There is momentum in the negotiations and 1.5 degrees is still within reach. The COP presidency is now pushing parties in the right direction and we hope that developed countries responds by improved commitments on finance instead of downplaying what is now on the table, says Mikael Karlsson, research leader at CCL.
With three official days left, three new draft texts appeared at COP26 on Wednesday morning. The 1.5℃ target is kept alive, but the draft calls parties to strengthen NDC pledges within a year, as well as for yearly analysis and reporting of all NDC:s.
The draft of the cover decision text also calls for parties to “accelerate the phasing-out of coal and subsidies for fossil fuels” – in an unusual mention of the infamous f-world: fossil fuels.
I have followed many COP meetings, but I’ve never seen the word “fossil” in formal texts before. This time it should be included and the wording needs to be strengthened. After all, it is basically fossil fuels that all this is about, says Jens Ergon, PhD student at CCL.
Would it hold, it would be the first time fossils fuels are explicitly included in the official agreement. However, the language is short and vague. Only coal is specified and a phase-out of oil and gas is not mentioned.
The wordings on the 1.5℃ target and the effort to speed up the ratcheting up mechanisms of the Paris Agreement can expect pushback, however, and the texts on finance, adaptation and loss & damage are still considered very weak by developing nations and many observers, even though steps forward has been taken on loss & damage.
Reactions on the new texts are mixed. On the one hand, what is proposed opens for a speeded-up process to strengthen short term ambitions on mitigation. On the other hand, the measures are voluntary, and key issues on finance, adaptation and loss & damage remain unresolved.
The language on the 1.5℃ target and strengthened ambitions is apparently pushed by vulnerable countries and the so called High Ambition Coalition, and seemingly also being endorsed by the EU and the USA. Key questions during the coming days are the development on finance and adaptation, as well as how the giants China, India and emerging economies are reacting to any wordings on near term ratcheting up of NDC:s.
Progress, especially on finance and adaptation, seems to be vital. As for now, the feeling among many developing countries is that of an unbalanced agreement, where ambitions to ratchet up mitigation and NDC:s are not met by concrete measures to ratchet up finance and support.
“The text we have now is not enough, let’s acknowledge that”, Mohamed Adow, director of the energy and climate think tank Power Shift Africa, told the audience at a press conference today, adding that “the real dealmaking will go on from now.”
Today climate scientists again underlined the urgency of backing up long term net zero climate goals with real policy measures and pledges to reduce emissions sharply until 2030. This means that an agreement in Glasgow need to include promises to sharpen today’s pledges substantially during the next few years, at least if the Paris goal to keep global warming close to 1.5℃ is to be kept alive.
The number of countries handing in long-term goals to reduce emissions to net zero has increased substantially during the last year, including the worlds largest economies and emitters: from the EU, USA and many others going for net zero in 2050, to China in 2060, and India promising in net zero in 2070 during the COP26. This is a substantial step forward. Not only does net zero greenhouse gas emissions essentially mean an end for fossil fuels. If all the net zero promises would be fulfilled, global warming might be limited to 1.8-1.9℃, according to recent estimates by IEA and others.
The crucial issue is the “if”. As for now, these long term targets are not backed up by robust plans, finance and policy measures. Quite contrary, as reported earlier, if the long term goals are taken out from the equation, current policy measures and short term pledges up until 2030 instead points towards a global warming of 2.4-2.7℃ (or more, might be added, as the temperature estimates are given with a 50% chance of exceeding them).
This gap between the Paris goals and the net zero promises in the far future on the one hand, and the short term pledges and actual policy measures here and now on the other, has increasingly come into focus in Glasgow. Today scientists in the collaboration Climate Action Tracker presented a new report, again highlighting this mismatch.
“There is a massive credibility gap here in Glasgow”, Bill Hare of Climate Analytics and Climate Action Tracker told the audience during a press conference at COP26 today.
The problem is not only the credibility gap itself. Nobody in Glasgow believes that substantially sharpened pledges will be presented during the last few days of COP26. At least not pledges that will be nearly enough to close the ambition gap in emission reduction targets until 2030. The crucial issue during the next few days, according to the scientists in the Climate Action Tracker collaboration, is if the negotiating countries at COP26 will be able to nail down an agreement that says that these targets are to be sharpened next year, and the year after that, and so on. As it is, the ratcheting up mechanism of the Paris Agreement only kicks in every five year – a tempo that in effect would make the 1.5℃ target impossible to reach, at least within the context of the Paris Agreement, and thus also undermining the whole idea behind the agreement, as a serious tool to step-by-step increase the climate ambitions of the world, and to eventually be in line with the original goal of keeping global warming well below 2℃, and if possible 1.5℃.
“I can say what I do not want to happen, and that is that we come out of Glasgow with no agreement about this, and in effect saying: ‘let’s do nothing in five years’. That would be catastrophic”, professor Niklas Höhne at NewClimate Institute and Climate Action Tracker told us during a conversation after the press conference.
In the next few days we will know. Pressure to keep the 1.5℃ goal – and the reputation of the Paris Agreement – alive will surely increase. Will it be enough? It seems likely, at least in some diplomatic way. For instance, the UK hosts will probably not want Glasgow and COP26 to go down in history as the event where the 1.5℃ target finally slipped out of reach. And to end up on a positive note: Yes, the gap is huge. But it has began to shrink, even though annoyingly slow. The crucial issue for the world is where the final landing zone will be: 2.4℃ warming, 1.9℃, 1.7℃, or perhaps even close to 1.5℃? At the end of the day, every tenth of a degree will matter.
Under FN-mötets första vecka har det florerat vitt skilda budskap om vart dagens klimatambitioner gentligen pekar. På väg mot 2,7℃ eller mer, långt över Parisavtalets skyddsbarriärer – eller för första gången tillräckligt för att hålla uppvärmningen under 2℃. Vad stämmer egentligen?
Inför COP26 konstaterade FN:s egna organ att de nationella åtaganden som rapporterats in till FN-systemet är långtifrån tillräckliga för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5-2℃. Enligt sammanställningen av åtagandena inför COP26 beräknas utsläppen i världen plana ut under 2020-talet, vilket är lång ifrån den halvering till 2030 som exempelvis krävs för att ha en någorlunda chans att begränsa uppvärmningen till 1,5℃. Enligt FN:s miljöorgan UNEP innebär det att världen med nuvarande klimatambitioner är på väg mot en uppvärmning runt 2,7℃ eller mer.
I veckan kom emellertid ett helt annat budskap från den internationella energibyrån IEA. För första gången tyder världens klimatambitioner, enligt IEA, på att den globala uppvärmningen kan begränsas till 1,8-1,9℃. Hur kan IEA och FN-organen komma till så vitt skilda slutsatser? Svaret är att man räknar på olika saker, och att IEA dessutom tagit med nya klimatlöften som presenterats efter FN-rapporterna.
Den avgörande skillnaden handlar om de långsiktiga klimatambitionerna. En stort antal länder säger sig idag ha som målsättning att nå nettonollutsläpp av växthusgaser 2050 (EU, USA med flera), 2060 (exempelvis Kina) eller 2070 (Indien). Inkluderas inte de här långsiktiga målen så tyder de mer närliggande klimatambitionerna fram till 2030 på en utsläppskurva som pekar mot 2,7℃ uppvärmning eller mer. Tas däremot de långsiktiga mål som inkommit i god tid inför COP26 med så blir resultatet ett helt annat. Utsläppen förväntas i så fall pressas ner rejält efter 2030 och den globala uppvärmningen beräknas landa runt 2,2℃. Läggs därtill de nya löften som tillkommit, framför allt från Indien och Kina, så kan den förväntade utsläpps- och temperaturkurvan bändas ner ytterligare, mot 1,8-1,9℃ uppvärmning.
Vilket av de här sätten att räkna man väljer beror inte minst på vilken tilltro man har till att de långsiktiga målen faktiskt kommer att backas upp med handfast politik. Men också på hur man ser på den underliggande tekniska och ekonomiska utveckling som antas realisera målen – många hoppas att den snabba utvecklingen för förnybar energi ska lösa en hel del, andra menar att det krävs betydligt tuffare åtgärder för att få ned utsläppen. Kalkylerna i sig rymmer också en osäkerhet, både när det gäller klimatsystemets känslighet och antaganden om framtida möjligheter att nyttja så kallade minusutsläpp. Räknas möjligheterna för minusutsläpp bort så blir ekvationen betydligt tuffare.
Ur ett optimistiskt perspektiv pekar temperaturskattningarna och de långsiktiga målen på något avgörande: Den snabba utvecklingen för förnybar energi har gjort det möjligt för världens utsläppsjättar att lova att utsläppen ska nå nettonoll 2050-2070. Nettonollutsläpp är ett kodord för att fossila bränslen – kol, olja, gas – ska försvinna. Världens stora ekonomier är med andra ord numera inriktade på att den fossila eran är över inom 30-50 år. Det här är en stor skillnad från hur det såg ut för bara 5-6 år sedan. Har man en god tilltro till att de långsiktiga målen faktiskt kommer att uppfyllas, inte minst genom den tekniska utvecklingen, så förefaller Parisavtalets lägre ribba, tvågradersmålet, numera väl inom räckhåll.
Från ett pessimistiskt perspektiv säger löftena och kalkylerna emellertid något annat. Det är lätt att lova saker som ska inträffa om 30, 40, 50 år, långt bortom nuvarande mandatperioder. Ser man däremot till de löften och åtaganden som gäller här och nu, fram till 2030, så ser bilden annorlunda ut. Även om de mest ambitiösa klimatplanerna för världens länder förverkligas så kommer utsläppskurvan som bäst bändas ner några få procent fram till 2030. Det är helt otillräckligt om världen ska ha en chans att hålla uppvärmningen nära 1,5℃, och ställer dessutom stora krav på snabba utsläppsminskningar och framtida minusutsläpp om temperaturökningen ska hållas väl under 2℃.
Den stora utmaningen idag handlar med andra ord om de politiska ambitionerna i närtid. Det är de som avgör om världen har en rimlig chans att begränsa uppvärmningen en god bit under 2℃ – utan att behöva luta sig mot gigantiska framtida minusutsläpp. Det här gäller världen som helhet. Länder som Kina behöver bända ner sin utsläppskurva märkbart före 2030 – vilket innebär att landets enorma kolkonsumtion måste börja minska på allvar inom några få år. Sverige och EU måste i sin tur vässa sin klimatpolitik, med stärkta ambitioner och åtgärder i närtid. Förmodligen skulle utsläppen i vår del av världen behöva minska med 70-80 procent till 2030. Åtminstone om ambitionen är den som slagits fast i Parisavtalet: att hålla den globala uppvärmningen väl under 2℃ och så nära 1,5℃ som möjligt.
Sanna Gunnarsson, alumni of CEMUS, writes a brilliant analysis of carbon budgets and climate governance in her Masters thesis for KTH. Through her study of two local carbon budgets she explores the potential of this as a tool for sustainability transition through the lenses of three narratives: Tweak the system, Re-invent the system, and Shake the system. Read more in her thesis here:
On the 9th of August, the UN Climate Panel released the first part of its new climate report. The report is a comprehensive compilation of the current scientific state of knowledge regarding climate change, including climate models and scenarios.
UN Secretary-General Antonio Guterres says the report should be considered a red flag for humanity. The risk is clear: within ten years we will pass the Paris Agreement’s goal of a 1.5 degree temperature rise. As before, it is stated that carbon dioxide from the burning of fossil fuels is the main cause and that sea levels are rising. More clearly than ever, the IPCC points out that the increase in extreme weather events such as heat waves and droughts is primarily due to humanity’s impact on the climate.
Mikael Karlsson, associate professor of environmental science and senior lecturer in climate change leadership comments on the report.
Does the report contain anything surprising?
– We have been sure since at least the 1990s that humans affect the climate and that it has serious consequences so the main features are well known. Since then research has become considerably clearer on what is happening, where it is happening and how fast it is happening. What is perhaps most surprising is how clear the climate panel is now about the increase in extreme weather. It moves what many thought were future consequences to the here and now, says Mikael Karlsson, associate professor of environmental science at Uppsala University.
Which areas of the world are most vulnerable?
– Probably the biggest problem with climate change is that it is getting drier in the world where drought is already a big problem and where many people live in deep poverty. This will be developed in the second part of the report in February next year. But today’s report shows extensive climate impact in our part of the world as well. In the far north of the globe the warming will be greater than average and we will see more extreme weather in the future. This may be in the form of fires and floods that can cause great damage, says Mikael Karlsson, associate professor of environmental science at Uppsala University.
Is it too late to reverse the trend?
– Absolutely not. Admittedly some trends, such as sea level rise, will continue for centuries, but the pace can be slowed down considerably and many other catastrophic scenarios can be avoided altogether. It is still quite possible to meet the goal of limiting the temperature increase to 1.5 degrees. The third part of the report, which will be published in March next year, shows how this can be done. But we already know today that many solutions are available and our research shows that even in the short term it can be profitable to change direction, says Mikael Karlsson, associate professor of environmental science at Uppsala University.
What happens now? How should society act, how do we get there and how can I as an individual act?
– The solution catalog is thick and more and more politicians, business leaders and individuals are taking responsibility and trying to reduce emissions. By all accounts, that work will accelerate in the near future. Within the EU a number of measures were proposed this summer and later this autumn there will be a global climate summit in Glasgow. Climate work is also intensifying in Sweden, although much remains to be done. As an individual you can do a lot – eat a little more green, cycle and walk a little more often, opting first for a train and bus are simple measures. The best part is that many measures also give us better health and finances, says Mikael Karlsson, associate professor of environmental science at Uppsala University.
This year Climate Change Leadership was glad to co-host the conference with KlimatSekretariat and KlimatRikstag as organising partners together with Fackförbundet Vision.
The conference this year was a 3-day digital format, bringing together researchers, students, the public sector, civil society and others to explore the science and politics of climate change mitigation. This marked the second carbon budgets conference to be held in Sweden, and built on the work established by past Zennström Professor in Climate Change Leadership, Kevin Anderson, in designing carbon budgets for Swedish municipalities during his time in Uppsala.
Day 1 of the conference was held in English, and had a particular focus on research and questions at the interface of science and policy. It began with a keynote by Professor of Energy and Climate Kevin Anderson presenting on moving from net-zero to real-zero, and how we can use carbon budgets to frame Paris-compliant mitigation policies.
The day continued with a series of speed talks on the science and politics of rapid mitigation. The talks ran as follows:
Christopher Jones (Tyndall Centre) on ‘International outlooks and Translating the Paris Agreement into local climate change goals’
Sanna Gunnarsson (KTH) and Derek Garfield (Uppsala University) about municipal and regional carbon budgets as a tool for local climate transitions
Johan Gärdebo (Linköping University) on Swedish Just Transition and its relationship to Union Workers
Mikael Karlsson (Climate Change Leadership, Uppsala University) on barriers and drivers when using carbon budgets for societal transformations
Following the speed talks, participants had the opportunity to join breakout rooms with one of the speakers:
The day concluded with a panel discussion exploring the opportunities and limitations of carbon budgets and science-based approaches to societal transition. The panel was moderated by CCL affiliated PhD Isak Stoddard and the following guests:
Kevin Anderson (Professor of Energy and Climate with joint chairs at the Universities of Manchester, Uppsala and Bergen)
Carly McLachlan (Deputy Director on Tyndall Centre)
Stefania Barca (Zennström Professor in Climate Change Leadership, Uppsala University)
Martin Wetterstedt (researcher at Uppsala University and the Mälardalen Energy Agency)
Day 2 and 3 were in Swedish, with Day 2 focusing on questions of local and regional governance, and Day 3 on the roles of civil society.
To learn more about the conference, access presenter slides and more video content visit https://en.co2-budget.com/
Den globala koldioxidbudgeten är den begränsade totala mängd koldioxid, det utsläppsutrymme, som kan släppas ut till atmosfären för att klara ett visst temperaturmål. Den kan brytas ner och fördelas i tid och rum och därigenom uttryckas som lokala årliga koldioxidbudgetar.
En koldioxidbudget är förstås den siffra, den mängd koldioxid, samt tillhörande förslag på minskningstakt för att klara denna. Men budgeten består också av de tolkningar av vad Parisavtalet innebär och möjligheten till så kallade negativa utsläpp. I sig hjälper den till att konkretisera vad det innebär att koldioxid ackumuleras i atmosfären, och att CO2‑utsläpp därför måste betraktas ur ett kumulativt perspektiv.
Det är detta arbete som gjorts i detta projekt för svenska kommuner, regioner och län för åren 2020-2040. Efter 2040 måste utsläppen fortsätta att sjunka mot noll.
Om samarbetet med svenska kommuner, regioner och län
Kevin Anderson är pionjär inom arbetet med att omvandla den globala koldioxidbudgeten till nationell och lokal nivå och har bland annat tagit fram en budget för Manchester, Skottland samt för England via deras Climate Change Act.
År 2017 tog Järfälla kommun kontakt med klimatledarskapsnoden (CCL) och undrade om Järfälla kunde få en koldioxidbudget beräknad (Anderson et al., 2017). När projektet var klart tog fler kommuner samt län kontakt med CCL och bad att få budgetar beräknade.
Det stora intresset resulterade i att det under 2018 startades ett projekt, Koldioxidbudgetar 2020-2040, för att beräkna budgetar åt fler kommuner, regioner och län. Framförallt under upplaga två, men även under de senaste omgångarna dialog förts med deltagande organisationer via mail och möten. Mötena har syftat till att behovsanpassa innehållet i rapporterna samt att författarna får ta del av kommunala och regionala perspektiv, kunskaper och erfarenheter.
Sammanlagt har vi nu beräknat koldioxidbudgetar för ett tjugotal kommuner, regioner och län runt om i Sverige
Just nu planerar vi för 2021 års arbete, ta gärna kontakt med oss om ni är intresserade att delta.
Som inspiration kan nämnas att EU just röstat igenom att koldioxidbudgetar ska användas samt att staden Manchester i England har antagit följande ambitiösa mål:
Proposal one: Manchester adopts the Tyndall Centre’s proposed targets and definition of zero carbon and includes them formally in the Our Manchester and Manchester City Council policy framework. Namely: a limited carbon budget of 15m tonnes CO2 for 2018-2100; 13% year-on year reductions in CO2 from 2018; zero carbon by 2038.
Proposal two: Manchester recognises that action on climate change is a fundamental part of achieving the city’s 2025 vision and objectives. And by taking urgent action to become a zero carbon city, starting in 2018, we will achieve more benefits for Manchester’s residents and businesses up to 2025 and beyond.
Proposal three: Manchester accelerates its efforts to mobilise all residents, businesses and other stakeholders to take action on climate change, starting in 2018.
Proposal four: Manchester puts in place an action plan and the resources needed to stay within the proposed carbon budget, starting in 2018.
Under 2018-2019 pågår också ett Vinnovaprojekt med titeln – Digital plattform för beräkning av koldioxidbudgetar och simulering samt sam-skapande av klimatåtgärdspaket – ta gärna kontakt med oss om det låter intressant.
A new paper by Professor Kevin Anderson and NRHU doctoral student Isak Stoddard reviews the mitigation plans of “climate progressive” nations, Sweden and the UK, and compares them with Paris-compliant pathways, and is now published in Climate Policy. The piece is written together with a colleague from Manchester, John Broderick.
Det praktiska arbetet med att bryta ner och fördela den globala koldioxidbudgeten är i pionjärstadiet och det finns stor potential att utveckla både metod samt tillämpning av koldioxidbudgetar som styrverktyg. Med detta som bakgrund arrangerade CCL en tvådagarskonferens med temat ”två år med svenska koldioxidbudgetar” den 4-5 november 2019. Syftet var att öka kunskapen om forskningen bakom koldioxidbudgetar samt diskutera tillämpning utifrån olika aktörers perspektiv. Vid konferensen deltog över 60 personer från kommuner, länsstyrelser, akademi och civilsamhälle. I följande avsnitt sammanfattar vi några viktiga inslag och medskick från konferensen.
Den globala koldioxidbudgeten är den begränsade totala mängd koldioxid som
kan släppas ut till atmosfären för att klara ett visst temperaturmål. Det
betyder att 1,5 och 2-gradersmålet kan brytas ner och fördelas i tid och rum i
form av nationella, regionala, och lokala koldioxidbudgetar. CCL har i
samarbete med svenska kommuner, län, och regioner tillämpat detta och beräknat lokala
och regionala koldioxidbudgetar. Koldioxidbudgetarna gäller för åren 2020-2040
och anger en årlig minskningstakt i linje med Parisavtalet. Efter 2040 måste
utsläppen fortsätta att sjunka mot noll.
Projektet har möjliggjorts av Uppsala Universitets roterande gästprofessur
i klimatledarskap (CCL) som mellan 2015 och 2018 hölls av Professor Kevin
Anderson vid Tyndall Centre for Climate Change Research. Kevin Anderson är
pionjär inom arbetet med att omvandla den globala koldioxidbudgeten till
nationell och lokal nivå. Förutom arbetet med svenska kommuner och län har
Kevin Anderson varit med och tagit fram en budget för Manchester, Skottland
samt för England via deras Climate Change Act.
Det svenska projektet inleddes år 2017 med att Järfälla Kommun tog kontakt
med CCL med en förfrågan om att beräkna en koldioxidbudget för kommunens
geografiska område. Kommunen ville förstå vilka utsläppsminskningar som krävs
för att kommunens mål skulle kunna sägas vara i linje med Parisavtalet. När
projektet var klart tog fler kommuner samt län och regioner kontakt med CCL och
bad att få budgetar beräknade. Detta resulterade i ett samarbete med 17
kommuner, län, och regioner under 2018 och ytterligare ca 12 under 2019. Rubrikerna är formaterade med tab 1,5 cm om om du
ska använda numrerade rubriker. OBS! inte formaterade med hängande indrag. Om
den numrerade rubriken går över en rad tryck ”skift”+enter, tryck sedan tab och
fortsätt skriv in rubriken.
CCLs och Tyndalls centres beräknade siffra på hur snabbt koldioxidutsläppen måste minska har varierat lite mellan rapporterna, men hamnar betydligt över 10 % i samtliga rapporter.
Kevin Anderson
Några nedslag i konferensen
Följande avsnitt gör nedslag i programmet med
fokus på lärdomar och erfarenheter från det svenska koldioxidbudgetprojektet,
Manchester Citys arbete med sin koldioxidbudget, samt arbete i Norge med
klimatbudgetar. Avslutningsvis kan man läsa om konferensdeltagarnas egna reflektioner
och idéer kring tillämpningen koldioxidbudgetar i lokalt och regionalt
klimatarbete.
Erfarenheter från svenska kommuner, län, och regioner
I inledningen av konferensen presenterades resultat
från en masteruppsats som följt arbetet med koldioxidbudgetar i några av
kommunerna och länen som fick en koldioxidbudget beräknad under 2018. Därefter
följde ett panelsamtal med representanter från kommuner och län med erfarenhet
av koldioxidbudgetar. Diskussionen fokuserade på vad som hänt ute i kommunerna
och länen samt hur rapporterna används i dagsläget.
Uppföljningen av projektet visar att de flesta
av kommunerna och länen i dagsläget främst använder budgeten som ett
kompletterande underlag i det ordinarie klimatarbetet. Vidare ser många på
budgeten som ett sätt att visa och kommunicera att utsläppen behöver minska
drastiskt varje år. Man ser även att en koldioxidbudget kan användas för att
visa att kommun, näringsliv, civilsamhälle, och medborgare delar på samma
utsläppsutrymme. Det gör budgetarna till ett potentiellt effektivt verktyg i
arbetet med att samla aktörer och bygga en gemensam ansvarskänsla för
klimatfrågan. Det verkar samtidigt som att kommuntjänstemän upplever att
kommunen som organisation i dagsläget saknar rådighet att driva igenom den
omställningstakt som föreslås i koldioxidbudgetramverket. Koldioxidbudgetrapporterna
har främst stannat på tjänstemannanivå och få kommuner har än så länge beslutat
politiskt om att följa ramverket.
Intressanta frågor för fortsatt uppföljning är därför hur medborgare och politiker ser på koldioxidbudgetramverket som underlag för lokal klimatpolitik, om och hur ramverket integreras i befintliga mål och arbetssätt, hur rapporterna används konkret i arbetet med att samla aktörer kring klimatfrågan samt kommunikation kring snabb klimatomställning.
Publik
Erfarenheter från Manchester
Manchester City Council beslöt i slutet av
2018 att anta ett koldioxidbudgetramverk som beslutsunderlag till stadens
åtgärder för minskad klimatpåverkan. Under konferensen berättade Jonny Sadler
från Manchester Climate Change Agency om beslutet och hur man använder koldioxidbudgeten
i stadens arbete med klimat.
Han inledde med att
beskriva att det finns en stark förankring i lokalsamhället för en snabb
klimatomställning i Manchester. Tillsammans med stadens nära samarbete med
Tyndall Centre for Climate Change Research ledde detta till att stadens
folkvalda beslöt att använda ett koldioxidbudgetramverk som grund för stadens
utsläppsmål. I Manchester är det Manchester Climate Change Agency som driver
implementeringen och möjliggör samverkan mellan aktörer. Jonny Sadler poängterade
samtidigt att arbetet med utsläppsminskningar måste bygga på gemensamt ansvar
mellan samhällsaktörer. I linje med detta beskrev han vidare att det är viktigt
att komma ihåg att staden som organisation omöjligt kan driva igenom alla de
utsläppsminskningar som krävs för att stanna inom stadens koldioxidbudget.
Manchester Climate Change Agency använder därför budgeten som ett verktyg för
att förankra en gemensam ansvarskänsla bland aktörer och visa att aktörerna
delar på samma utsläppsutrymme. Konkret innebär detta att man jobbar på olika
sätt för att få aktörer att förbinda sig till att hålla sig inom budgeten.
Trots detta
spenderar Manchester i likhet med många andra städer sin koldioxidbudget i hög
takt. Men det sker framsteg på flera områden. Detta arbete styrs av en 15-punktlista som även presenterades under föreläsningen.
Mer information om Manchester Citys klimatarbete finns här.
Erfarenheter från Norge
Under konferensen fick deltagarna även ta del
av erfarenheter från Jakob Grandins och Jesse Schrages forskning på Bergen
Universitet om Oslo kommuns arbete med klimatbudgeter. Det är viktigt
att poängtera att den klimatbudget som tillämpas i Oslo konceptuellt skiljer
sig från de koldioxidbudgetar som beräknats i Sverige och UK.
I Oslo har kommunen infört en klimatbudget som
redovisas som en del av kommunens ekonomiska budget. Det innebär att
klimatbudgeten godkänns av kommunfullmäktige. Syftet med budgeten är att
säkerställa att nödvändiga åtgärder för utsläppsminskningar genomförs för att
uppnå beslutade klimatmål samt på ett tydligt sätt redovisa kostnaderna för
detta. Till skillnad från koldioxidbudgetarna i Sverige och Manchester syfte
klimatbudgeten på den ekonomiska investeringen i att minska klimatpåverkan,
inte det lokala utsläppsutrymme som finns. I Norge kommer användandet av budgetbegreppet
från idén att följa upp klimat på samma sätt som man följer upp ekonomin i en
kommun (dvs. genom den ekonomiska budgeten). Det betyder att klimatbudgetarna i
Norge kan förstås som styrverktyg medan koldioxidbudgetarna i Sverige
kan förstås mer som en metod för att sätta vetenskapligt förankrade
klimatmål. Dessa båda metoder kan med fördel användas samtidigt.
Här kan man läsa Energy Cities arbete om klimatbudgetar med fallstudier från bl.a. Oslo.
Workshop
Utvecklingsmöjligheter – vilka behov ser aktörer framöver?
Mot slutet av konferensen höll Isak Stoddard
från CCL en workshop som syftade till att samla in reflektioner och idéer från
deltagarna om utvecklingsområden kopplat till koldioxidbudgetprojektet. Nedan
redovisas svaren sorterat efter några övergripande teman.
Kommunikation och visualisering
Visualisering av
kumulativa utsläpp spelar roll och budgetperspektivet är en ögonöppnare för
många. Visualisering av en utsläppsbudget visar att läget är akut och
utsläppsminskningar måste ske på både kort och lång sikt.
Koldioxidbudgetar visar
tydligt vad som behövs göras, men inte vad som kan göras för att
minska utsläppen (detta poängterades som viktig bakgrund till Manchesters
arbete tidigare i konferensen)
Flera deltagare
efterfrågade verktyg som kan hjälpa kommunerna att själva beräkna sin budget
samt kommunicera den på ett pedagogiskt sätt.
Metod
Flera deltagare tog upp konsumtionsperspektivet och hur man ska tänka kring det i förhållande till territoriella utsläppsbudgetar. Många upplever att det fortfarande är diffust hur man ska göra.
En deltagare underströk att det är minst lika viktigt att stänga in kol (t.ex. genom träbyggnad) som att minska på utsläppen och efterlyste det perspektivet. Hur kan vi integrera kolinlagring i koldioxidbudgetramverket?
Workshop
Koldioxidbudgetar som styrverktyg
Flera deltagare underströk vikten av att inkludera den nationella nivån i diskussionen kring lokala koldioxidbudgetar.
Flera deltagare lyfte fram vikten av att förankra budgeten politiskt och efterlyste stöd och verktyg i det arbetet. En intressant fråga för fortsatt uppföljning som ställdes var huruvida man sett att koldioxidbudgetar leder till en kraftfullare politik i de kommuner som har en (Intressant här är att Borås stad själva tagit fram en koldioxidbudget som styrande dokument, lämnas till läsaren att ta reda på mer)
Många underströk vikten av att inkludera politiker, kommunalråd, och andra beslutsfattare i diskussionen. Vad är deras perspektiv på koldioxidbudgetramverket?
Medborgardialog lyftes också fram. Hur ser medborgare på en snabb omställning i linje med en koldioxidbudget?
Flera deltagare efterfrågade fortsatt arbete kring hur man kan integrera en koldioxidbudget i det ordinarie klimatarbetet samt det ekonomiska budgetarbetet i kommunen. Hur kan man konkret koppla sin koldioxidbudget till den ekonomiska budgeten?
Övrigt
Flera deltagare lyfte fram föreläsningarna av Klimatlätt och Svalna och efterfrågade fler sådana forum för att koppla ett koldioxidbudgetramverk med faktiska utsläppsminskningsåtgärder.
Föreläsningarna av IVL, Klimatsekretariatet, klimatkommunerna samt SLU lyftes även fram som givande av många deltagare.
Tack!
CCL vill tacka alla deltagare för intressanta
samtal och hoppas att konferensen bidragit med nya perspektiv och idéer för det
fortsatta klimatarbetet. Vi lärde oss mycket av diskussionerna och tar med oss många
nya insikter om metodutveckling och tillämpning in i nästa års arbete med
koldioxidbudgetprojektet. Vid intresse för samarbete eller dialog med CCL
kontakta gärna Martin Wetterstedt eller Aaron Tuckey.
Nästa år kommer konferensen hållas 10-12 november i Humanistiska teatern här i Uppsala.
This week, Martin and Aaron travelled to Umeå to present several lectures on carbon budgets and meet with local government representatives and civil society groups.
Earlier this year, Fridays for Future Umeå approached the Climate Change Leadership Node requesting a carbon budget for their municipality. Until then, it had only been municipalities, regions and county boards that had commissioned a carbon budget from CCL.
Within 10 days the civil society grouped had fundraised enough money for the carbon budget which was delivered earlier this year.
On Monday Martin and Aaron lectured at various locations in the city. This culminated in a public lecture in the evening at Umeå University which was attended by over 200 members of the public.
Our most important recommendation from the presentations and associated carbon budgets is that governing bodies consider the cumulative effect of carbon dioxide emissions, pursue science-based targets and set goals accordingly.
Last Friday, the Climate Leadership Node was invited to Södermanlands klimatdag (climate day) 2019. Södermanland is the county immediately to the south-west of Stockholm with a population of roughly 300 000 people. It is also one of the counties for which we calculated a carbon budget in 2018. In this report, the county’s allocated budget was 14Mt C02, roughly 5% of Sweden’s total budget. If emissions continue at 2016 levels, Södermanland will break this budget by mid next decade. Hence, we recommend an emissions reduction curve of 16% p.a. See the full report here.
The conference took place at ReTuna, the world’s first recycling mall, where pre-loved goods are given a second chance through recycling and upcycling (see above picture, source: etunanytt.se). In the morning, Aaron, research assistant at the Climate Change Leadership Node, gave a presentation on Södermanland’s carbon budget and what this means for the county. Throughout the day we heard from different local government authorities, businesses working with sustainability and of course ReTuna, itself a leading example of circular economy.
We also heard from Södermanland’s largest and Sweden’s fourth largest individual source of emissions, the SSAB Oxelösund steel production facility. This corresponds to roughly half of the entire county’s emissions and means that Södermanland has one of the highest per capita CO2 emissions in Sweden. It was exciting to hear how presenters and participants engaged with our carbon budget analysis and continually referred to our recommended targets throughout the day.
In fostering local climate leadership, an ongoing question is how to manage local emissions that add value at the national level, such as SSAB Oxelösund. As our research continues, we will investigate this further and explore different ways of allocating emissions and associated responsibilities amongst different levels of political influence and across different sectors.
Whilst at the conference, Aaron was interviewed by SVT Södermanland about the county’s budget. You can watch it here
