Climate Change Leadership

Page 2 of 11

Why is climate policy increasingly contested when we know so much more?

11 October 2023 /

On 9 October professor Stacy VanDeveer held his inauguration lecture after being appointed as the 2023-24 Zennström visiting professor. Stacy VanDeveer is a professor and chair of the Department of Conflict Resolution, Human Security & Global Governance at the McCormack Graduate School of Policy and Global Studies at University of Massachusetts Boston.

Returning to his research roots

In front of more than hundred participants at Humanistiska teatern, among which were his husband and his mother, VanDeveer gave an overview of his research which has been devoted to questions of global environmental politics and the interfaces between science and policy. He has explored the roles of experts and power relationships in policymaking, US and EU environmental and energy politics, and processes and institutions of global environmental policymaking. The theme of his PhD dissertation was on the regional collaboration around the Baltic and Mediterranean Sea. With his appointment as 2023-24 Zennström visiting professor at Uppsala University, he has returned to Scandinavia, which was part of his initial research areas.

Stacy VanDeveer in front of the audience holding his presentation
Stacy VanDeveer introducing his past and present work
Screens showing VanDeveers lecture on climate policy
A hot topic that interested many – more than 120 people attended the lecture in the room and online

Why has better scientific knowledge not advanced climate policy more?

Even though the collaboration around the Baltic and Mediterranean Sea involved the affected governments, they were also driven by scientists in different capacities. A question he explored was whether scientific participation had any impact on policymaking. He found that the countries that had institutional capacity had the best opportunities to transform scientific, technical and environmental knowledge into policy action. Later he studied co-production processes of knowledge between scientists and policymakers.

On the role of experts, VanDeveer concluded that scientists have often not made themselves particularly useful in environmental policymaking. At the same time, there has been a notion that growing scientific consensus, together with more certainty and confidence, increasing awareness and knowledge among the public and policymakers, and visibility of the impacts of climate change, should translate into political action. However, this has not happened. The consequence is that we still have mediocre climate polices, which are now even rolled back in some countries, including Sweden.

Discursive power and climate change consequences empower climate leadership

So what makes for efficient climate leadership if not scientific facts and expert knowledge? One approach has been discursive power using a combination of scientific language and justification in social and economic arguments. While movements understood it was difficult to influence central governments, they begun to venue shop, identifying institutions or organisations willing to move ahead and lead by example. Knowledge has been institutionalized within institutions and companies, by employment of environmental experts. There have been attempts made to drive normative change overtime. The European Union is a leading example by having set high product standards that have had an impact on manufacturing norms even beyond Europe.

Another fact that promotes climate leadership is that climate issues are no longer a remote problem for those of us in the Global North. Consequences of climate change and are beginning to affect people’s lives at our door step. Furthermore, climate issues are increasingly linked up with other political issues and grievances.

Opponents of climate transition cause climate policy backlash

At the same time, opponents of climate transition have also learned from the success and failure of climate leadership and grievances, and understood how they can shape efficient counteractive measures. One way is to re-politicise the norms, arguing that environmental policies were not enacted for a good cause. They have chosen not to challenge policies in full and at a central level, but to turn down selected parts of such policies. Opponents have made attempts to delay policies, by claiming that they are not against climate policies, but that changes are happening too fast. The groups fighting back are powerful with both economic and media resources. In recent years, environmental policy backlashes have also occurred in many countries, such as Sweden and the United Kingdom. Even though citizens usually do not support attempts to roll back adopted climate polices, climate issues are generally not prioritized by the electorate. Immediate issues, such as crime, are often more concerning, and these types of grievances have been successfully exploited. With such examples, VanDeveer concluded that there will be no “magical moment” when the need for climate policy action will be broadly accepted and supported. The climate transition will accordingly be a constant struggle ridden by conflicts.

The entire event was recorded and can be watched here

Panel discussion on the progress of climate politics and the role of (political) science

The lecture of Stacy VanDeveer was followed by a panel discussion led by Mikael Karlsson, Senior Lecturer in Climate Change Leadership lecture. Participating in the panel was Naghmeh Nasiritousi, associate professor in political science, Johanna Sandahl, chairperson of the EEB (The European Environmental Bureau) and Charles Parker, professor in political science.

From left Mikael Karlsson, Naghmeh Nasiritousi, Johanna Sandahl and Charles Parker standing at the front of the room and discuss climate policy
Panel discussion. From left to right: Mikael Karlsson, Naghmeh Nasiritousi, Johanna Sandahl and Charles Parker

The panelists were invited to reflect and comment on the presentation. While agreeing with the statement that no magic moment will occur for the acceptance of climate policy, Parker stressed that we should also look at the cumulative effect of science. Increasing scientific evidence has paved the way for today’s international cooperation around climate change, whereas a transformation of policy is still needed for the solutions to come into play. With new and more radical movements growing stronger, the traditional environmental NGO sector is struggling to deal with the question of climate change. Sandahl advocated for co-production of knowledge, and not just looking at environmental science but also bringing in perspectives from political science and humanities. Zooming out, Nasiritousi compared the backlash of climate policy to a more general backlash of democracy. She pointed to a bias in the literature towards successful cases. Instead, we need to study the conflictual politics of climate change.

Audience with VanDeveer sitting at the front and taking notes
VanDeveer in the audience taking notes during the panel discussion

Urgency, solidarity and leading by example can drive change

Despite the growing body of knowledge on climate change and its solutions, there is a notion that progress is still slow. Parker made a point that the time scales of climate change and international relations do not match. Even though the conversation around climate change started 50 years ago, we did not get any proper international agreement before 2015. Yet, from a diplomatic perspective, this is rapid. The problem is that the system is blinking red, and we need to act now. A lack of solidarity in politics was pointed out by Sandahl as another explanatory factor, which she saw as counterproductive given that climate change is increasingly affecting people’s lives. Nasiritousi painted a global picture of climate politics as complex and polycentric, and she stressed the need for courageous countries to take the lead in climate leadership. The discussion briefly touched upon the role of (political) scientists and the impact and the expectations for the upcoming COP28.

VanDeveer surrounded by the panel commenting what he has head during the panel discussion
VanDeveer commented the panel discussion and the panel answered questions from the audience

Research interest in the effects of activism

During the open discussion, a broad range of questions were raised. The topic of adaptation was brought to the conversation, where a lack of climate leadership has been seen. VanDeveer argued that compared to mitigation, we have not been able to find ways to make money of adaption, which is hampering its implementation. One of the final questions that sparked interest across the entire panel was on activism. The panelists agreed that more research on the topic is needed, both in terms of understanding different arenas of activism but also to understand whether disruptive activism is helping or hurting climate policy.

After the presentation followed a mingle. Seasonal finger food was served, showcasing Scandinavian fall produce such as pumpkin and beetroot. Most of the audience stayed and continued the conversation with both panelists and the new Zennström professor, Stacy VanDeveer.

Mikael Karlsson and Stacy VanDeveer standing next to each other outside Humanistiska teatern
Mikael Karlsson and Stacy VanDeveer during the lunch mingle
Daniel Lindvall shaking hand with Michael Harding, VanDeveer's husband, and his mother standing to his right.
Daniel Lindvall, senior researcher at CCL (right) greeting Stacy’s family

Nya kurser för livslångt lärande i klimatledarskap

4 October 2023 /

Under våren 2024 kommer vi på CCL att hålla i två nya kurser för livslångt lärande i klimatledarskap. Kurserna ges på distans och på kvällstid. Anmäl dig senast 16 oktober 2023.

Vad är kurser i livslångt lärande?

Livslångt lärande (LLL) är en satsning för att ge personer i yrkeslivet möjlighet att läsa fristående kurser vid universitetet. Våra LLL-kurser hålls på kvällstid på distans (Zoom) med en till två träffar per vecka.  Exakta veckodagar och tid kommer vi att meddela senare under hösten.  Studietakten är 25% och kurserna pågår under två månader. I våra nya kurser inom klimatledarskap ingår både föreläsningar, seminarier och ett individuellt projektarbete. Under projektarbetet jobbar du som kursdeltagare med ett eget projekt som ger dig relevant kunskap och/eller kan tillämpas eller utvecklas vidare inom din yrkesverksamhet.  Du får mest ut av kursen om du har arbetslivserfarenhet, men det går även att anmäla sig och delta om du saknar det, så länge du har grundläggande behörighet. Läs mer om våra två nya kurser nedan.

Klimatledarskap i näringslivet (3hp)

Kursen Klimatledarskap i näringslivet vänder sig till dig som arbetar inom näringslivet, i såväl små som stora företag, och som är intresserad av vilka möjligheter och utmaningar som klimatförändringen och klimatarbetet medför för svenska företag och för samhället i stort.

Genom föreläsningarna kommer du att skaffa dig kunskap om klimatförändringar, orsaker till klimatpåverkan, möjliga effekter på miljön och tänkbara konsekvenser i samhällets olika sektorer, bland annat för företag. Du kommer att diskutera möjligheter och utmaningar med klimatarbetet inom näringslivet och vi belyser åtgärder som är relevanta för näringslivet, samt potentiella metoder för att motverka utsläpp i dag och i framtiden. I ditt individuella, skriftliga projektarbete som ingår i kursen kommer du att undersöka ditt företags klimatarbete med olika metoder.

Kursen pågår från 15 januari till 17 mars 2024 och ges på distans. Anmäl dig till kursen här.  Efter att du har blivit antagen behöver du registrera dig på kursen.  Denna kurs ger dig tre högskolepoäng.

Klimatledarskap i politik och förvaltning (3hp)

Kursen Klimatledarskap i politik och förvaltning vänder sig till dig som är verksam i kommuner, regioner, myndigheter eller inom politiken, som tjänsteman eller förtroendevald, och som är intresserad av vilka möjligheter och utmaningar som klimatförändringen och klimatpolitiken medför för samhället. Denna kurs behandlar både samhällsvetenskapliga förklaringar till klimatpolitikens utmaningar, vilken roll som demokrati och rättviseaspekter spelar för möjligheterna att genomföra klimateffektiv politik och hur klimatpolitiska styrmedel kan vara utformade för att ha störst möjlighet att bli socialt accepterade.

Genom kursens föreläsningar skaffar du dig först grundläggande kunskap om klimatförändringar, orsaker till klimatpåverkan, möjliga effekter på miljön och tänkbara konsekvenser i samhällets olika sektorer. Du kommer att lämna kursen med kunskap om klimatfrågor och hur dessa hanteras strategiskt bland beslutsfattare på olika nivåer. Dessutom kommer du att kunna redogöra för den svenska klimatpolitiken och dess betydelse inom sektorer såsom energi, transporter, jord- och skogsbruk. Vi diskuterar även klimatpolitik och politik inom andra relevanta områden i Sverige, EU och internationellt, inklusive rättsliga och ekonomiska styrmedel.  Du kommer att beskriva och analysera effektiva, accepterade, rättvisa och demokratiska klimatpolitiska strategier och styrmedel för att förstå dig på samhällets reaktion på styrmedel och vilka aspekter som påverkar acceptans. I ditt individuella, skriftliga projektarbete utvecklar du ett förslag för ett klimatinriktat styrmedel och belyser dess möjligheter och begränsningar.

Kursen pågår från 18 mars till 2 juni 2024 och ges på distans. Anmäl dig till kursen  här.  Efter att du har blivit antagen behöver du registrera dig på kursen. Denna kurs ger dig tre högskolepoäng.

Om du har frågor om våra kurser, kontakta gärna judith.lundberg-felten@geo.uu.se

Stacy VanDeveer new Zennström visiting professor in Climate Change Leadership

19 September 2023 /

Stacy VanDeveer becomes Uppsala university’s sixth Zennström visiting professor in climate change leadership. The guest professorship is part of a ten year’s series of yearly alternating guest professorships that is financed by a donation from Zennström Philanthropies, founded by Uppsala university alumnus Niklas Zennström and his wife Catherine Zennström. The purpose with the Zennström visiting professorship is to contribute through state-of-the art research and teaching with new perspectives and solutions related to the global climate crisis.

Stacy VanDeveer is a professor and chair of the Department of Conflict Resolution, Human Security & Global Governance at the McCormack Graduate School of Policy and Global Studies at University of Massachusetts Boston, interim director for the Centre for Governance & Sustainability at UMass Boston. He will work 50% at the Department of Earth Sciences, Uppsala University within the unit for Climate Change Leadership from September 2023 to August 2024.

VanDeveer’s research answers key questions of global environmental politics and the interface between science and policy. The resulting answers have left strong marks on scholarly and non-scholarly communities alike. This includes his work on the roles of experts in policymaking, EU environmental and energy politics, and processes and institutions of global environmental policymaking. Professor VanDeveer has also conducted community-engaged research on climate change policies in the US. He is frequently advising local, state and federal officials in the US on how to improve climate policy-making.

As recent events around the globe demonstrate, climate change is growing more dangerous. Our policies, and our local and national political leaders, must push forward to accelerate our commitments. If Sweden joins the ranks of the member states who want to go slower rather than lead, European and global climate action is likely to slow – or fail. I want to see a stronger climate leadership, that addresses problems in our lives and communities while, at the same time, reduces emissions and makes our communities more resilient and sustainable, says professor Stacy VanDeveer.

Stacy VanDeveer. Picture credit: Judith Lundberg-Felten

Stacy VanDeveer will participate in research, teaching and external collaboration as part of the growing research group in Climate Change Leadership, CCL, at Uppsala University.

The gap between climate goals and emissions is large and further research is needed on how to overcome barriers to climate mitigation in politics and society. Stacy VanDeveer has a unique international insight into how the climate issue and other environmental problems are governed. As visiting professor, Stacy VanDeveer will strengthen our research and support our communication about the opportunities arising when working to achieve society’s environmental goals in fair and effective ways, says Mikael Karlsson, head of the climate change leadership unit at Uppsala University and responsible for the recruitment of VanDeveer.

Read more about Stacy and his motivation and ambitions with the visiting professorship here. Take the opportunity to attend Stacy’s inaugural lecture on October 9th at 9am at Humanistiska teatern. More information about the programme and registration will follow.

Can democracy cope with climate change?

19 September 2023 /
Mikael Karlsson
Daniel Lindvall

In a recently published article in Climate Policy, Daniel Lindvall and Mikael Karlsson from CCL explore the strengths and weaknesses of democracy in mitigating climate change.

Democracy put in question by greenhouse gas emissions

Democratic governments worldwide fail to reduce emissions in line with the Paris Agreement. As a result, a discussion has emerged on the capacity of democracies to effectively reduce greenhouse gas emissions. Some argue that democracies are unfit to tackle challenges of climate change as democratic decision-making is restricted in time and space by the election cycles and the geographic constraints of the nation state. Interest groups and so-called ‘veto players’ have captured the policy process, while the electorate lacks scientific literacy. These claims have led a few climate scientists to suggest that democracy should be restricted or even put on hold. Others counter that the problem is not democracy as such, but rather the incapacity of existing liberal democratic institutions to channel the interests of citizens. Hence, there is a need to deepen and advance democracy.

To bring clarity to these issues, Lindvall and Karlsson reviewed 72 peer-reviewed articles and book chapters published over the last two decades. The chosen articles reported correlation analyses between indicators of democracy and climate policy performances. Their review confirms that democracies tend to generate better climate policy outputs than autocracies, in terms of adoption of policies, laws and regulations. However, they find weak empirical evidence for an association between democratic development and CO2 emission reductions.

Corruption and income inequalities foster carbon intense economic growth

A reason for the unconvincing performance of democracies is the correlation between economic growth and democratization. Most studies suggest that citizens can use democracy to alleviate the carbon impact of growth. However, this conclusion is only significant in high-income countries with low-corruption. In developing countries with rapid growth, democratic qualities do not seem to have any noteworthy effect on the reduction of growth-generated emissions. A major quest for humanity is thus to find solutions to combat poverty and in parallel advance and sustain human freedom, without carbon-intensive economic development.

Income inequality is another factor that can generate both higher emissions and undermine the capacity of democracy to deliver effective climate polices. Citizens in countries with high levels of income inequality tend to oppose emission reduction policies. They believe that costs for such measures will be unfairly distributed. Furthermore, high income earners have extremely carbon-intensive lifestyles and may be unwilling to support policies that would restrain their lifestyle.

Fossil fuel interests can weaken climate policy performance

A third factor explaining the underperformance of democracies is institutional capacity and corruption. Democracies suffering from corruption and weak state institutions can present ambitious climate policies. However, they tend to implement such policies poorly. The article highlights in this context that corruption and policy capture are often caused by fossil fuel interests, symptoms associated with the so-called ‘rentier effects’. Fossil fuel extraction tend accordingly to negatively influence both institutional capacity, democratic qualities and climate policy performance.

Synergy of renewable technologies and democracy has potential

Lindvall and Karlsson conclude accordingly that with deployment of renewable energy solutions, economic activities can increasingly be disconnected from fossil fuel dependence. This reduces the political influence of the fossil fuel industry. This process could also enhance the capacity of democracies to accelerate the energy transition and reduce emission levels. Policies aiming at combating corruption and accomplishing a fairer wealth distribution, could also help to unleash the transformative capacity of democracy towards a low-carbon future.

Shop in Burkina Faso selling photovoltaic panels. Picture by Wegmann – Own work, CC BY-SA 3.0,

None of the studies identified in the review provides any evidence that would suggest that autocratic regimes perform better than democracies. To conclude, the insufficient climate policy performance of present democracies should rather be seen as an argument to vitalize and strengthen democracy than to restrict it.

The article was developed as a part of the Formas funded research project Wicked Problem Governance and the Formas and Mistra funded research project Fairtrans.

Read the full article here:

Lindvall D and Karlsson M  Exploring the democracy-climate nexus: a review of correlations between democracy and climate policy performance. Climate Policy 2023 https://doi.org/10.1080/14693062.2023.2256697

Studien om styrmedel som främjar multifunktionella landskap

18 September 2023 /
Frida Öhman

Frida Öhman, statsvetare (MSc Hållbar utveckling) är doktorand på CCL sedan mars 2023. Hon arbetar i forskningsprogram LANDPATHS – Framtidens multifunktionella landskap i Sverige. I denna bloggpost berättar hon om bakgrunden och syfte med hennes projekt och hennes egen motivation att forskarstudera inom ämnet. 

Vad är multifunktionella landskap?

Den biologiska mångfalden minskar globalt snabbare än någonsin i mänsklig historia. De existerande politiskt satta målen och reglerna har inte varit tillräckliga. En föreslagen lösning är att introducera multifunktionella landskap. Det vill säga att främja förekomsten av olika funktioner i landskapen då dessa kan minska negativ påverkan på biologisk mångfald och även främja andra funktioner. Funktioner i landskapet kan vara miljömässiga, såsom att förbättra en ekosystemtjänst, eller sociala, såsom att förbättra möjligheterna för rekreation i landskapet men också ekonomiska såsom att bidra till inkomstmöjligheter. Att arbeta med multifunktionella landskap handlar om att diskutera och lyfta dessa positiva synergieffekter men även att hantera konflikter som kan uppstår mellan dessa funktioner.

Picture of Geocentrum building with lots of bikes parked outside
Frida jobbar vid Institutionen för Geovetenskaper, Naturresurser och hållbar utveckling, Uppsala universitet inom enheten för Klimatledarskap (CCL)

Aktuella styrmedel för användning av mark och landskap undersöks

Frida jobbar i LANDPATHS delprojekt Vägar och strategier mot transformativa visioner som syftar till att undersöka huruvida den svenska offentliga förvaltningen är rustade för att arbeta med multifunktionella landskap som kan främja biologisk mångfald. I första hand ska hon undersöka hur Sverige styr användningen av mark- och landskap idag. Vilka signaler sänds ut till alla som brukar och använder marken, skogen, fjällen och kusten. Som en fortsättning på detta ska hon undersöka hur förutsättningarna inom svensk förvaltning och politik ska kunna arbeta med multifunktionella landskap som främjar biologisk mångfald. LandPaths  finansieras av Naturvårdsverket.

Jag ser detta som en otrolig chans att få vara med att analysera hur samhället kan ställa om och implementera miljö- och klimatpolitik på ett rättvist och hållbart sätt. Efter att ha varit ute i arbetslivet och stött på en del hinder för att implementera klimatfrågor hade jag ett växande behov av att få vara med och bidra till hur miljö- och klimatpolitik kan implementeras på en mer övergripande nivå.

Metoder för studien

Frida kommer att genomföra studier av offentliga dokument på nationell, kommunal och regional nivå. Därefter kommer intervjuer att genomföras med handläggare och politiker inom offentlig verksamhet på nationell, kommunal och regional nivå. Utöver detta kommer även Frida ha tillgång till datainsamling från forskningsprojektet LandPaths och då framförallt i form av intervjuer med aktörer som lever och brukar dessa landskap.

Till en början av ett doktorandarbete skriver forskarstudenter en introduktionsuppsats och presentera denna. Frida har precis gjort klart denna övning.

Arbetet gav mig en god överblick av flera begrepp och teorier som jag kommer att använda mig av i avhandlingen framöver såsom landskap, multifunktionella landskap och governance. Eftersom jag har varit ute i arbetslivet i tio år upplevde jag även att introduktionsuppsatsen gav möjlighet att komma tillbaka till det akademiska skrivandet. Det har ju ändå hänt en del på dessa år, såsom införandet av digitala referenssystem.

Möjliga tillämpningar av projektets resultat

Förhoppningen är att forskningsresultaten ska kunna fungera som stöd till beslutsfattare och handläggare inom offentlig sektor. Miljö- och klimatpolitik handlar om komplexa frågor och det finns ett behov av att utveckla beslutsstöd till politiker som kan användas för att synliggöra både synergier men även konflikter. Frida ser att resultatet även kan användas i utformningen av nya styrmedel, regerverk eller arbetsmetoder och att detta såklart ska leda till att den biologiska mångfalden återhämtar sig.

Betydelse av klimatledarskap

Vi frågade Frida som är del av enheten för Klimatledarskap (CCL) och handleds av CCLs huvudforskare Mikael Karlsson, vad Klimatledarskap betyder för henne.

För mig betyder det att få arbeta med hur klimatarbetet ska ledas och förvaltas. Hur ska en rättvis omställning genomföras för att minska på klimatpåverkan? Vem eller vilka ska leda denna omställning? På vilket sätt ska denna omställning ske? Klimatfrågan handlar om komplexa frågor med långt tidsperspektiv. Både politiker, aktörer och marknadskrafter agerar ofta med ett kortsiktigare perspektiv än vad som faktiskt krävs. Därför är detta ett arbete som vi behöver göra tillsammans då det handlar om svåra beslut och avvägningar inom otroligt omfattande, sammanhängande och komplicerade system.

Om fyra år, när Frida har avslutat sitt doktorandarbete, hoppas hon fortsatt få chansen att analysera och bidra till en rättvis samhällsomställning för att minska på klimat- och miljöpåverkan.

Study exploring municipalities on the frontline of climate action

13 September 2023 /
Daniel Lindvall

What motivates urban climate leaders? Daniel Lindvall, senior researcher in the Climate Change Leadership unit, provides answers to that question in a recent article published in the International Journal of Urban Sustainable Development.  

 

Cities are often described as frontrunners in the transition to a low-carbon society. Cities are more progressive and perceptive than national governments, and when they act together, in networks such as the C40, they can influence policymaking on both national and global levels. This notion of urban leadership contests the conventional description of the climate crises as a problem of collective action, and confirms the theories of Elinor Ostrom, and the approach of polycentric governance.

What drives urban climate policies?

While the description of urban climate leadership is attractive, it has also been criticised for being overly idealistic. Cities are often reliant on regulations or funding of national governments, and the climate ambitions of different cities differ substantially. Certain cities are progressive, prioritising climate action, but others are lagging behind. The question is thus what motivates urban climate leaders?

To identify different factors motivating urban climate policies, interviews were made with local politicians and civil servants in five Swedish municipalities that have been top-ranked in the environment policy index Miljöbarometern, and three ranked as less ambitious.

Political consensus is key for climate action

The study demonstrates that political consensus among, and willingness of, the local political leadership is a key factor for progressive climate actions. The most progressive cities have over the years been governed by both left-, liberal-, and conservative-leaning parties, often in coalition with the green party, but the political makeup of the local government was not considered to be as decisive as political consensus. In line with previous research, pioneering moves by individual ambitious politicians or civil servants have been important for initiating transformative policies, however with the adoption of national and EU policies, local climate policies are becoming increasingly institutionalised. This institutionalisation of climate policies makes municipalities less of an independent climate actor, while national and subnational policies have become more important for driving cities forward.

Barriers for citizen involvement in urban climate leadership

The pressure of local business community with high climate ambitions and concerned voters were also considered to be important. Several cities had actively tried to involve citizens; however, the study shows that there are normative, administrative, and technocratic barriers for the inclusion of citizens in the local policymaking process. Most of the interviewees stated, on the other hand, that the engagement and direct involvement of urban residents has not had any significant impact on local climate policies.

Few of the18 interviewees (eight civil servants and ten politicians) claimed that community engagement and pressure from the electorate had any decisive influence on the policymaking process.

Resources and instruments for successful urban climate action

The most important driver for local climate policies, according to several of the interviewees, was the institutional capacities of the municipalities, such as an independent local administration with adequate resources and competences to adopt strategies, action plans, and targets, as well as instruments for progress evaluations. Such instruments could ensure long-term policy stability and enable systematic emission reductions. Networks of cities, setting common emission reduction targets and sharing experience and knowledge, are also relevant to push action forward.

Read more

Lindvall, D. What motivates urban climate leaders? A study of urban climate governance in eight Swedish municipalities. International Journal of Urban Sustainable Development 15 (1) 2023 https://doi.org/10.1080/19463138.2023.2253755

Betraktelser från det nationella klimatmötet

19 June 2023 /
Naghmeh Nasiritousi

Den 1 januari annonserade regeringen att den skulle bjuda in till ett nationellt klimatmöte för att diskutera hur Sverige ska nå nettonollutsläpp. Mötet sades vara en del av en förankringsprocess av den klimathandlingsplan som regeringen ska presentera i höst. Mötet ägde rum den 16 juni 2023 med ca 200 deltagare. Hur gick mötet till och vad var resultaten? Det svarar forskare Naghmeh Nasiritousi på som var på plats vid klimatmötet.

Klimatmötets upplägg

Den som förväntade sig att mötet skulle utspela sig i dialogform blev nog besviken. Mötet bestod av anföranden från statsministern, energi- och näringsministern, och klimat- och miljöministern, samt fyra panelsamtal som handlade om resan mot nettonollutsläpp till 2045. De inbjudna paneldeltagarna representerade mestadels näringslivet. Den mycket kunniga publiken som bestod av politiker, näringslivsrepresentanter, forskare, och några få representanter från fack och civilsamhället, fick bidra till att bredda perspektiven med några få snabba inlägg efter varje panelsamtal. Ungdomar och andra miljöorganisationer som inte hade bjudits in protesterade utanför hotellet där mötet hölls.

Demonstrationer utanför hotellet där Klimatmötet ägde rum
Ungdomar och miljöorganisationer protesterade utanför lokalerna för Klimatmötet

Vad diskuterades? 

Trots att vi bjudits in till ett nationellt klimatmöte var det ett samtal om grön industriell utveckling vi fick bevittna. Ulf Kristersson började med att förklara att EU och näringslivet är två hjältar i den gröna omställningen då de bidrar till grön marknadsekonomi. Han betonade vikten av tydliga, gemensamma och långsiktiga spelregler för att säkerställa internationell konkurrenskraft. Han nämnde möjligheterna med en ambitiös och effektiv klimatomställning, där omställningen är av nationellt svenskt intresse för ekonomi, säkerhet och miljö.

Ulf Kristersson vid Klimatmötet
Statsminister Ulf Kristersson vid Klimatmötet

Den första panelen belyste vikten av EU:s Fit-for-55-paket som är ett politiskt ramverk för EU:s medlemsländer för att snabba på klimatomställningen. Budskapet var att världen ställer om för att förverkliga Parisavtalet och då gäller det att kunna bidra till framtidens lösningar – den globala konkurrensen i framtiden är grön. Det diskuterades om risk för protektionism när länder börjar tävla med varandra att leverera utsläppsminskningar. Vikten av regelverk som ger rätt förutsättningar för omställningen lyftes flera gånger.

Den andra panelen leddes av Svante Axelsson som presenterade Fossilfritt Sveriges arbete med färdplaner för industrins omställning. Här efterlystes en folklig berättelse för klimatomställningen. Det fanns även en önskan om att målkonflikter som kan uppstå vid en samhällsomvandling diskuteras. Eller som en deltagare sade: ”politiken måste bestämma sig och peka ut riktningen och hålla i och hålla ut”. Politikens roll som möjliggörare återkom flera gånger.

De två andra panelerna behandlade olika sektorers utmaningar och möjligheter i omställningen. Vikten av rätt kompetensförsörjning och att hållbarhetsaspekter bör integreras i alla utbildningar lyftes, samt vikten av hållbar materialförsörjning och cirkulära system. Hållbarhet ses som ett sätt att risksäkra företag för framtiden, men för att se till att aktörer ställer om krävs nya samarbeten och rätta styrmedel noterade flera deltagare. Ulf Kristersson avslutade mötet med att säga att staten och kapitalet har en enorm potential i omställningen.

Viktiga samtalsämnen fattades vid klimatmötet

Innehållsmässigt var samtalen inget nytt om man varit med på Fossilfritt Sveriges tidigare konferenser. Systemperspektiv och samtal om hur klimatomställningen kan leda till synergier med andra hållbarhetsmål var tyvärr inte ämnen som diskuterades. Victor Galaz från Stockholm Resilience Center sammanfattade bra i en twittertråd olika viktiga samtalsämnen som saknades från programmet.

Trots att statsministern och statsråden hänvisade till klimatfrågan som en ödesfråga och en överlevnadsfråga och påminde om brådskan med klimatomställning, fick vi inga besked om vad som ska finnas med i klimathandlingsplanen förutom ökad fossilfri elproduktion. Inga nya initiativ eller idéer presenterades, utan budskapet var att mer av allt behövs. Inte heller presenterades någon vision om den fossilfria framtiden, bara att mindre utsläpp går hand i hand med växande ekonomi, välstånd och demokrati.

Från vänster till höger: Klimat- och Miljöminister Romina Pourmokhtari, Statsminister Ulf Kristersson och Energi- och näringsminister Ebba Busch vid Klimatmötet.
Från vänster till höger: Klimat- och Miljöminister Romina Pourmokhtari, Statsminister Ulf Kristersson och Energi- och näringsminister Ebba Busch.

Vart är Sveriges klimatpolitik på väg? 

Ulf Kristersson sade att det behövs tydliga mål och tydliga krav på aktörer. Men den enda forskaren som hade bjudits in till panelsamtalen, nationalekonomen John Hassler, hävdade att det var dags att skrota de svenska klimatmålen i ljuset av EU:s klimatpaket. Flera åhörare protesterade mot detta eftersom det behövs snabba utsläppsminskningar i närtid, och för näringslivet spelar 2030-målet en stor roll för tydlighet och långsiktighet i klimatomställningen. EU ska dessutom snart börja förhandla om ett 2040-mål och där skulle politiken behöva skärpas ytterligare i ljuset av EU:s klimatpolitiska råds första rapport som släpptes dagen innan det nationella klimatmötet. Det skulle därför av både legitimitetsskäl och måluppfyllelseskäl vara konstigt att i detta läge skrota de svenska klimatmålen. Snarare behövs en skärpning för att ligga i linje med att uppfylla sin del av Parisavtalet.

Samtidigt ökar genomförandegapet då regeringens politik ser ut att öka utsläppen. Detta trots att statsråden framhävde Sveriges gynnsamma utgångsläge jämfört med andra länder.  Allt prat om att vi behöver öka farten rimmade tyvärr illa med vad som görs i praktiken. Att Statsministern är tydlig med att klimatomställningen är en nationell angelägenhet och att det är bråttom är bra, men räcker inte när det inte fylls med innehåll. Det är som att konstatera att det blåser upp till storm och säga att man behöver ro i hamn så snabbt som möjligt, men sedan bara använda sig av en åra, och dessutom tveka att använda sjökort och kompass.

Min slutsats av mötet är att det var en missad chans att faktiskt diskutera hur vi ska nå våra klimatmål och hur omställningen ska förankras i samhället. I stället blev det ett snävt fokus på näringslivet, vars röster redan hörts genom Fossilfritt Sverige. Att näringslivet spelar en stor och viktig roll i omställningen är självklart. Varför regeringen hittills inte mött upp deras krav på tydlighet och långsiktighet i klimatpolitiken är däremot svårare att förstå och tyder på SD:s starka inflytande.

Energi- och näringsminister Ebba Busch
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari

Vikten av klimatledarskap

Det positiva med klimatmötet var att det är tydligt att stora delar av näringslivet stöttar en ambitiös klimatpolitik. Näringslivet noterade att omställningen tagit fart runt om i världen. Många efterfrågade starkt politiskt ledarskap som förser aktörer med långsiktiga och stabila regler och incitament att förhålla sig till. Det fanns därför en stor önskan om politisk vilja att visa klimatledarskap.

I höst presenteras inte bara klimathandlingsplanen. Det är även första gången som Parisavtalets globala översyn sker. Parisavtalets måluppfyllelse bygger på att alla länder håller det de lovat och utsläppsminskningar i närtid är av stor vikt för att lyckas med detta. Att aktivt öka utsläppen när klimatförändringarna accelererar är därför högst allvarligt. EU har kommit en bit på vägen för att komma överens om åtgärder för att minska utsläppen. Men många av dessa åtgärder kommer endast få genomslag om några år och mer nationella politik kommer att behövas för att få ned utsläppen. Sverige har därför en fortsatt viktig roll att arbeta för högre ambition i EU och globalt. Om det nationella klimatmötet lyckas mobilisera aktörer i samhället för en snabbare omställning så kan den ses som en ljuspunkt. Framtida möten bör satsa på ett helhetsgrepp och bredda perspektiven för att få till dialog på riktigt.

Naghmeh Nasiritousi, forskare vid Utrikespolitiska institutet och vid CCL, Uppsala universitet

Konsumtionskorridorer för ett gott liv inom munkens gränser

24 May 2023 /

Ett blogginlägg skrivet av Eva Alfredsson, forskare vid CCL

I stormens öga är det lätt att tappa perspektivet och bli lite närsynt. Vi befinner oss mitt i en klimat- och hållbarhetskris men också i en utvecklingsfas där forskning och samhällsplanerare utforskar lösningar.

Ett av många tecken på denna omställning är alla de nya ord och begrepp som föds för att beskriva den nya tiden. En del kommer att ha virvlat förbi, andra är här för att stanna.

Den 5 maj skrev Oskar Lindgren om begreppet Sufficiency och den konferens om detta som han just deltagit i.

Begreppet konsumtionskorridorer 

Ett närbesläktat begrepp är Konsumtionskorridorer. Begreppet syftar till att identifiera vad som krävs för att uppnå ett hållbart välbefinnande inom ekologiskt hållbara gränser med djup hänsyn till global rättvisa. Att bo i konsumtionskorridorer är en representation av vardagen där människor lever inom gränser, så att alla människor – nu och i framtiden – kan få tillgång till det som behövs för att leva ett bra liv (Sahakian et al 2021).

Begreppet är ett resultat av ett fyrårigt större forskningsprogram i Tyskland om hållbar konsumtion och som resulterade i ett antal slutsatser varav begreppet konsumtionskorridorer var ett. Begreppet introducerades genom artikeln av Di Giulio & Fuchs (2014) men vidareutvecklades sedan av en grupp forskare på en årlig träff, ”March Munster Meeting” som ledde fram till boken ”Consumption corridors: Living a good life within sustainable limits” (Fuchs et al 2021)

Ett begrepp i tiden

Konsumtionskorridorer operationaliserar begreppen planetära gränser (Rockström et al 2009) och ”munkekonomin” (Raworth, 2012; Raworth, 2017) utifrån ett konsumtionsperspektiv (Figur 1).

Ett syfte är att använda det för att identifiera kriterier för hållbar konsumtion. Korridorerna definieras av en minimumstandard för vad som krävs för att leva ett gott liv och en maximumstandard som sätter en gräns för hur stor konsumtionen av naturresurser och sociala resurser kan vara utan att riskera att de ekologiska gränserna överskrids (Di Giulio & Fuchs 2014).

Figur 1: En konceptuell bild av konsumtionskorridorer

Policy/styrmedel som styr mot hållbara korridorer

Styrmedel och regler som både har ett tak och ett golv finns redan men inte för konsumtionen. Kör vi bil finns det tex en gräns för hur långsamt och snabbt vi får köra på en allmän väg.

Oftare har dock miljölagstiftningen bara ett tak för hur stora utsläppen får vara. Att utforma policy och styrmedel som både tar hänsyn till golv och tak kräver ett nytt tänk.

En annan skillnad är att konventionella miljöstyrmedel primärt syftar till att undvika skada. Konsumtionskorridorer syftar till att utforma politik som optimerar välbefinnande och säkerställer att basala behov uppfylls.

Utmaningar med begreppet

Begreppet konsumtionskorridorer är relativt enkelt att ta till sig konceptuellt. Att konkret definiera korridorer är desto svårare. Likaså att omvandla dem till policy eller att själv tillämpa dem i ens eget liv är dock långt ifrån trivialt. Redan 2014 identifierades utmaningar såsom att det finns många överlappande korridorer beroende på vilka ekologiska och sociala kriterier som används (Figur 2). Andra invändningar är hur konsumtionskorridorer fungerar i ett pluralistiskt samhälle med olika livsstilar, att staten inte bör begränsa människors friheter, utmaningar kopplade till hur kriterier sätts, att det saknas acceptans etc. Motargumenten är i linje med andra regler och begränsningar som finns i samhället – att den enskildes rätt inte är oinskränkt utan ska vägas mot potentiell påverka på andra.

Figur 2: Konsumtionskorridorer varierar beroende på vilka kriterier som används för att definiera dem. Källa: Di Giulio & Fuchs, 2014

Vilken är din konsumtionskorridor?

Vad krävs för att du ska kunna leva ett gott liv? Och vilka begränsningar skulle du kunna tänka dig utan att det skulle påverka din livskvalitet negativt? Under vilka förutsättningar skulle du kunna acceptera styrmedel som styr mot hållbara konsumtionskorridorer? Bör politiken utforma styrmedel som styr mot hållbara konsumtionskorridorer? Är begreppet här för att stanna eller kommer det virvla förbi och ersättas av andra.

 

Eva Alfredsson

Tack – Jag vill tacka Sylvia Lorek som är en av de forskare som utvecklat begreppet Konsumtionskorridorer och som jag, Eva Alfredsson, fått intervjua inför detta blogginlägg.

 

Referenser

Di Giulio A., Fuchs D., (2014). Sustainable Consumption Corridors: Concept, Objections and Responses. Gaia 23/S1 (2014): 184-192. https://doi.org/10.14512/gaia.23.S1.6

Fuchs D., Sahakian M., Gumbert T., Giulio A. D., Maniates M., Lorek S. & Graf A. (2021). Consumption Corridors: Living a Good Life within Sustainable Limits (1st ed.). Routledge. https://doi.org/10.4324/9780367748746

Raworth K. 2012. A safe and Just Space for Humanity: can We Live Within the Dooughnut. Oxfam Policy and Practice: Climate Change and Resilience 8 (1): 1-26.

Raworth K. 2017. Doughnut Economics: seven Ways to Think Like a 21st Century Economist. London: RH Business Books.

Rockström J., Steffen K., Noone Å., Persson F., Chaplin E., Lambin T., Lenton et al 2009. A Safe Operating Space for Humanity. Nature 461 (7263): 472-475. Doi: 10.1038/461472a.

Sahakian M., Fuchs D., Lorek S. & Di Giulio, A. (2021). Advancing the concept of consumption corridors and exploring its implications. Sustainability : Science, Practice, & Policy, 17(1), 305–315. https://doi.org/10.1080/15487733.2021.1919437

Den första internationella konferensen om sufficiency

5 May 2023 /

Detta blogginlägg är skrivet av Oskar Lindgren som deltog på den första internationella konferensen om sufficiency, arrangerat av Science Po and University of South Australia den 4 maj 2023.

IPCC:s senaste syntesrapport som släpptes i mars 2023, som är en summering av tidigare delrapporter sedan 2016, underströk behovet av att skyndsamt minska utsläppen för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C. Så långt inget nytt. Däremot betonades tydligare än tidigare vikten av beteendemässiga förändringar för att i närtid minska utsläppen. En typ av åtgärder som lyfts fram fokuserar på “sufficiency”. Sufficiency, eller tillräcklighet, syftar till åtgärder som minskar efterfrågan på resurser och energi och beskrivs i rapporten som en viktig utsläppsminskande strategi.

Sufficiency-styrmedel definieras av IPCC som “a set of measures and daily practices that avoid demand for energy, materials, land and water while delivering human well-being for all within planetary boundaries”. Genom att begränsa efterfrågan på konsumtion och följaktligen produktion ämnar sådana styrmedel möjliggöra skyndsamma utsläppsminskningar i kombination med ett fokus på en rättvis fördelning av resurser. Tillräcklighet är avgörande i relation till den resursanvändning i rikare delar av världen som slukar mycket av det utsläppsutrymme som finns tillgängligt om vi ska nå Parisavtalet.

Källa: Sufficiency Summit

I ljuset av det fokus IPCC riktar åt sufficiency-styrmedel samlades ledande forskare, beslutsfattare, civilsamhällesrepresentanter och praktiker på Sufficiency Summit i Paris och Adelaide, Australien. Konferensen ämnade diskutera sufficiency inom olika sektorer, dess nuvarande roll i den internationella klimatpolitiken samt hinder för dess utbredning. Här kommer en redogörelse av de, enligt min uppfattning, mest spännande diskussionerna som fördes under konferensen.

Beteendeförändringar kräver styrmedel

Dr. Yamina Saheb, huvudförfattare till IPCC:s rapporter, inledde konferensen med att beskriva att definitionen av sufficiency bör ses som fyra kausalt relaterade delar där (1) styrmedel krävs för att möjliggöra och uppmuntra till minskad efterfrågan på (2) energi, material, land- och vattenanvändning och andra naturresurser (3) som samtidigt kan förbättra välmående, (4) inom ramen för de planetära gränserna. Sufficiency begränsas därmed inte till energisystemet, vilket varit i huvudsakligt fokus inom forskningslitteraturen. Fortsättningsvis bör sufficiency enligt definitionen inte leda till försämrat välmående på global nivå, snarare utjämna skillnader i konsumtion och resursanvändning.

Saheb betonade vikten av sufficiency-relaterade styrmedel för att minska de globala utsläppen, vilket enligt IPCC:s uträkningar har potentialen att minska utsläppen med över 50% inom flera sektorer jämfört med nuvarande policy-scenarios.

Källa: IPCC, 2022

Samtidigt är sådana styrmedel frånvarande i IPCC:s egna utsläppsscenarios samt i länders nationellt fastställda bidrag. Saheb poängterade att även om sufficiency som begrepp uppmärksammas i rapporten återstår mycket arbete med att normalisera begreppet, inte minst inom politiken, där det föga förvånande alltjämt möter stort motstånd.

Bostäder i fokus

Sufficiency-orienterade styrmedel tillskrevs i syntesrapporten stor betydelse inom bostadssektorn. Professor David Ness från University of South Australia underströk den stora potentialen till utsläppsminskningar från bostäder och städer genom ett ökat fokus på sufficiency. Detta innebär enkelt utryckt att undvika behovet av material och energi genom att bygga om och rekonstruera, snarare än att bygga nya bostäder.

Inom bostadssektorn är sufficiency enligt IPCC den första ordningens strategi, följt av effektivisering och förnybar energi, för att minska energianvändningen och följaktligen klimatpåverkan från bostäder. Detta innebär att på ett så resurseffektivt som möjligt använda befintlig infrastruktur, men att effektivisering och förnybar energi bör användas vid nybyggnation. Ness fördelade sedan ordet till vad han beskrev som ”hjärnan bakom all bra klimatpolitik i Paris” – Paris stads chef för programmet för klimatomställning, Yann Françoise.

Begrepet sufficiency härrör från det franska ordet sobriété, som översatt innebär ’nykterhet’ eller ’återhållsamhet’. Françoise menade att ordet bara för några år sedan var tabu att nämna i politiska kretsar, men att det nu blivit ett modeord – till och med Emmanuel Macron pratar nu om sobriété som en vital del i klimatomställningen. Frankrike har legat i framkant vad gäller sufficiency, där begreppet är centralt i landets lag för energiomställning från 2015. Samtidigt menar Françoise att lagen lägger ansvaret för sufficiency (dvs återhållsamhet i konsumtion) på individen, vilket bortser från behovet av strukturella förändringar för att möjliggöra sufficiency-relaterade beteenden. Detta anknyter till vad Saheb underströk – sufficiency är först och främst en politisk strategi där förändrade beteenden förutsätter styrmedel.

I Paris ämnar Françoise implementera sufficiency på just detta sätt. Staden och politiken ska möjliggöra återhållsamhet i folks dagliga konsumtion, inte förvänta sig det av dem givet dagens förutsättningar. Detta kan ske genom att skapa förutsättningar för alternativa transportmedel, såsom cykling och gång, stötta lokalt producerade livsmedel samtidigt som man tar bort subventioner till eller förbjuda klimatskadlig konsumtion, produktion och tjänster. Enligt egen utsago är Françoises viktigaste uppdrag att inrätta styrmedel som försvårar ohållbara beteenden och uppmuntrar till dess dito på ett, ur allmänhetens perspektiv, önskvärt sätt.

Politiker måste våga prata om produktionsvolymer

Ciaran Cuffe, ledamot i EU-parlamentet samt tidigare minister för hållbara transporter och planering i Irland, var ansvarig för EU-parlamentets förslag till revidering av EU:s byggnadsdirektiv och lade stort fokus på sufficiency i parlamentets förslag. Konceptet är nu för första gången på god väg att inkluderas i EU-lag. Även om det stundtals funnits ett motstånd mot konceptet menar Cuffe att EU-kommissionen, med Ursula von der Leyen i spetsen, hörsammat behovet av styrmedel som syftar till återhållsamhet och begränsningar.

Samtidigt associeras sufficiency ofta till försämrad livskvalitet och välfärd, enligt Costa Ines dos Santos, tidigare miljöminister i Portugal. Det är en utbredd uppfattning att begränsningar av konsumtion hämmar innovation, utveckling och folks levnadsstandard, vilket hon menar är en tankevurpa som förhindrar begreppets utbredning. Begränsningar bör snarare ses som en möjliggörare för innovation, där vi under ett begränsat utrymme baserat på planetära gränser kan sporra nya affärsidéer och mer hållbar produktion. Genom att formulera och kommunicera sufficiency som en möjliggörande strategi för näringslivet kan vi vinna argumentet om behovet av sufficiency, menar hon.

Sufficiency är alltjämt långt ifrån ett etablerat begrepp på den internationella politiska arenan. Dr Irene Maldini på OsloMet University menar att problemformuleringen gällande produktionens klimatpåverkan ofta är tydlig; den höga produktionsvolymen i den rika delen av världen är ett problem. Samtidigt är lösningen sällan att begränsa produktionen, snarare göra den mer effektiv. Om vi fortsätter kringgå det direkta sambandet mellan problemet och lösningen, kommer sufficiency fortsätta befinna sig i utkanten av den politiska diskussionen och dess potential fortsatt vara underutnyttjad, enligt Maldini.

En framåtblick

Även om sufficiency må vara ett nytt modeord i det till synes aldrig sinande hållbarhetslingot så är det ett koncept med potentiell mobiliseringspotential. Det uppmärksammas inte bara av vetenskapen, utan verkar även väcka (om än begränsat) intresse inom politiken och näringslivet. Även om tillräcklighet och återhållsamhet vad gäller konsumtion varken ligger på många politikers läppar eller influerar individers konsumtionsbeteenden så knackar konceptet på den politiska och samhälleliga debattens dörr.

Tyvärr lades fokus under denna konferens övervägande på varför sufficiency är en nyckelstrategi för skyndsamma utsläppsminskningar, inte hur sufficiency kan normaliseras i den politiska diskussionen. Detta är ett återkommande problem även i den vetenskapliga litteraturen. Att ständigt ökande konsumtions- och produktionsvolymer är problematiskt ur ett klimatperspektiv har vi vetat länge – inte minst sedan Donella Meadows banbrytande bok om tillväxtens gränser. Men en reduktion av överflödig konsumtion lär knappast ske spontant, på basis av mer data eller genom en bättre förståelse för konsumtionens klimatpåverkan.

Jag tror att vi slösar värdefull omställningstid genom att undvika prata om hur sufficiency kan normaliseras i den politiska och samhälleliga debatten; under vilka förutsättningar är sufficiency-orienterade styrmedel ett relevant alternativ, givet dagens sociala, ekonomiska och politiska system? Vilka sociala och ekonomiska – utöver de uppenbara klimatmässiga – nyttor medför en sufficiency-orienterad politik? Och, inte minst, hur kan en sådan politik utformas och implementeras på ett sätt som gör det till ett önskvärt alternativ? Frågan är som Françoise träffsäkert poängterade – hur tar vi oss dit?

Förbehållet att sufficiency alltjämt är ett relativt nytt begrepp behöver forskningen ha ett starkare fokus på policy-relevanta ansatser där resultaten ämnar bidra till att stötta den politiska beslutsprocessen.

Forskningen bör söka svara på hur sufficiency-orienterade styrmedel kan utformas på ett sätt som gör dem önskvärda eller åtminstone acceptabla för allmänheten, civilsamhället, näringslivet och inte minst politiken.  Däri ligger den stora utmaningen.

Vad krävs för en framgångsrik klimatpolitik?

14 April 2023 /

När CCLs Zennström gästprofessor Sverker C. Jagers klev upp på scenen på Uppsala Stadsbibliotek den 23 mars 2023 log han när han sneglade på föreläsningens rubrik: Vad krävs för en framgångsrik klimatpolitik?  “Oj, den var djärv. Förhoppningen är väl att jag kanske kan bidra med ett litet svar till denna kraftfulla rubrik” sa han med ett skratt. Sverker hade bjudits in av Klimataktion för att prata om sin forskning.

 

Sverker C. Jagers lyfter faktorer som påverkar acceptans för klimatpolitik under sitt föredrag

Sverker föreläste i en timme om hur politiska styrmedel på olika sätt kan accepteras av medborgarna för att få fart på klimatomställningen. På plats fanns ett 40-tal åhörare och även två politiker, Rafael Waters (S) och Klara Ellström (MP), som fick vara med och kommentera efter presentationen. Som ny doktorand följde jag, Frida Öhman, med Sverker på hans föreläsning.

Klara Ellström (MP), Rafael Waters (S) och Sverker C. Jagers svarar på frågor efter föredraget

Efter föredraget fick Sverker många intressanta frågor från publiken. Publiken undrade om vi verkligen har tid att få acceptans för styrmedel nu när klimatförändringarna tar fart eller om politikerna bara ska införa dem ändå. De båda politikerna kommenterade att de tagit många anteckningar under presentationen och att det varit givande information. De berättade hur de arbetar med klimatfrågorna och hur kommunen arbetar med ökad medborgardialog för att öka förankring av beslut. Och kanske hade Sverker givit ett litet svar på rubriken om vad en framgångsrik klimatpolitik kan innebära. 

Klara Ellström (MP), Sverker C. Jagers, Rafael Waters (S)
Frida Öhman

Författare av blogginlägget: Frida Öhman, doktorand vid CCL

Att satsa på klimatet är en vinst för hela samhället

17 March 2023 /

I den politiska debatten bortses ofta från att klimatåtgärder gynnar mer än bara klimatet, skriver Mikael Karlsson och Oskar Lindgren på UNT.

Klimatpolitiska beslut leder i regel till stora vinster för samhället utöver minskad klimatpåverkan. Minskad biltrafik och ökad cykling förbättrar folkhälsan till följd av minskade luftföroreningar. Förbättrad ekonomi, ökad sysselsättning och stärkt energisäkerhet är några andra exempel på dessa så kallade sidonyttor. Översätts dessa till monetära termer är vinsten enorm.

I en nyligen publicerad studie granskar vi hur sidonyttor av klimatpolitik bedömts i svensk politik. Vår genomgång av statliga utredningar och skattepolitiska beslut sedan 1990 visar att sidonyttor ofta utelämnas ur beräkningar. Detta får klimatpolitiken att framstå som dyrare än vad den egentligen är.

Att förbise sidonyttor leder till bristfälliga beslutsunderlag. Därför presenterar vi en rad förslag på hur den politiska beslutsprocessen kan förbättras för att möjliggöra att samhällsekonomiskt lönsamma beslut fattas. Sammantaget skulle dessa förslag synliggöra den ekonomiska vinsten av en mer ambitiös klimatpolitik. I en tid av ökad polarisering i klimatfrågan och turbulenta ekonomiska tider är det än mer viktigt att kommunicera och inkludera dessa sidonyttor i politiken, eftersom de skapar nyttor för gemene person här och nu.

Sverker C. Jagers’ inaugural lecture

23 November 2022 /

On 21 November 2022 Sverker C. Jagers held his inaugural lecture as new Zennström visiting professor. The lecture on the need of climate change leadership, was followed by a panel discussion led by Mikael Karlsson. We were delighted to have Niklas Zennström in the audience, whose generous donation through Zennström Philanthropies to Uppsala University funds the guest professorships in climate change leadership.

The Zennström visiting professorships

The Zennström Professorship in Climate Change Leadership is a ten-year series of visiting professorships. It is co-funded by generous donations from Zennström Philanthropies, founded by Niklas Zennström, Uppsala University alumnus, and his wife Catherine Zennström. Earlier, over the past six years, four visiting professors have been hosted by the department of Earth Sciences at Uppsala university: Doreen Stabinsky, Kevin Anderson, Keri Facer and Stefania Barca. In 2021 Mikael Karlsson, associate professor in environmental sciences became the formal head of the climate change leadership (CCL) unit at the department.  Thereupon, he has suggested new candidates for the Zennström visiting professorships, including Sverker C. Jagers.

In September 2022, Sverker C. Jagers, otherwise professor in political science at Gothenburg university, joined CCL as the fifth Zennström guest professor. Jagers has long standing experience working with environmental politics and environmental governance, driven by a deep interest in interdisciplinary science. Particularly, he is interested in assessing social and political acceptance of effective environmental and climate instruments, and under what conditions and by whom such instruments are feasible. 

We used the occasion of Niklas Zennström’s visit to Uppsala this November to arrange Jagers’ official inaugural lecture as Zennström guest professor in climate change leadership.

Fltr: Mikael Karlsson, Johan Tysk, Niklas Zennström, Sverker C. Jagers. Picture by J. Wahlgren

Inaugural lecture on the need of climate change leadership

In his inaugural lecture, Jagers proceeded from the theory of social dilemmas and collective action to explain the origin of climate change from a societal perspective and discussed how to overcome this problem. From Jagers’ perspective, climate change is similar to many other collective action problems, such as littering and corruption. The tricky thing with climate change, he argues, is the long-term and sizeable temporal and spatial scales – we’re basically dealing with a gigantic coordination problem. And just like any other collective action problem, it is unlikely that contributing actors will change their behavior spontaneously or voluntarily. Therefore, dealing with climate change requires active guidance and help; where climate change leaders are needed to show the possibility of alternative routes or contribute to necessary coordination through firmer steering. In his lecture, Jagers discussed several potential candidates who can take on this leadership role, including scientists, businesses, religious communities, and other members of civil society.  

Lecture room photographed from behind, with people in the audience and Sverker C. Jagers presenting
Inaugural lecture at Sonja Lyttkens lecture hall, Ångströms laboratory
View of the audience during the inaugural lecture with Niklas Zennström and vice rector Johan Tysk
Niklas Zennström (left) and vice rector Johan Tysk (centre) in the audience
Niklas Zennström in the audience, listening to Sverker C. Jagers inaugural lecture
To the left, Niklas Zennström
Audience view with a woman in the audience standing and holding a microphone during the Q&A session after the lecture
The audience in the room and on Zoom asked questions after the lecture.

Digging into the nitty gritty of Jagers’ research

As a political scientist by training, Jagers particularly elaborated on the possibilities and obstacles for political climate leadership. Political leaders compared to other societal actors, he argued, have the most comprehensive and stringent toolbox, which makes them relevant to study from a leadership perspective. Research on collective action shows that people are willing to undertake behavioral changes to reach a common objective only insofar others do so as well. But in the pursuit of answering why individuals undertake collective action, research has found several determinants that could explain why individuals behave in ways that contribute to a common objective. In his research studies, Jagers has looked at public opinions on climate taxes and laws and found that if people perceive climate policies as being fair and effective, they are more likely to support them. This means that for individuals to support collective action on climate change, policy instruments should be fair and effective, or at least perceived as such. Jagers suggested that for policymakers to show climate leadership, they should consider such determinants when developing and implementing climate policies, as a means to increase policy support and legitimacy. 

Factors affecting public acceptance of climate policies – a key message of the talk

Jagers then moved on to discuss environmental research from a broader perspective, asking what sorts of questions research should pose and answer. He argued that environmental research today is too focused on asking questions to prove a point (are these tragical things happening in society justifiable?) or testing a theory (could one explain the climate change problem by approaching it from another angle?) or challenging theories (does X explain climate change problems better than Y?). Jagers argued that science should be more applied and that researchers should pose questions which can help solve, avoid or mitigate a problem. According to Jagers, science should contribute to making the world a little bit better and naturally, scientists should to a higher degree ask questions that prompts such research (how can this theory help solve that problem?).  

Examples of climate leadership in different sectors

Jagers’ lecture was followed by a panel discussion led by Mikael Karlsson with representatives from different sectors. The panelists were chosen to match the actors (potential climate leaders) that Sverker C. Jagers referred to in his presentation: Naghmeh Nasiritousi, Associate Professor in political sciences at Stockholm university, Annika Gottberg, environmental specialist at Church of Sweden, Mattias Johansson Head of Public Affairs at Volvo Cars and former chief of staff at the Ministry of the Environment (C) and Eva Svedling, elected CEO Global Challenge (Global Utmaning) and former undersecretary of state at the Ministry of the Environment (MP). The panelists summarized their thoughts from having listened to Jager’s inaugural lecture. They furthermore discussed challenges and opportunities in their respective sectors with regards to climate change and how leadership promoting collective action and transformation can be taken. 

Mikael Karlsson standing on the left of the panel composed of three women and one man
Panel discussion moderated by M. Karlsson. Panel members: Naghmeh Nasiritousi , Annika Gottberg, Eva Svedling and Mattias Johansson

Nasiritousi agreed to many of Jager’s points and continued the discussion on political climate leadership, pondering about the lack of such leadership today and how research could help in supporting the evolution of political climate leaders. Johansson, representing the private sector, agreed that there is a current deficit in political climate leadership, but while this has implications for them as a company, he argued that their pathway forward is clear: electrification is happening with or without policy support. He continued saying that the private sector has to change because of customer and investor pressure, but also because they think it is the right thing to do. 

Svedling argued that they can support climate leadership by providing a platform where civil society actors, businesses and politicians can meet and discuss climate solutions. Global Utmaning, where Svedling will take over as CEO in February, can work as a node to bring different societal actors together to accelerate climate action as well as pushing others to do the same. 

Sverker C. Jagers taking notes during the panel discussion
Annika Gottberg resonates from the point of view of the Church of Sweden and their climate actions.

In the Church of Sweden, values are seen as crucial in overcoming barriers to climate action. According to Gottberg, nurturing values of equality and justice is key in their climate work. The Church can, through its wide community and as an important meeting point for people, shed a light on climate justice issues and support individuals in taking climate action. As an organization, they can also undertake measures themselves and “lead by example”. 

Following the panel discussion, Karlsson invited the audience to ask questions about Jagers’ presentation. A question that awoke interest concerned the question of power and how powerful actors can prevent or hamper climate leadership. Jagers found this question excellent, arguing that power is of course relevant in all types of collective action problems, not least concerning climate change. However, given limited time and the complexity of the issue, Jagers invited the audience to attend his master course, where Jagers expands on his thinking on the relationship between power, leadership and climate change. 

Mikael Karlsson gives the word to Sverker C. Jagers to comment on the panel discussion
Mikael Karlsson and Sverker C. Jager on the left of the seated panel composed of three women and one man
Sverker C. Jagers comments on the panel discussion.
Fltr: M. Karlsson, S. C. Jagers, N. Nasiritousi, A. Gottberg, E. Svedling, M. Johansson

Celebrating our new Zennström guest professor

After the successful official part of the event, the day ended with a mingle at the Ångströms laboratory with climate friendly finger food and more informal discussions with the panel, the audience and the new Zennström guest professor, Sverker C. Jagers.

Mikael Karlsson bringing out a toast on Sverker C. Jager
Mikael Karlsson bringing out a toast for Sverker C. Jagers

Recordings of the lecture and the panel discussion

Inaugural lecture recording
Panel discussion recording

In final week of COP27, progress rests on ‘loss and damage’

14 November 2022 /

As ever, the annual climate summit of the Conference of the Parties (COP) has centered on a few and highly conflictual issues. Most notably, loss and damage, and the financing of such, is for the first time included in the formal negotiations and highly advocated by low-income countries. Moving onto the final week of COP27, observers report that negotiations are moving ahead too slowly and too little, and that several knots need to be untied.

This year’s COP meeting in Sharm-El Sheikh in Egypt started per usual with heads of states convening for the World Leaders Summit. Joe Biden, encouraged by the midterm election results which soothed worries of US climate policy drawbacks, announced a new plan to cut methane emissions and supported the “Early Warnings for All Action Plan” drafted by the World Meteorological Organization. The plan aims at establishing warning signals for extreme weather and climate-related events, especially for the most vulnerable countries. French President Emmanuel Macron strongly emphasized the need for climate justice considerations in his speech and that “loss and damage” righteously should be discussed during the coming two weeks.

Abd al-Fattah al-Sisi, President of this year’s host country Egypt, has named this the “Implementation Summit”. He urged all parties to center their efforts towards implementing the rules agreed upon last year in COP26 in Glasgow.

Leading up to the summit, discussions were expected to concern financing and the previously precluded concept of “loss and damage”, as well as clean energy developments and climate adaptation. As expected, both formal negotiations and informal discussions have centered around these issues. 

Money talks

Financing has been a cornerstone and stumbling block in the climate negotiations since the Paris Agreement in 2015. The failure to deliver the annual $100 billion by 2020, agreed upon in Copenhagen 2009, has come into light as poorer countries are increasingly devastated by extreme climate catastrophes. Such as the one in Pakistan earlier this year, leaving over 20 million people in need of humanitarian aid. The World Bank headed by president Malpass – who have been accused of climate denialism by former Vice President Al Gore – has come under increasing fire for insufficient climate financing as well as continued financial support to fossil fuel projects. 

A partial success concerning climate finance from the first week was the tentative support for the “Bridgetown Agenda”, proposed by Prime Minister of Barbados Mia Mottley. The agenda seeks to reform the international financial system to ensure financial flows to low-income countries. It received support from French President Emmanuel Macron, with Germany and the UK tentatively supporting the idea. The Bretton Woods financial system managed by the World Bank and IMF is, according to Mottley, insufficiently structured to allow poorer countries to adapt to increasing climate-induced extreme weather events. With poorer countries being charged with substantially higher interest rates than the rich, Mottley argued that poorer countries should receive concessional lending, but also that discussions must include oil and gas companies, which in recent months have seen unprecedented windfall profits. “How do companies make $200 billion in profits in the last three months and do not expect to contribute $0.10 on every $1 of profit to a loss and damage fund?” she said. Success of the Bridgetown Agenda does, however, rely heavily on the support of the G7 countries who historically been reluctant to adopt concessional lending and debt cancellation policies.

US Climate Envoy John Kerry announced a plan to marshal investments in renewables in developing countries through a framework for carbon credits. The plan, dubbed the “Energy Transition Accelerator”, would allow private companies to gain carbon credits by investing in projects in developing countries. The initiative has not landed well amongst developing countries. Critics argue that another voluntary carbon market will neither instigate necessary deep emission reductions in richer countries nor ensure any additional funding – that would happen anyway – to clean energy developments.  

Rich countries criticized for preventing loss and damage mechanism

The most contentious – but previously precluded from formal COP negotiations – issue is the financing of loss and damage arising from climate change calamities. Although discussions within the UNFCCC have been ongoing since COP19 with the establishment of the “Warsaw International Mechanism for Loss and Damage”, strengthened at COP25 with the Santiago Network and with the Glasgow Dialogue at COP26, progress has been slow. Securing hands-on financing is not expected in Egypt, but emphasis is directed towards settling on the mechanisms of such funding. One week into the negotiations, however, a few countries have pledged to provide loss and damage money. Scotland broke the ice, followed by Denmark, Germany, Belgium Austria and New Zealand. More countries are expected to follow suit and pledge to the loss and damage fund in the second week of the summit, but sums are still far from adequate. Concerning the loss and damage mechanism, progress is even slower. Rich countries, especially the G7, have been accused of distracting from establishing a mechanism by proposing the alternative Global Shield insurance scheme, aimed at establishing a protection scheme to account for climate catastrophes. This has not landed well amongst poorer countries. It is perceived as a way of circumventing the loud calls for a loss and damage mechanism. The Global Shield insurance scheme does not include slow onset events brought about by climate change and includes only a fraction of countries in need of loss and damage money.

Demonstrations and fossil fuel delegates

A worry leading up to the summit in Egypt has concerned the role of civil society groups and activists. The Egyptian regime, with a record of human rights abuses and mass imprisonment of civil society actors, have come under critical scrutiny and commentators have warned of regressive restrictions. The currently imprisoned Egyptian human rights advocate Alaa Abd el-Fattah has become a figurehead of demonstrations and campaigns. Although attempts to raise human rights issues have been made and demonstrations have taken place, civil society organizations have been largely smothered.

If civil society action has been much curtailed during the first week, the oil and gas industry has not. With over 600 oil and gas representatives participating at the meeting, according to official registration lists, they outnumber all delegations from African countries. 

What to expect from the final week of negotiations

Moving onto the second week, informal discussions will center around a few topics that traditionally fall outside the scope of the COP summits, beginning with water scarcity and gender issues on Monday. On Tuesday, attention will be directed towards the role of civil society. Discussions on Wednesday will raise to the fore biodiversity issues, paving way for the UN Biodiversity (COP15) starting on 7 December in Canada, ending with “solutions day” on Thursday where prospects for novel solutions such as Carbon Capture and Storage (CCS) and hydrogen centers on stage. 

Turning to the formal negotiations, government ministers have replaced government leaders in the pursuit of untying the knots from the first week. The most pressing issue being the loss and damage funding, and whether the funding mechanism or the insurance scheme proposed by the G7 countries will prevail. How these negotiations end will much likely define whether COP27 will be seen as a step forward or not, especially concerning the contested issue of accountability.

A conference draft of formal agreements is expected on Wednesday, but a final draft is not expected until the end of the week. As last year’s COP focused on keeping the 1.5C target alive, a year later, that ambition looks even bleaker. In the run-up to the negotiations several reports concluded that the target is slipping away. That it is politically unfeasible to keep the 1.5C target alive and that there is “no longer any credible pathway” to achieving it. The last-minute calamities and weakened commitments in Glasgow made Alok Sharma, President of COP27, tearfully claim that the 1.5C target was, albeit barely, kept alive. Egypt’s COP27 President Sameh Shoukry will face a similar task. 

Klimatpolitik från Rosenbad till Sharm el Sheikh

8 November 2022 /

På andra dagen av COP27 men 640 mil från Sharm el Sheikh modererade Mikael Karlsson ett samtal om regeringens klimatpolitik och COP27 med Isabella Lövin och Mats Engström. Oskar Lindgren satt i publiken och skriver här om vad som diskuterades under detta samtal i det anrika Sjöfartshuset i Gamla Stan i Stockholm.

Isabella Lövin, tidigare vice statsminister, miljö- och klimatminister samt språkrör (MP), inledde samtalet med att kontemplera över utmaningar och möjligheter med att nå Parisavtalet, givet den senaste tidens rapporter som visar att 1,5-gradersmålet är på väg att glida oss ur händerna. Lövin menar att COP27 som inleddes den 6 november i mångt och mycket handlar om vilket narrativ som vinner. Det ena narrativet som driver på för en grön omställning, där den framställs som bra för hälsan, ekonomin och näringslivet. Det andra narrativet som rör finansiering av omställningen, där det verkar ha skapats en ohelig allians som bromsar implementeringen av klimatåtgärder. Alliansen består av fattigare länder som med all rätt kräver finansiering från rikare länder, samt länder och företag som är motsträviga mot en omställning, vilket skapar infekterade förhandlingar om exempelvis loss and damage. Lövin är oroad över att vi fastnar i förhandlingar om finansiering, när detta möte bordas ägnas åt implementering av den regelbok som beslutades förra året under COP26 i Glasgow.

Mats Engström, författare och senior policyrådgivare för Svenska institutet för Europapolitiska studier, håller med om denna farhåga, men tycker att vi bör se bortom de officiella förhandlingar som pågår. Han liknar mötet med ett korallrev av människor där näringsliv, civilsamhälle och politiker möts och fattar viktiga beslut som inte alltid kommuniceras i officiella kommunikéer.

En politik på efterkälke

Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap och lektor i klimatledarskap på Uppsala universitet, undrar om politiken sackar efter andra aktörer, vilket Lövin menar att den ibland gör. Hon tror att det har skapats en rädsla och osäkerhet för vad en omställning innebär. Denna rädsla har även nästlat sig in i Sverige, vilket blev tydligt med den retorik som fördes under valrörelsen där omställningen beskrevs som dyr och att Sveriges roll är obetydlig i sammanhanget med tanke på storleken på våra utsläpp. Denna idé är korkad, enligt Lövin, eftersom Sverige har ett viktigt ansvar som föregångare men även för att det finns många andra länder som är mindre än Sverige. Om inte vi, vem? tänker undertecknad.

Engström menar att denna för omställningen politiska tveksamhet bland annat beror på den oheliga allians som Lövin nämnde tidigare, men även för att rika länder inte levt upp till vad man lovat, både i termer av finansiering men även egna utsläppsminskningar. Nu sluter man äntligen avtal med flera så kallade tillväxtekonomier, såsom Sydafrika och Indonesien, men samtidigt skönjer Engström ett motstånd mot detta i flera näringsdepartement i rika länder eftersom det ökar konkurrensen för nya teknologier. Trion på scen är överens om att finansieringen, även under detta klimattoppmöte, blir en knäckfråga.

Varken Engström och Lövin vill svara på om det känner sig optimistiska inför mötet. De menar att klimatförhandlingar är långsiktiga processer och inte lämpar sig att utvärderas enskilt. Engström svarar dock, om än lite ovilligt, att ett framsteg är om det inte blir steg bakåt. En dos realistisk optimism, men rimligtvis krävs det mer av dessa förhandlingar tänker jag för mig själv. Lövin känner dock en gnutta optimism inför att begreppet ansvarsutkrävande (accountability) har stigit på agendan. Även om Parisavtalets mål är frivilligt måste vi börja prata om ansvarsutkrävande och mekanismer för att hålla länder och företag ansvariga för deras agerande, menar Lövin.

Sveriges ordförandeskap i EU

Vid årsskiftet tar Sverige över ordförandeskapet i EU:s ministerråd. EU-kommissionen har under ledning av Ursula von der Leyen drivit på för en stringent klimatpolitik inom unionen bland annat med den gröna given och lagstiftningspaketet Fit for 55. Engström, med gedigen kunskap om EU-politik, anser att Sverige är bra rustat inför ordförandeskapet, men att inriktningen för ordförandeskapet tills vidare är höljt i mörker. Han hoppas dock på att regeringen fokuserar på hur den gröna given ska implementeras över tid, men att Ukrainakriget och elkrisen riskerar att överskugga klimatarbetet under ordförandeskapet.

Den tidigare europaparlamentarikern Isabella Lövin bedömer att det är en helt annan fart i klimat- och miljöarbetet inom EU jämfört med hennes tid i Bryssel, mycket tack vare von der Leyens ambitiösa agenda. Dessutom har klimatarbetet stärkts genom att ge vice ordförande Frans Timmermans inflytande över flertalet portföljer, vilket Lövin menar är nödvändigt för att klimatpolitiken ska genomsyra beslut inom andra politikområden. Samtidigt har det byggts upp en stabilitet i kommissionen över tid, framför allt vad gäller genomförande av klimatlagstiftning. Detta är positivt och kan avskräcka politiker – i Sverige hoppas undertecknad – från att avskaffa nationella klimatstyrmedel och mål.

Den svenska regeringen i otakt med tiden

Även om det ambitiösa EU-arbetet rullar vidare har den nytillträdde svenska regeringens förslag inom klimatområdet väckt kritik, bland annat nedläggningen av miljödepartementet och den sänkta reduktionsplikten. Engström menar att omvärlden mycket noggrant iakttar utvecklingen i Sverige, exempelvis har den högsta chefen för den tyska miljömyndigheten uttryckt oro över skrotandet av miljödepartementet. Men Engström tycker att det är för tidigt att sia om hur bilden av Sverige som klimatpolitisk föregångare påverkas av den nya regeringens politik. För det första måste vi vänta in den budget som finansminister Svantesson sedvanligt till fots ska föra till riksdagen den 8 november, sedan får det kommande året utvisa hur bilden av Sverige förändras.

Avvecklingen av reduktionsplikten skapar, enligt Lövin, en ogynnsam ryckighet för näringslivet. Det har funnits en bred samsyn kring reduktionsplikten i riksdagen – inklusive alla partier utom SD – om att reduktionsplikten ska vara långsiktig. Detta för att möjliggöra att investeringar i förnybara svenska drivmedel frigörs, vilket välkomnats av näringslivet. Lövin förmodar att detta förslag är obegripligt ur ett näringslivsperspektiv. Dessutom är det ett stort mysterium att regeringen inte presenterat några andra förslag för att väga upp utsläppen som den avvecklade reduktionsplikten leder till, anser Lövin.

Vad gäller nedläggningen av miljödepartementet är båda talarna eniga, klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari (L) lär ha ett svagt mandat i förhandlingar med departementschefen Ebba Busch (KD). Lövin befarar att politiska hissningar – att frågor lyfts upp på högre beslutsnivå när exempelvis näringslivs- och miljöintressen hamnar i konflikt – kommer minska, vilket kan leda till att sådana konflikter löses (eller snarare begravs) internt i departementet.

För att knyta ihop detta brett utblickande samtal menar Karlsson att en del frågor som diskuterats under eftermiddagen kommer att besvaras med regeringens budget. Frågor gällande COP27 får vänta ett par veckor till, men Karlsson själv känner en viss optimism inför mötet. Spelplanen är förändrad, med maktskifte i Brasilien, ett EU med von der Leyen i spetsen som driver på klimatomställningen – som inte lär väja undan för en svensk politik som går i motsatt riktning – samt att den amerikanska presidenten kommer till mötet stärkt av det historiska klimatpaket som antagits i USA.

En motorväg mot ett klimathelvete

Det jag främst tar med mig från detta samtal är vikten av den institutionella styrka som byggts upp både inom EU och det internationella klimatpolitiska samfundet. När enskilda politiker eller länder sviker står det starkt och driver på omställningen. Även om denna omställning går förödande långsamt går det ett finna hopp i att dessa institutioners stabilitet i samklang med kulturella och politiska vindar vid någon tidpunkt kan accelerera omställningen till den takt som klimatkrisen kräver. Men tiden börjar bli knapp, vilket FN:s generalsekreterare Antonio Guterres med all tydlighet sade i sitt tal till världsledarna på COP27 “vi befinner oss på en motorväg mot ett klimathelvete med gaspedalen i botten”. Om vi inte bromsar in hastigt lär det inte finnas någon handbroms att tillgå.

—

Seminariet anordnandes av 2050.

Ett slag för tillämpad samhällsvetenskap

7 November 2022 /

av Sverker C. Jagers, Zennström gästprofessor på CCL

Särskilt  två saker minns jag det stod om den norska staden Bergen, i den geografibok vi hade i fjärde (eller om det var femte) klass: Att staden ligger vid havet, vackert omgärdad av dimhöljda berg och att det alltid regnar där. Enligt statistiken till och med betydligt mer än i min hemstad Göteborg. Och som det regnat och blåst! Hotellet tillhandahöll utlåningsparaplyer och inte mindre än tre hann avverkas, helt, under de tre dagar som mitt besök pågick.

Sofie Lindstrøms hus, Samhällsvetenskapligt fakultet, Universitet i Bergen

Syftet med min resa var att besöka Bergens universitet för att dels ge två olika föredrag på termat tillämpad samhällsvetenskap och dels möta upp med flera unga forskare och ge dem feedback på deras olika arbeten. Det pågår många spännande projekt på detta universitet, det är helt klart. Särskilt kul var det att få återse kollegor som jag tidigare lärt känna under deras tid som doktorander och som nu blommat ut och blivit etablerade forskare i en stad och på ett universitet som båda framstår som väldigt dynamiska och där flera samhällsvetenskapliga grupper sysslar med frågor som rör klimatförändringar.

Inledningsvis besökte jag DIGSSCORE som är en digital forskningsinfrastruktur som bland annat inhyser den norska medborgarpanelen och där flera klimatrelaterade projekt kopplade till allmänhetens opinion bedrivs. Därefter besökte jag Department of Government som är produkten av en sammanslagning av två forskargrupper och alltså är en tämligen ny institution på den samhällsvetenskapliga fakulteten. Här bedrivs mycket forskning som just kan kategoriseras som ”tillämpad” eftersom de frågor man undersöker har en tydlig koppling till hur man kan hantera de samhällsutmaningar som studeras, såsom klimatförändringar och migration.

Exempel på tillämpad samhällsvetenskap

I mitt första föredrag på DIGSSCORE presenterade jag rykande färska resultat från en studie jag gjort med forskare vid Göteborgs universitet, Luleå tekniska universitet och Världsbanken och som handlar om att undersöka allmänhetens inställning till att ta bort subventioner på fossila bränslen. Den geografiska täckningen är fem länder på fyra kontinenter (Mexico, Ecuador, Egypten, Indonesien och Indien).

Resultaten är tämligen entydiga – om ett lands regering specificerar vad de överskjutande pengarna från att ta bort subventioner skall användas till (t ex att satsa på välfärdsutveckling, klimatanpassning eller för att stärka särskilt utsatt grupper, så som fattiga) så ökar stödet betydligt och detta oavsett vilket av länderna vi valt att studera. Jag fick spänstiga och kluriga frågor från publiken, som inte minst är väldigt kunniga när det gäller survey-experimentella metoder och jag tog med mig många viktiga lärdomar inför framtida studier.

Föredrag på DIGSSCORE

Policyinnovation

I mitt andra föredrag med titeln ” Policy innovation: Striking a blow for applied social science” försökte jag vara lite mer djärv och passa på att sticka ut hakan en smula. Därför handlade mitt föredrag mer explicit om min kanske just nu mest dominerande käpphäst, nämligen behovet av att samhällsvetenskapligt inriktad klimat- och miljöforskning bör bli mer tillämpad.

När jag lyssnar till och läser vad många kollegor publicerar och även när man granskar abstrakten till flertalet av de uppsatser som presenteras på statsvetenskapliga och samhällsvetenskapliga miljökonferenser, tycker jag mig se ett tydligt mönster. De flesta som studerar olika klimat- och miljöproblem väljer ut olika aspekter av dessa som kan användas antingen för att driva en tes (t ex. är de olika tragiska saker vi ser i miljön rättfärdiga eller orättfärdiga?), testa en teori (t ex. kan man bättre förklara uppkomsten av miljöproblemet genom att tänka på ett annorlunda sätt?) eller utmana olika teorier (t ex. kan teori X bättre förklara miljöfenomenet än teori Y?). Ganska få studier frågar sig emellertid om någon av alla våra teorier kan hjälpa till att lösa, undvika eller mildra de problem som ju faktiskt pågår konstant och som gradvis gör vår jord mindre angenäm att bebo.

Från teoriutveckling till tillämpad samhällsvetenskap

Naturligtvis utesluter inte det ena det andra, eller att det jag förespråkar gör mer teoretiskt drivna ansatser överflödiga eller oviktiga. Det är klart att vi ständigt behöver förfina våra teorier som hjälper oss att förstå och förklara vad som händer i vår samtid, eller vad som har hänt tidigare i vår historia. Frågan handlar mer om vad vi sedan gör med denna teoriförfining. I mina ögon vore det inte så lite klädsamt om syftena med dessa teoriutvecklingar inte bara, eller huvudsakligen, är att göra våra discipliner bättre, eller våra kollegor mer tillfredsställda, utan att dessa teorier också används för rådgivning kring hur vi kan göra världen lite bättre. 

Eftersom forskningsmiljön jag presenterade dessa tankar inför, Department of Government, sysslar mycket med frågor kring förvaltning och politisk styrning, bland annat på temat klimat och miljö, var nog det valda temat inte så utmanande, utan kanske snarare lite välkommet. Förhoppningsvis leder de spännande samtal vi hade efter föredraget till att fler forskare, inte minst unga sådana, motiveras att ta steget att även ställa forskningsfrågor vars svar kan användas av beslutsfattare, vilket i förlängningen gör att deras vägval och beslut blir både mer verkningsfulla och acceptabla bland de grupper som påverkas av besluten.  

Välkommen till Sverker C. Jagers installationsföreläsning 21 november 2022

Sverker C. Jagers är Zennström professor i klimatledarskap 2022/2023 på CCL.   Kom och lyssna på Sverkers installationsföreläsning som Zennström professor den 21 november 2022 i Uppsala. Läs mer och hitta länken för att anmäla dig.

« Older posts Newer posts »

Contact us

© 2025 Climate Change Leadership

Theme by Anders Norén — Up ↑