Den 1 januari annonserade regeringen att den skulle bjuda in till ett nationellt klimatmöte för att diskutera hur Sverige ska nå nettonollutsläpp. Mötet sades vara en del av en förankringsprocess av den klimathandlingsplan som regeringen ska presentera i höst. Mötet ägde rum den 16 juni 2023 med ca 200 deltagare. Hur gick mötet till och vad var resultaten? Det svarar forskare Naghmeh Nasiritousi på som var på plats vid klimatmötet.
Klimatmötets upplägg
Den som förväntade sig att mötet skulle utspela sig i dialogform blev nog besviken. Mötet bestod av anföranden från statsministern, energi- och näringsministern, och klimat- och miljöministern, samt fyra panelsamtal som handlade om resan mot nettonollutsläpp till 2045. De inbjudna paneldeltagarna representerade mestadels näringslivet. Den mycket kunniga publiken som bestod av politiker, näringslivsrepresentanter, forskare, och några få representanter från fack och civilsamhället, fick bidra till att bredda perspektiven med några få snabba inlägg efter varje panelsamtal. Ungdomar och andra miljöorganisationer som inte hade bjudits in protesterade utanför hotellet där mötet hölls.
Vad diskuterades?
Trots att vi bjudits in till ett nationellt klimatmöte var det ett samtal om grön industriell utveckling vi fick bevittna. Ulf Kristersson började med att förklara att EU och näringslivet är två hjältar i den gröna omställningen då de bidrar till grön marknadsekonomi. Han betonade vikten av tydliga, gemensamma och långsiktiga spelregler för att säkerställa internationell konkurrenskraft. Han nämnde möjligheterna med en ambitiös och effektiv klimatomställning, där omställningen är av nationellt svenskt intresse för ekonomi, säkerhet och miljö.
Den första panelen belyste vikten av EU:s Fit-for-55-paket som är ett politiskt ramverk för EU:s medlemsländer för att snabba på klimatomställningen. Budskapet var att världen ställer om för att förverkliga Parisavtalet och då gäller det att kunna bidra till framtidens lösningar – den globala konkurrensen i framtiden är grön. Det diskuterades om risk för protektionism när länder börjar tävla med varandra att leverera utsläppsminskningar. Vikten av regelverk som ger rätt förutsättningar för omställningen lyftes flera gånger.
Den andra panelen leddes av Svante Axelsson som presenterade Fossilfritt Sveriges arbete med färdplaner för industrins omställning. Här efterlystes en folklig berättelse för klimatomställningen. Det fanns även en önskan om att målkonflikter som kan uppstå vid en samhällsomvandling diskuteras. Eller som en deltagare sade: ”politiken måste bestämma sig och peka ut riktningen och hålla i och hålla ut”. Politikens roll som möjliggörare återkom flera gånger.
De två andra panelerna behandlade olika sektorers utmaningar och möjligheter i omställningen. Vikten av rätt kompetensförsörjning och att hållbarhetsaspekter bör integreras i alla utbildningar lyftes, samt vikten av hållbar materialförsörjning och cirkulära system. Hållbarhet ses som ett sätt att risksäkra företag för framtiden, men för att se till att aktörer ställer om krävs nya samarbeten och rätta styrmedel noterade flera deltagare. Ulf Kristersson avslutade mötet med att säga att staten och kapitalet har en enorm potential i omställningen.
Viktiga samtalsämnen fattades vid klimatmötet
Innehållsmässigt var samtalen inget nytt om man varit med på Fossilfritt Sveriges tidigare konferenser. Systemperspektiv och samtal om hur klimatomställningen kan leda till synergier med andra hållbarhetsmål var tyvärr inte ämnen som diskuterades. Victor Galaz från Stockholm Resilience Center sammanfattade bra i en twittertråd olika viktiga samtalsämnen som saknades från programmet.
Trots att statsministern och statsråden hänvisade till klimatfrågan som en ödesfråga och en överlevnadsfråga och påminde om brådskan med klimatomställning, fick vi inga besked om vad som ska finnas med i klimathandlingsplanen förutom ökad fossilfri elproduktion. Inga nya initiativ eller idéer presenterades, utan budskapet var att mer av allt behövs. Inte heller presenterades någon vision om den fossilfria framtiden, bara att mindre utsläpp går hand i hand med växande ekonomi, välstånd och demokrati.
Vart är Sveriges klimatpolitik på väg?
Ulf Kristersson sade att det behövs tydliga mål och tydliga krav på aktörer. Men den enda forskaren som hade bjudits in till panelsamtalen, nationalekonomen John Hassler, hävdade att det var dags att skrota de svenska klimatmålen i ljuset av EU:s klimatpaket. Flera åhörare protesterade mot detta eftersom det behövs snabba utsläppsminskningar i närtid, och för näringslivet spelar 2030-målet en stor roll för tydlighet och långsiktighet i klimatomställningen. EU ska dessutom snart börja förhandla om ett 2040-mål och där skulle politiken behöva skärpas ytterligare i ljuset av EU:s klimatpolitiska råds första rapport som släpptes dagen innan det nationella klimatmötet. Det skulle därför av både legitimitetsskäl och måluppfyllelseskäl vara konstigt att i detta läge skrota de svenska klimatmålen. Snarare behövs en skärpning för att ligga i linje med att uppfylla sin del av Parisavtalet.
Samtidigt ökar genomförandegapet då regeringens politik ser ut att öka utsläppen. Detta trots att statsråden framhävde Sveriges gynnsamma utgångsläge jämfört med andra länder. Allt prat om att vi behöver öka farten rimmade tyvärr illa med vad som görs i praktiken. Att Statsministern är tydlig med att klimatomställningen är en nationell angelägenhet och att det är bråttom är bra, men räcker inte när det inte fylls med innehåll. Det är som att konstatera att det blåser upp till storm och säga att man behöver ro i hamn så snabbt som möjligt, men sedan bara använda sig av en åra, och dessutom tveka att använda sjökort och kompass.
Min slutsats av mötet är att det var en missad chans att faktiskt diskutera hur vi ska nå våra klimatmål och hur omställningen ska förankras i samhället. I stället blev det ett snävt fokus på näringslivet, vars röster redan hörts genom Fossilfritt Sverige. Att näringslivet spelar en stor och viktig roll i omställningen är självklart. Varför regeringen hittills inte mött upp deras krav på tydlighet och långsiktighet i klimatpolitiken är däremot svårare att förstå och tyder på SD:s starka inflytande.
Vikten av klimatledarskap
Det positiva med klimatmötet var att det är tydligt att stora delar av näringslivet stöttar en ambitiös klimatpolitik. Näringslivet noterade att omställningen tagit fart runt om i världen. Många efterfrågade starkt politiskt ledarskap som förser aktörer med långsiktiga och stabila regler och incitament att förhålla sig till. Det fanns därför en stor önskan om politisk vilja att visa klimatledarskap.
I höst presenteras inte bara klimathandlingsplanen. Det är även första gången som Parisavtalets globala översyn sker. Parisavtalets måluppfyllelse bygger på att alla länder håller det de lovat och utsläppsminskningar i närtid är av stor vikt för att lyckas med detta. Att aktivt öka utsläppen när klimatförändringarna accelererar är därför högst allvarligt. EU har kommit en bit på vägen för att komma överens om åtgärder för att minska utsläppen. Men många av dessa åtgärder kommer endast få genomslag om några år och mer nationella politik kommer att behövas för att få ned utsläppen. Sverige har därför en fortsatt viktig roll att arbeta för högre ambition i EU och globalt. Om det nationella klimatmötet lyckas mobilisera aktörer i samhället för en snabbare omställning så kan den ses som en ljuspunkt. Framtida möten bör satsa på ett helhetsgrepp och bredda perspektiven för att få till dialog på riktigt.
Naghmeh Nasiritousi, forskare vid Utrikespolitiska institutet och vid CCL, Uppsala universitet
makt över hur beslut fattas i samhällsekonomiska frågor världen över. Författarna myntar begreppet ekonocracy (som i en nylig 
