Tag: klimatpolitik

Klimatpolitik från Rosenbad till Sharm el Sheikh

På andra dagen av COP27 men 640 mil från Sharm el Sheikh modererade Mikael Karlsson ett samtal om regeringens klimatpolitik och COP27 med Isabella Lövin och Mats Engström. Oskar Lindgren satt i publiken och skriver här om vad som diskuterades under detta samtal i det anrika Sjöfartshuset i Gamla Stan i Stockholm.

Isabella Lövin, tidigare vice statsminister, miljö- och klimatminister samt språkrör (MP), inledde samtalet med att kontemplera över utmaningar och möjligheter med att nå Parisavtalet, givet den senaste tidens rapporter som visar att 1,5-gradersmålet är på väg att glida oss ur händerna. Lövin menar att COP27 som inleddes den 6 november i mångt och mycket handlar om vilket narrativ som vinner. Det ena narrativet som driver på för en grön omställning, där den framställs som bra för hälsan, ekonomin och näringslivet. Det andra narrativet som rör finansiering av omställningen, där det verkar ha skapats en ohelig allians som bromsar implementeringen av klimatåtgärder. Alliansen består av fattigare länder som med all rätt kräver finansiering från rikare länder, samt länder och företag som är motsträviga mot en omställning, vilket skapar infekterade förhandlingar om exempelvis loss and damage. Lövin är oroad över att vi fastnar i förhandlingar om finansiering, när detta möte bordas ägnas åt implementering av den regelbok som beslutades förra året under COP26 i Glasgow.

Mats Engström, författare och senior policyrådgivare för Svenska institutet för Europapolitiska studier, håller med om denna farhåga, men tycker att vi bör se bortom de officiella förhandlingar som pågår. Han liknar mötet med ett korallrev av människor där näringsliv, civilsamhälle och politiker möts och fattar viktiga beslut som inte alltid kommuniceras i officiella kommunikéer.

En politik på efterkälke

Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap och lektor i klimatledarskap på Uppsala universitet, undrar om politiken sackar efter andra aktörer, vilket Lövin menar att den ibland gör. Hon tror att det har skapats en rädsla och osäkerhet för vad en omställning innebär. Denna rädsla har även nästlat sig in i Sverige, vilket blev tydligt med den retorik som fördes under valrörelsen där omställningen beskrevs som dyr och att Sveriges roll är obetydlig i sammanhanget med tanke på storleken på våra utsläpp. Denna idé är korkad, enligt Lövin, eftersom Sverige har ett viktigt ansvar som föregångare men även för att det finns många andra länder som är mindre än Sverige. Om inte vi, vem? tänker undertecknad.

Engström menar att denna för omställningen politiska tveksamhet bland annat beror på den oheliga allians som Lövin nämnde tidigare, men även för att rika länder inte levt upp till vad man lovat, både i termer av finansiering men även egna utsläppsminskningar. Nu sluter man äntligen avtal med flera så kallade tillväxtekonomier, såsom Sydafrika och Indonesien, men samtidigt skönjer Engström ett motstånd mot detta i flera näringsdepartement i rika länder eftersom det ökar konkurrensen för nya teknologier. Trion på scen är överens om att finansieringen, även under detta klimattoppmöte, blir en knäckfråga.

Varken Engström och Lövin vill svara på om det känner sig optimistiska inför mötet. De menar att klimatförhandlingar är långsiktiga processer och inte lämpar sig att utvärderas enskilt. Engström svarar dock, om än lite ovilligt, att ett framsteg är om det inte blir steg bakåt. En dos realistisk optimism, men rimligtvis krävs det mer av dessa förhandlingar tänker jag för mig själv. Lövin känner dock en gnutta optimism inför att begreppet ansvarsutkrävande (accountability) har stigit på agendan. Även om Parisavtalets mål är frivilligt måste vi börja prata om ansvarsutkrävande och mekanismer för att hålla länder och företag ansvariga för deras agerande, menar Lövin.

Sveriges ordförandeskap i EU

Vid årsskiftet tar Sverige över ordförandeskapet i EU:s ministerråd. EU-kommissionen har under ledning av Ursula von der Leyen drivit på för en stringent klimatpolitik inom unionen bland annat med den gröna given och lagstiftningspaketet Fit for 55. Engström, med gedigen kunskap om EU-politik, anser att Sverige är bra rustat inför ordförandeskapet, men att inriktningen för ordförandeskapet tills vidare är höljt i mörker. Han hoppas dock på att regeringen fokuserar på hur den gröna given ska implementeras över tid, men att Ukrainakriget och elkrisen riskerar att överskugga klimatarbetet under ordförandeskapet.

Den tidigare europaparlamentarikern Isabella Lövin bedömer att det är en helt annan fart i klimat- och miljöarbetet inom EU jämfört med hennes tid i Bryssel, mycket tack vare von der Leyens ambitiösa agenda. Dessutom har klimatarbetet stärkts genom att ge vice ordförande Frans Timmermans inflytande över flertalet portföljer, vilket Lövin menar är nödvändigt för att klimatpolitiken ska genomsyra beslut inom andra politikområden. Samtidigt har det byggts upp en stabilitet i kommissionen över tid, framför allt vad gäller genomförande av klimatlagstiftning. Detta är positivt och kan avskräcka politiker – i Sverige hoppas undertecknad – från att avskaffa nationella klimatstyrmedel och mål.

Den svenska regeringen i otakt med tiden

Även om det ambitiösa EU-arbetet rullar vidare har den nytillträdde svenska regeringens förslag inom klimatområdet väckt kritik, bland annat nedläggningen av miljödepartementet och den sänkta reduktionsplikten. Engström menar att omvärlden mycket noggrant iakttar utvecklingen i Sverige, exempelvis har den högsta chefen för den tyska miljömyndigheten uttryckt oro över skrotandet av miljödepartementet. Men Engström tycker att det är för tidigt att sia om hur bilden av Sverige som klimatpolitisk föregångare påverkas av den nya regeringens politik. För det första måste vi vänta in den budget som finansminister Svantesson sedvanligt till fots ska föra till riksdagen den 8 november, sedan får det kommande året utvisa hur bilden av Sverige förändras.

Avvecklingen av reduktionsplikten skapar, enligt Lövin, en ogynnsam ryckighet för näringslivet. Det har funnits en bred samsyn kring reduktionsplikten i riksdagen – inklusive alla partier utom SD – om att reduktionsplikten ska vara långsiktig. Detta för att möjliggöra att investeringar i förnybara svenska drivmedel frigörs, vilket välkomnats av näringslivet. Lövin förmodar att detta förslag är obegripligt ur ett näringslivsperspektiv. Dessutom är det ett stort mysterium att regeringen inte presenterat några andra förslag för att väga upp utsläppen som den avvecklade reduktionsplikten leder till, anser Lövin.

Vad gäller nedläggningen av miljödepartementet är båda talarna eniga, klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari (L) lär ha ett svagt mandat i förhandlingar med departementschefen Ebba Busch (KD). Lövin befarar att politiska hissningar – att frågor lyfts upp på högre beslutsnivå när exempelvis näringslivs- och miljöintressen hamnar i konflikt – kommer minska, vilket kan leda till att sådana konflikter löses (eller snarare begravs) internt i departementet.

För att knyta ihop detta brett utblickande samtal menar Karlsson att en del frågor som diskuterats under eftermiddagen kommer att besvaras med regeringens budget. Frågor gällande COP27 får vänta ett par veckor till, men Karlsson själv känner en viss optimism inför mötet. Spelplanen är förändrad, med maktskifte i Brasilien, ett EU med von der Leyen i spetsen som driver på klimatomställningen – som inte lär väja undan för en svensk politik som går i motsatt riktning – samt att den amerikanska presidenten kommer till mötet stärkt av det historiska klimatpaket som antagits i USA.

En motorväg mot ett klimathelvete

Det jag främst tar med mig från detta samtal är vikten av den institutionella styrka som byggts upp både inom EU och det internationella klimatpolitiska samfundet. När enskilda politiker eller länder sviker står det starkt och driver på omställningen. Även om denna omställning går förödande långsamt går det ett finna hopp i att dessa institutioners stabilitet i samklang med kulturella och politiska vindar vid någon tidpunkt kan accelerera omställningen till den takt som klimatkrisen kräver. Men tiden börjar bli knapp, vilket FN:s generalsekreterare Antonio Guterres med all tydlighet sade i sitt tal till världsledarna på COP27 “vi befinner oss på en motorväg mot ett klimathelvete med gaspedalen i botten”. Om vi inte bromsar in hastigt lär det inte finnas någon handbroms att tillgå.

Seminariet anordnandes av 2050.

Mikael Karlsson om regeringens första vecka

Sverige har en ny regering och statsminister. Den 18 oktober presenterade Ulf Kristersson de ministrar som ska styra Sverige under kommande mandatperiod. Efterspelet har varit allt annat än händelsefattigt. Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap och lektor i klimatledarskap, har i flera medier kommenterat den senaste veckans händelser.

En statsministerblunder

I regeringsförklaringen påstod den nytillträdde statsministern att Sverige blev “en av världens första, nästan helt fossilfria industrinationer” på 1970-talet. Detta uttalande bemöttes av stark kritik, bland annat från Mikael Karlsson i Dagens Nyheter.

– Det är verkligen helt fel. Sverige är absolut inte fossilfritt ännu på flera decennier, vi är inte ens nästan fossilfria. Hur många andra myter florerar i statsministerns huvud? Har vi nästan en rik biologisk mångfald? Har vi nästan städat upp alla miljögifter? Klarar vi nästan miljömålen?

Karlsson menar att detta uttalande är “ovarsamhet med fakta som är direkt skrämmande” i stil med att säga att jorden är platt.

Vetenskapsförnekelse i riksdagen

Den nyblivne riksdagsledamoten Elsa Widding (SD) har tidigare väckt uppmärksamhet för uttalanden där hon ifrågasätter klimatvetenskapen. I sin första riksdagsdebatt kom hon med flera påståenden om klimatet. Bland annat beskrev Widding att uppfattningen att vi har en pågående klimatkris saknar vetenskaplig grund. I en artikel i Aftonbladet uttalar sig Mikael Karlsson om riksdagsledamotens påståenden.

– Mycket hon säger är ren vetenskapsförnekelse och helt enkelt inte sant. Det är som när Trump påstod att man kan injicera rengöringsmedel för att bli frisk från covid, löjeväckande.

Men Karlsson är inte förvånad. Utan menar att SD nu visar sin rätta färg. Samtidigt tycker han att det är en oroväckande utveckling. Inte minst i internationella sammanhang, där uppfattningen om Sverige som ledande inom klimat- och miljöpolitik kan börja ifrågasättas allt mer.

Klimat- och miljöminister utan eget departement

Frågan om vem som skulle ta över ansvaret för klimat- och miljöfrågorna efter Annika Strandhäll (S) besvarades när Romina Pourmokthari (L) blev presenterad som klimat- och miljöminister i regeringsförklaringen. Samtidigt meddelade regeringen att miljödepartementet, som funnits i 35 år, läggs ned. Klimat- och miljöfrågorna flyttas istället till klimat- och näringslivsdepartementet, som leds av Ebba Busch (KD) som utses till energi- och näringsminister.

Karlsson har uttalat sig både i Sveriges Radio och DN där han menar att beslutet om att lägga ned miljödepartementet är beklagligt, men inte helt oväntat.

– Det är beklagligt. Men jag är inte förvånad, eftersom fyrpartiöverenskommelsen pekade i riktning mot en nedmonterad miljöpolitik. Man subventionerar hög elanvändning och fossila bränslen, vilket går stick i stäv med miljöpolitikens grundstenar sedan ett halvt sekel.

Den nya klimat- och miljöministern menar dock att denna omstrukturering liknar den som genomfördes i Tyskland 2021 av Miljöpartiets motsvarighet De Gröna. Och att denna omstrukturering syftar till att skapa ett så kallat superdepartement. Men i Tyskland lades miljödepartementet aldrig ned, vilket uppmärksammats av både forskare och politiker.

Utmaningarna är stora men framtiden oviss

Men allt är inte becksvart. Karlsson skriver i en krönika i Miljö & Utveckling att även om utmaningarna för Pourmokthari är stora och spelplanen oklar, så finns det hopp. Åtminstone om hon formar sin roll utifrån ett driv och engagemang baserat på kunskap om de hot och möjligheter som finns inom miljö- och klimatområdet.