  • Matematiska färdigheter premieras framför kvalitativ analys och kritiskt tänkande. Examinationen domineras av att kunna ”applicera modeller” istället för att kunna avgöra när de är relevanta och inte, och består till en förbluffande stor del av multiple choice-frågor.

De här bristerna gör ekonomstudenter dåligt förberedda för den verklighet de sedan ska arbeta i, säger författarna till The Econocracy. Det finns studier som visar att deras världsbild blir mer snäv och att det i sin tur påverkar institutioner där ekonomer arbetar eftersom ekonomer har en jämförelsevis hög status som tjänstemän.

De här frågorna engagerar mig. Som del i klimatledarskapsgruppen vill jag veta hur ekonomisk vetenskap påverkar klimatledarskap. De globala kriser vi är mitt i betyder att en mångfald av färdigheter och kunskaper om ekonomin behövs, men idag är alltså nationalekonomiämnet ovanligt likriktat för att vara en samhällsvetenskap – alla universitet i hela världen erbjuder studenter i stort sett exakt samma innehåll. Det som är särskilt oroande här är att miljö- och rättvisefrågor inte behandlas som centrala ekonomiska frågor.

Gör ekonomiutbildningen mer pluralistisk!

Precis som nätverket Rethinking Economics argumenterar författarna till The Econocracy för att nationalekonomiutbildningen borde göras om och ge plats för en större pluralism, alltså en mångfald av idéer och metoder från olika skolbildningar.  Sådana finns faktiskt men nämns aldrig i de gängse utbildningarna. De utgör delar av det som brukar kallas heterodox ekonomi. Det här är inte första gången idén om att reformera ekonomiutbildningen förs fram, men den här gången verkar den ha nått längre.

Nu i september var jag på konferensen HIGHER EDUCATION SUMMIT i staden Hasselt i Belgien där ett huvudtema var ”Rethinking economics education” med huvudtalare som Kate Raworth (Doughnut Economics) och Olivia Rutazibwa från London School of Economics. Jag var där tillsammans med Pernilla Andersson och Leif Östman från pedagogiska institutionen här på Uppsala universitet. I våras sökte vi forskningsmedel i samarbete med forskare på Hasselt University och Donut Economics Lab för ett projekt som riktar in sig på att tänka om ekonomiutbildningen – från gymnasienivå och uppåt. Oavsett besked (som kommer i november) har vi stärkt banden till andra ute i Europa i det syftet.

Higher Education summit konferensen tog upp frågan om ekonomiutbildningen

Ett av de mest spännande mötena från konferensen var det med Sam de Muijnck som är en av författarna till en helt ny bok i spåren av The Econocracy. Boken Economy Studies* är rätt och slätt en guide för den som vill tänka om och bygga en ny, pluralistisk nationalekonomiutbildning från scratch. Den är gratis att ladda ner, men jag har ett pappersex på nattygsbordet sedan i våras som jag läser som spännande kvällslektyr. Hör bara  på det här utdraget ur innehållsförteckningen:

“Know Your Own Economy”, “History of Economic Thought & Methods”, “Economic Organisations & Mechanisms”, “Political-Economic Systems”, “Research Methods & Philosophy of Science”, “Economics for a Better World”…


Här nedan kan ni lyssna på paneldebatten “Rethinking the economics curriculum” (från 17:40 min) från konferensen. Alla inspelningar från konferensen finns här.


* Economy Studies låter fel för den som är (en vanlig) nationalekonom. Ämnet nationalekonomi på engelska heter ju economics, så boken borde i så fall heta “Studies in Economics”. Men titeln är väl vald. Den syftar på det faktum att nationalekonomi borde vara ett ämne som definieras mer av sitt studieobjekt, alltså våra faktiska ekonomier, snarare än som idag då det till stor del definieras av hur ämnet ska bedrivas (dvs. mer som en metod).