Digitala kurser utan förkunskapskrav och öppna för alla.
Klimatledarskap
Klimatförändringar skapas av och påverkar mänskligheten på negativa sätt. Klimatledarskap handlar om individers, gruppers, sektorers eller hela samhällens förmåga att bidra till och verka för en rättvis, gynnsam och effektiv omställning med fokus på miljö- och klimatmålen. Enheten för klimatledarskap (CCL) vid Uppsala universitet är en forskargrupp som utifrån ett tvärvetenskapligt sätt arbetar med frågor som rör klimatledarskap. Forskning och utbildning omfattar analyser, metoder och konsekvenser av miljö- och klimatpolitiken.
Under november/december 2023 erbjuder vi öppna seminarieserier kring fyra olika teman inom klimatledarskap. Varje serie består av tre samtalsträffar online på var 45 minuter vardera och mötena sker under lunchtid. Träffarna inleds med ett föredrag som följs av samtal mellan alla deltagare.
Klimatomställning – en möjlighet för näringslivet
Start 29 nov, kl. 12.00-12.45
Hur utmanar klimatförändringen svenska företag? Vilka möjligheter kan klimatförändringen å andra sidan skapar?
Kursen vänder sig till personer som arbetar inom näringslivet, i såväl små som stora företag, och som funderar på klimatförändringens inverkan på svenska företag.
Vilken roll spelar demokratin för möjligheterna att genomföra klimateffektiv politik? Vilka faktorer påverkar social acceptans av klimatpolitiska styrmedel?
Kursen vänder sig till politiker och tjänstemän från nationell till kommunal nivå, som har ett intresse för klimatpolitik och demokratifrågor.
Engaging with climate change scepticism (In English)
Start: 27 Nov12.00-12.45.
What drives climate change scepticism? Where do we encounter it? What can we do about it? This series is for those of you who are interested in or engaged in the social, political and economic aspects of climate change.
Om du är intresserad av mer djupgående kurser kan våra nya livslångt lärande kurser som ges från våren 2024 vara något för dig. Till skillnad från våra Öppna kurser här ovan, som är tillgängliga för alla, krävs det att du har grundläggande behörighet för universitetsstudier för att kunna anmäla dig till våra livslångt lärande kurser.
Den 1 januari annonserade regeringen att den skulle bjuda in till ett nationellt klimatmöte för att diskutera hur Sverige ska nå nettonollutsläpp. Mötet sades vara en del av en förankringsprocess av den klimathandlingsplan som regeringen ska presentera i höst. Mötet ägde rum den 16 juni 2023 med ca 200 deltagare. Hur gick mötet till och vad var resultaten?Det svarar forskare Naghmeh Nasiritousi på som var på plats vid klimatmötet.
Klimatmötets upplägg
Den som förväntade sig att mötet skulle utspela sig i dialogform blev nog besviken. Mötet bestod av anföranden från statsministern, energi- och näringsministern, och klimat- och miljöministern, samt fyra panelsamtal som handlade om resan mot nettonollutsläpp till 2045. De inbjudna paneldeltagarna representerade mestadels näringslivet. Den mycket kunniga publiken som bestod av politiker, näringslivsrepresentanter, forskare, och några få representanter från fack och civilsamhället, fick bidra till att bredda perspektiven med några få snabba inlägg efter varje panelsamtal. Ungdomar och andra miljöorganisationer som inte hade bjudits in protesterade utanför hotellet där mötet hölls.
Ungdomar och miljöorganisationer protesterade utanför lokalerna för Klimatmötet
Vad diskuterades?
Trots att vi bjudits in till ett nationellt klimatmöte var det ett samtal om grön industriell utveckling vi fick bevittna. Ulf Kristersson började med att förklara att EU och näringslivet är två hjältar i den gröna omställningen då de bidrar till grön marknadsekonomi. Han betonade vikten av tydliga, gemensamma och långsiktiga spelregler för att säkerställa internationell konkurrenskraft. Han nämnde möjligheterna med en ambitiös och effektiv klimatomställning, där omställningen är av nationellt svenskt intresse för ekonomi, säkerhet och miljö.
Statsminister Ulf Kristersson vid Klimatmötet
Den första panelen belyste vikten av EU:s Fit-for-55-paket som är ett politiskt ramverk för EU:s medlemsländer för att snabba på klimatomställningen. Budskapet var att världen ställer om för att förverkliga Parisavtalet och då gäller det att kunna bidra till framtidens lösningar – den globala konkurrensen i framtiden är grön. Det diskuterades om risk för protektionism när länder börjar tävla med varandra att leverera utsläppsminskningar. Vikten av regelverk som ger rätt förutsättningar för omställningen lyftes flera gånger.
Den andra panelen leddes av Svante Axelsson som presenterade Fossilfritt Sveriges arbete med färdplaner för industrins omställning. Här efterlystes en folklig berättelse för klimatomställningen. Det fanns även en önskan om att målkonflikter som kan uppstå vid en samhällsomvandling diskuteras. Eller som en deltagare sade: ”politiken måste bestämma sig och peka ut riktningen och hålla i och hålla ut”. Politikens roll som möjliggörare återkom flera gånger.
De två andra panelerna behandlade olika sektorers utmaningar och möjligheter i omställningen. Vikten av rätt kompetensförsörjning och att hållbarhetsaspekter bör integreras i alla utbildningar lyftes, samt vikten av hållbar materialförsörjning och cirkulära system. Hållbarhet ses som ett sätt att risksäkra företag för framtiden, men för att se till att aktörer ställer om krävs nya samarbeten och rätta styrmedel noterade flera deltagare. Ulf Kristersson avslutade mötet med att säga att staten och kapitalet har en enorm potential i omställningen.
Viktiga samtalsämnen fattades vid klimatmötet
Innehållsmässigt var samtalen inget nytt om man varit med på Fossilfritt Sveriges tidigare konferenser. Systemperspektiv och samtal om hur klimatomställningen kan leda till synergier med andra hållbarhetsmål var tyvärr inte ämnen som diskuterades. Victor Galaz från Stockholm Resilience Center sammanfattade bra i en twittertråd olika viktiga samtalsämnen som saknades från programmet.
Trots att statsministern och statsråden hänvisade till klimatfrågan som en ödesfråga och en överlevnadsfråga och påminde om brådskan med klimatomställning, fick vi inga besked om vad som ska finnas med i klimathandlingsplanen förutom ökad fossilfri elproduktion. Inga nya initiativ eller idéer presenterades, utan budskapet var att mer av allt behövs. Inte heller presenterades någon vision om den fossilfria framtiden, bara att mindre utsläpp går hand i hand med växande ekonomi, välstånd och demokrati.
Från vänster till höger: Klimat- och Miljöminister Romina Pourmokhtari, Statsminister Ulf Kristersson och Energi- och näringsminister Ebba Busch.
Vart är Sveriges klimatpolitik på väg?
Ulf Kristersson sade att det behövs tydliga mål och tydliga krav på aktörer. Men den enda forskaren som hade bjudits in till panelsamtalen, nationalekonomen John Hassler, hävdade att det var dags att skrota de svenska klimatmålen i ljuset av EU:s klimatpaket. Flera åhörare protesterade mot detta eftersom det behövs snabba utsläppsminskningar i närtid, och för näringslivet spelar 2030-målet en stor roll för tydlighet och långsiktighet i klimatomställningen. EU ska dessutom snart börja förhandla om ett 2040-mål och där skulle politiken behöva skärpas ytterligare i ljuset av EU:s klimatpolitiska råds första rapport som släpptes dagen innan det nationella klimatmötet. Det skulle därför av både legitimitetsskäl och måluppfyllelseskäl vara konstigt att i detta läge skrota de svenska klimatmålen. Snarare behövs en skärpning för att ligga i linje med att uppfylla sin del av Parisavtalet.
Samtidigt ökar genomförandegapet då regeringens politik ser ut att öka utsläppen. Detta trots att statsråden framhävde Sveriges gynnsamma utgångsläge jämfört med andra länder. Allt prat om att vi behöver öka farten rimmade tyvärr illa med vad som görs i praktiken. Att Statsministern är tydlig med att klimatomställningen är en nationell angelägenhet och att det är bråttom är bra, men räcker inte när det inte fylls med innehåll. Det är som att konstatera att det blåser upp till storm och säga att man behöver ro i hamn så snabbt som möjligt, men sedan bara använda sig av en åra, och dessutom tveka att använda sjökort och kompass.
Min slutsats av mötet är att det var en missad chans att faktiskt diskutera hur vi ska nå våra klimatmål och hur omställningen ska förankras i samhället. I stället blev det ett snävt fokus på näringslivet, vars röster redan hörts genom Fossilfritt Sverige. Att näringslivet spelar en stor och viktig roll i omställningen är självklart. Varför regeringen hittills inte mött upp deras krav på tydlighet och långsiktighet i klimatpolitiken är däremot svårare att förstå och tyder på SD:s starka inflytande.
Energi- och näringsminister Ebba BuschKlimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari
Vikten av klimatledarskap
Det positiva med klimatmötet var att det är tydligt att stora delar av näringslivet stöttar en ambitiös klimatpolitik. Näringslivet noterade att omställningen tagit fart runt om i världen. Många efterfrågade starkt politiskt ledarskap som förser aktörer med långsiktiga och stabila regler och incitament att förhålla sig till. Det fanns därför en stor önskan om politisk vilja att visa klimatledarskap.
I höst presenteras inte bara klimathandlingsplanen. Det är även första gången som Parisavtalets globala översyn sker. Parisavtalets måluppfyllelse bygger på att alla länder håller det de lovat och utsläppsminskningar i närtid är av stor vikt för att lyckas med detta. Att aktivt öka utsläppen när klimatförändringarna accelererar är därför högst allvarligt. EU har kommit en bit på vägen för att komma överens om åtgärder för att minska utsläppen. Men många av dessa åtgärder kommer endast få genomslag om några år och mer nationella politik kommer att behövas för att få ned utsläppen. Sverige har därför en fortsatt viktig roll att arbeta för högre ambition i EU och globalt. Om det nationella klimatmötet lyckas mobilisera aktörer i samhället för en snabbare omställning så kan den ses som en ljuspunkt. Framtida möten bör satsa på ett helhetsgrepp och bredda perspektiven för att få till dialog på riktigt.
Naghmeh Nasiritousi, forskare vid Utrikespolitiska institutet och vid CCL, Uppsala universitet
När CCLs Zennström gästprofessor Sverker C. Jagers klev upp på scenen på Uppsala Stadsbibliotek den 23 mars 2023 log han när han sneglade på föreläsningens rubrik: Vad krävs för en framgångsrik klimatpolitik? “Oj, den var djärv. Förhoppningen är väl att jag kanske kan bidra med ett litet svar till denna kraftfulla rubrik” sa han med ett skratt. Sverker hade bjudits in av Klimataktion för att prata om sin forskning.
Sverker C. Jagers lyfter faktorer som påverkar acceptans för klimatpolitik under sitt föredrag
Sverker föreläste i en timme om hur politiska styrmedel på olika sätt kan accepteras av medborgarna för att få fart på klimatomställningen. På plats fanns ett 40-tal åhörare och även två politiker, Rafael Waters (S) och Klara Ellström (MP), som fick vara med och kommentera efter presentationen. Som ny doktorand följde jag, Frida Öhman, med Sverker på hans föreläsning.
Klara Ellström (MP), Rafael Waters (S) och Sverker C. Jagers svarar på frågor efter föredraget
Efter föredraget fick Sverker många intressanta frågor från publiken. Publiken undrade om vi verkligen har tid att få acceptans för styrmedel nu när klimatförändringarna tar fart eller om politikerna bara ska införa dem ändå. De båda politikerna kommenterade att de tagit många anteckningar under presentationen och att det varit givande information. De berättade hur de arbetar med klimatfrågorna och hur kommunen arbetar med ökad medborgardialog för att öka förankring av beslut. Och kanske hade Sverker givit ett litet svar på rubriken om vad en framgångsrik klimatpolitik kan innebära.
Klara Ellström (MP), Sverker C. Jagers, Rafael Waters (S)
Frida Öhman
Författare av blogginlägget: Frida Öhman, doktorand vid CCL
Klimatpolitiska beslut leder i regel till stora vinster för samhället utöver minskad klimatpåverkan. Minskad biltrafik och ökad cykling förbättrar folkhälsan till följd av minskade luftföroreningar. Förbättrad ekonomi, ökad sysselsättning och stärkt energisäkerhet är några andra exempel på dessa så kallade sidonyttor. Översätts dessa till monetära termer är vinsten enorm.
I en nyligen publicerad studie granskar vi hur sidonyttor av klimatpolitik bedömts i svensk politik. Vår genomgång av statliga utredningar och skattepolitiska beslut sedan 1990 visar att sidonyttor ofta utelämnas ur beräkningar. Detta får klimatpolitiken att framstå som dyrare än vad den egentligen är.
Att förbise sidonyttor leder till bristfälliga beslutsunderlag. Därför presenterar vi en rad förslag på hur den politiska beslutsprocessen kan förbättras för att möjliggöra att samhällsekonomiskt lönsamma beslut fattas. Sammantaget skulle dessa förslag synliggöra den ekonomiska vinsten av en mer ambitiös klimatpolitik. I en tid av ökad polarisering i klimatfrågan och turbulenta ekonomiska tider är det än mer viktigt att kommunicera och inkludera dessa sidonyttor i politiken, eftersom de skapar nyttor för gemene person här och nu.
På andra dagen av COP27 men 640 mil från Sharm el Sheikh modererade Mikael Karlsson ett samtal om regeringens klimatpolitik och COP27 med Isabella Lövin och Mats Engström. Oskar Lindgren satt i publiken och skriver här om vad som diskuterades under detta samtal i det anrika Sjöfartshuset i Gamla Stan i Stockholm.
Isabella Lövin, tidigare vice statsminister, miljö- och klimatminister samt språkrör (MP), inledde samtalet med att kontemplera över utmaningar och möjligheter med att nå Parisavtalet, givet den senaste tidens rapporter som visar att 1,5-gradersmålet är på väg att glida oss ur händerna. Lövin menar att COP27 som inleddes den 6 november i mångt och mycket handlar om vilket narrativ som vinner. Det ena narrativet som driver på för en grön omställning, där den framställs som bra för hälsan, ekonomin och näringslivet. Det andra narrativet som rör finansiering av omställningen, där det verkar ha skapats en ohelig allians som bromsar implementeringen av klimatåtgärder. Alliansen består av fattigare länder som med all rätt kräver finansiering från rikare länder, samt länder och företag som är motsträviga mot en omställning, vilket skapar infekterade förhandlingar om exempelvis loss and damage. Lövin är oroad över att vi fastnar i förhandlingar om finansiering, när detta möte bordas ägnas åt implementering av den regelbok som beslutades förra året under COP26 i Glasgow.
Mats Engström, författare och senior policyrådgivare för Svenska institutet för Europapolitiska studier, håller med om denna farhåga, men tycker att vi bör se bortom de officiella förhandlingar som pågår. Han liknar mötet med ett korallrev av människor där näringsliv, civilsamhälle och politiker möts och fattar viktiga beslut som inte alltid kommuniceras i officiella kommunikéer.
En politik på efterkälke
Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap och lektor i klimatledarskap på Uppsala universitet, undrar om politiken sackar efter andra aktörer, vilket Lövin menar att den ibland gör. Hon tror att det har skapats en rädsla och osäkerhet för vad en omställning innebär. Denna rädsla har även nästlat sig in i Sverige, vilket blev tydligt med den retorik som fördes under valrörelsen där omställningen beskrevs som dyr och att Sveriges roll är obetydlig i sammanhanget med tanke på storleken på våra utsläpp. Denna idé är korkad, enligt Lövin, eftersom Sverige har ett viktigt ansvar som föregångare men även för att det finns många andra länder som är mindre än Sverige. Om inte vi, vem? tänker undertecknad.
Engström menar att denna för omställningen politiska tveksamhet bland annat beror på den oheliga allians som Lövin nämnde tidigare, men även för att rika länder inte levt upp till vad man lovat, både i termer av finansiering men även egna utsläppsminskningar. Nu sluter man äntligen avtal med flera så kalladetillväxtekonomier, såsom Sydafrika och Indonesien, men samtidigt skönjer Engström ett motstånd mot detta i flera näringsdepartement i rika länder eftersom det ökar konkurrensen för nya teknologier. Trion på scen är överens om att finansieringen, även under detta klimattoppmöte, blir en knäckfråga.
Varken Engström och Lövin vill svara på om det känner sig optimistiska inför mötet. De menar att klimatförhandlingar är långsiktiga processer och inte lämpar sig att utvärderas enskilt. Engström svarar dock, om än lite ovilligt, att ett framsteg är om det inte blir steg bakåt. En dos realistisk optimism, men rimligtvis krävs det mer av dessa förhandlingar tänker jag för mig själv. Lövin känner dock en gnutta optimism inför att begreppet ansvarsutkrävande (accountability) har stigit på agendan. Även om Parisavtalets mål är frivilligt måste vi börja prata om ansvarsutkrävande och mekanismer för att hålla länder och företag ansvariga för deras agerande, menar Lövin.
Sveriges ordförandeskap i EU
Vid årsskiftet tar Sverige över ordförandeskapet i EU:s ministerråd. EU-kommissionen har under ledning av Ursula von der Leyen drivit på för en stringent klimatpolitik inom unionen bland annat med den gröna given och lagstiftningspaketet Fit for 55. Engström, med gedigen kunskap om EU-politik, anser att Sverige är bra rustat inför ordförandeskapet, men att inriktningen för ordförandeskapet tills vidare är höljt i mörker. Han hoppas dock på att regeringen fokuserar på hur den gröna given ska implementeras över tid, men att Ukrainakriget och elkrisen riskerar att överskugga klimatarbetet under ordförandeskapet.
Den tidigare europaparlamentarikern Isabella Lövin bedömer att det är en helt annan fart i klimat- och miljöarbetet inom EU jämfört med hennes tid i Bryssel, mycket tack vare von der Leyens ambitiösa agenda. Dessutom har klimatarbetet stärkts genom att ge vice ordförande Frans Timmermans inflytande över flertalet portföljer, vilket Lövin menar är nödvändigt för att klimatpolitiken ska genomsyra beslut inom andra politikområden. Samtidigt har det byggts upp en stabilitet i kommissionen över tid, framför allt vad gäller genomförande av klimatlagstiftning. Detta är positivt och kan avskräcka politiker – i Sverige hoppas undertecknad – från att avskaffa nationella klimatstyrmedel och mål.
Den svenska regeringen i otakt med tiden
Även om det ambitiösa EU-arbetet rullar vidare har den nytillträdde svenska regeringens förslag inom klimatområdet väckt kritik, bland annat nedläggningen av miljödepartementet och den sänkta reduktionsplikten. Engström menar att omvärlden mycket noggrant iakttar utvecklingen i Sverige, exempelvis har den högsta chefen för den tyska miljömyndigheten uttryckt oro över skrotandet av miljödepartementet. Men Engström tycker att det är för tidigt att sia om hur bilden av Sverige som klimatpolitisk föregångare påverkas av den nya regeringens politik. För det första måste vi vänta in den budget som finansminister Svantesson sedvanligt till fots ska föra till riksdagen den 8 november, sedan får det kommande året utvisa hur bilden av Sverige förändras.
Avvecklingen av reduktionsplikten skapar, enligt Lövin, en ogynnsam ryckighet för näringslivet. Det har funnits en bred samsyn kring reduktionsplikten i riksdagen – inklusive alla partier utom SD – om att reduktionsplikten ska vara långsiktig. Detta för att möjliggöra att investeringar i förnybara svenska drivmedel frigörs, vilket välkomnats av näringslivet. Lövin förmodar att detta förslag är obegripligt ur ett näringslivsperspektiv. Dessutom är det ett stort mysterium att regeringen inte presenterat några andra förslag för att väga upp utsläppen som den avvecklade reduktionsplikten leder till, anser Lövin.
Vad gäller nedläggningen av miljödepartementet är båda talarna eniga, klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari (L) lär ha ett svagt mandat i förhandlingar med departementschefen Ebba Busch (KD). Lövin befarar att politiska hissningar – att frågor lyfts upp på högre beslutsnivå när exempelvis näringslivs- och miljöintressen hamnar i konflikt – kommer minska, vilket kan leda till att sådana konflikter löses (eller snarare begravs) internt i departementet.
För att knyta ihop detta brett utblickande samtal menar Karlsson att en del frågor som diskuterats under eftermiddagen kommer att besvaras med regeringens budget. Frågor gällande COP27 får vänta ett par veckor till, men Karlsson själv känner en viss optimism inför mötet. Spelplanen är förändrad, med maktskifte i Brasilien, ett EU med von der Leyen i spetsen som driver på klimatomställningen – som inte lär väja undan för en svensk politik som går i motsatt riktning – samt att den amerikanska presidenten kommer till mötet stärkt av det historiska klimatpaket som antagits i USA.
En motorväg mot ett klimathelvete
Det jag främst tar med mig från detta samtal är vikten av den institutionella styrka som byggts upp både inom EU och det internationella klimatpolitiska samfundet. När enskilda politiker eller länder sviker står det starkt och driver på omställningen. Även om denna omställning går förödande långsamt går det ett finna hopp i att dessa institutioners stabilitet i samklang med kulturella och politiska vindar vid någon tidpunkt kan accelerera omställningen till den takt som klimatkrisen kräver. Men tiden börjar bli knapp, vilket FN:s generalsekreterare Antonio Guterres med all tydlighet sade i sitt tal till världsledarna på COP27 “vi befinner oss på en motorväg mot ett klimathelvete med gaspedalen i botten”. Om vi inte bromsar in hastigt lär det inte finnas någon handbroms att tillgå.
Sverige har en ny regering och statsminister. Den 18 oktober presenterade Ulf Kristersson de ministrar som ska styra Sverige under kommande mandatperiod. Efterspelet har varit allt annat än händelsefattigt. Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap och lektor i klimatledarskap, har i flera medier kommenterat den senaste veckans händelser.
En statsministerblunder
I regeringsförklaringen påstod den nytillträdde statsministern att Sverige blev “en av världens första, nästan helt fossilfria industrinationer” på 1970-talet. Detta uttalande bemöttes av stark kritik, bland annat från Mikael Karlsson i Dagens Nyheter.
– Det är verkligen helt fel. Sverige är absolut inte fossilfritt ännu på flera decennier, vi är inte ens nästan fossilfria. Hur många andra myter florerar i statsministerns huvud? Har vi nästan en rik biologisk mångfald? Har vi nästan städat upp alla miljögifter? Klarar vi nästan miljömålen?
Karlsson menar att detta uttalande är “ovarsamhet med fakta som är direkt skrämmande” i stil med att säga att jorden är platt.
Vetenskapsförnekelse i riksdagen
Den nyblivne riksdagsledamoten Elsa Widding (SD) har tidigare väckt uppmärksamhet för uttalanden där hon ifrågasätter klimatvetenskapen. I sin första riksdagsdebatt kom hon med flera påståenden om klimatet. Bland annat beskrev Widding att uppfattningen att vi har en pågående klimatkris saknar vetenskaplig grund. I en artikel i Aftonbladet uttalar sig Mikael Karlsson om riksdagsledamotens påståenden.
– Mycket hon säger är ren vetenskapsförnekelse och helt enkelt inte sant. Det är som när Trump påstod att man kan injicera rengöringsmedel för att bli frisk från covid, löjeväckande.
Men Karlsson är inte förvånad. Utan menar att SD nu visar sin rätta färg. Samtidigt tycker han att det är en oroväckande utveckling. Inte minst i internationella sammanhang, där uppfattningen om Sverige som ledande inom klimat- och miljöpolitik kan börja ifrågasättas allt mer.
Klimat- och miljöminister utan eget departement
Frågan om vem som skulle ta över ansvaret för klimat- och miljöfrågorna efter Annika Strandhäll (S) besvarades när Romina Pourmokthari (L) blev presenterad som klimat- och miljöminister i regeringsförklaringen. Samtidigt meddelade regeringen att miljödepartementet, som funnits i 35 år, läggs ned. Klimat- och miljöfrågorna flyttas istället till klimat- och näringslivsdepartementet, som leds av Ebba Busch (KD) som utses till energi- och näringsminister.
Karlsson har uttalat sig både i Sveriges Radio och DN där han menar att beslutet om att lägga ned miljödepartementet är beklagligt, men inte helt oväntat.
– Det är beklagligt. Men jag är inte förvånad, eftersom fyrpartiöverenskommelsen pekade i riktning mot en nedmonterad miljöpolitik. Man subventionerar hög elanvändning och fossila bränslen, vilket går stick i stäv med miljöpolitikens grundstenar sedan ett halvt sekel.
Den nya klimat- och miljöministern menar dock att denna omstrukturering liknar den som genomfördes i Tyskland 2021 av Miljöpartiets motsvarighet De Gröna. Och att denna omstrukturering syftar till att skapa ett så kallat superdepartement. Men i Tyskland lades miljödepartementet aldrig ned, vilket uppmärksammats av både forskare och politiker.
Nej nån måtta får det vara!
Det haglar osanna påståenden i miljöfrågor från regeringen med samarbetsparti. I regeringsförklaringen av statsministern, i Aktuellt av miljöministern och i kammaren av SD.
Men allt är inte becksvart. Karlsson skriver i en krönika i Miljö & Utveckling att även om utmaningarna för Pourmokthari är stora och spelplanen oklar, så finns det hopp. Åtminstone om hon formar sin roll utifrån ett driv och engagemang baserat på kunskap om de hot och möjligheter som finns inom miljö- och klimatområdet.
